Fotini Zamouzaridou–Nakka

Ej auktoriserad översättning till svenska från grekiskan

Berättelser

från

Artemis ö

Varför ska vi dö?

Hösten – den ljuvligaste tiden på vårt Leros. I oktober… Vi tar som förr vägen till Panagies, jag och min brors flickvän Frosini. Vi är oskiljaktiga sedan barndomen. Vi startade från platsen med de höga eukalyptusträden framför mitt hus. Vi gick vägen förbi Agii Saranda nedför vår älsklingsbacke kantad med rosa oleander och blodröda hibiskus medan vi skådade havet från ovan… som sträckte ut sig glittrande mot öster. Så kom vi ner till vår strand. Den magnifika stranden i Alinda… Vi möttes av strandnejlikorna vars utslagna rosa blommor spred sin utsökta doft över nejden.

– Nu blommar stranden!

– Så vackert det är!

– Vilken skönhet och vilken stillhet. Inte ett blad rör sig.

Litet bakom Belenis torn sitter en massa fåglar uppe i träden och för oväsen med sitt galna kvittrande.

– Hör på oljudet. De är igång igen. Det är lika dant varje år. De tycks tro att vi längtar efter dem.

Vi fortsatte vår vandring sorglöst pratande… om barn, hushållsarbete, matlagning… dagliga enkla jobb. Vi stannade till vid Koulouri. Vid den gamla tilläggsplatsen för fartyg. Det kändes som tiden stått still. Ett avlångt stenröse ligger där täckt av cement och grov sand. Vid strandkanten ligger flera fiskebåtar förtöjda.Vi dröjde kvar där en stund.

– Frosini, kommer du ihåg hur det såg ut här förr? Vägen gick inne bland tät vass…

– En smal stig… Vi gick barfota på småstenar och grus. På stränderna i Alinda växte det vass på den tiden.

– Ser du så vackert solen får buskarnas löv att skimra i guldgult?

– Vad synd att inget längre påminner oss om den tiden...

– Gården bakom vassen tillhörde ju den gamla Gerasimos…

– Ah! Kommer du ihåg? Minns du när vi pallade granatäpplen och han jagade oss?

Vi skrattar hjärtligt. Minnena kommer över oss… Blad från eukalyptusträden ligger på marken. Plötsligt ser vi ner till höger klippor och små stränder.

Då på den tiden sprang vi barfota mot Panagies utmed stranden... svingade med en hand upp våra kjolar för att inte snubbla på stenarna och fiskade krabbor, snäckor och musslor.

– O, ja! Vi var så glada!

Vi fascineras av alla de vackra minnen som överraskar oss och vi känner doften av rökelse. Framför oss ligger Panagies, det pittoreska stenkapellet med sin röda kupol. Vi öppnar den lilla låga dörren. Vilken känsla! Kapellet är upplyst med ljus och oljelampor. Våra religiösa känslor svämmar över.

– Ljus och fylld av glädje står den lilla helgedomen i all sin glans... Från mina läppar flödar underbara hymner.

En sång för Panagian?’

I födseln oskuld bevaras

I sömnen världen lämnade

ett arv till Guds moder

Vi fortsatte varma i själen... Över oss rör sig solen alltmer mot väst. Vi går ner till stranden. Den välbekanta vitkalkade stranden Panagies med dess vassa småsten, som knarrar under våra fötter. Vi sätter oss på marken mitt på stranden i den lilla bukten.

Mittemot oss på andra sidan Alinda–viken höjer sig Kastrot på toppen av berget. Det doftar ljuvligt och friskt av tång och hav. Ovanför den disiga horisonten fullkomnar bleka, violetta moln den fridfulla stämningen.

– Så stilla och vackert! En dag för själen.

Plötsligt, inom några sekunder, förändras allt inför våra förvånade ögon. Himlen blir mörkröd. Molnen tar eld. Havet tycks översvämmat av blod. Stenarna, bergen målas i gyllene rött. Bakom oss ser vi strandnejlikorna, cypresserna, alla träd och grenar är som doppade i guld...

– Frosini, det hänger moln över Klidi, skriker jag häpen...

Gigantiska, skrämmande som böljande sjalar i oändligt skiftande färger och nyanser från djupaste röd till ceris, från orange till blekrosa ...

– Herregud, vad är detta för ett mirakel, suckar Frosini.

– Jag känner mig överväldigad av glädje... Jag är i extas, förlorad i himmelsk skönhet.

Plötsligt slår mig som en blixt min väns plågade röst:

– Varför ska vi dö?

Jag blir orolig och jag tittar på hennes vackra ögon som utstrålar förtvivlan.

– Vad är det min vän? Vad är det för en fråga? Istället för att glädjas åt Guds storhet får du mörka tankar. Lugna dig och låt oss njuta av denna sällsynta solnedgång!

– Se så vacker naturen kan vara... Om vi skulle dö skulle vi alla förgås och vi skulle inte se något alls...

– Hur vet du det? Himmelriket kan vara ännu vackrare...

– Säg inget! Min goda Frosini behåller alltid sin barndoms oskuld.

Hur lång var den här diskussionen? Inte ens två minuter. Men det var tillräckligt för att förändra allt.

De underbara färgerna upplöses långsamt...

Molnen blir lila ... Över det spegelblanka havet, bergen och de omgivande klipporna kastas violetta skuggor.

– Varför ändrades allting?

– Det är vackert nu också!

– Dags att gå! Låt oss inte överraskas av nattmörkret!

Vi klättrar upp bredvid kapellet. Ljud av beundran kommer över våra läppar!

Det var otroligt vad vi såg framför oss. Havet från Alinda till Agia Marina är som en mångfärgad spegel. Den blanka ytan skimrar i alla regnbågens färger.

Otaliga nyanser möts och blandas på ett helt förtrollande sätt.

I väst, ovanför Blefouti och Markellos är det lila moln med gyllene kanter som ligger orörliga på den purpurfärgade himlen.

– Obegripligt! Om vi inte sett det med egna ögon skulle jag inte trott det...

Vi stannar då och då medan vi går. Vi vill inte missa ett ögonblick av denna gudomliga skönhet.

Med kvävd röst frågar Frosini igen:

Varför ska vi dö? Jag tittar på henne och ser hennes ögon fyllas med tårar och hennes läppar darra. Den grymma tanken vill inte lämna hennes sinne.

Ohoo! Frosini var chockad...

– Varför dör vi, varför dör vi, skrek hon argt.

– Fatta! Alla dör någon gång ... människor, djur, fåglar ... I slutändan kommer denna jord att förstöras.

– Jag vet det ... Men varför?

Jag är arg på mig själv, eftersom jag inte kan övertyga henne…

Våndan har påverkat mig. Sorgsna tankar krossade mitt hjärta…

Jag trodde att jag hade kommit till rätta med idén om döden, men vem kan förneka livets sorgliga gåva?

Jag känner ett styng i hjärtat. Vi har växt upp och vi tänker och begrundar... Vi ser tiden krympa!

Någon gång kommer det oundvikliga. Allt försvinner. Vi kommer inte mer att få se det älskade havet runt vårt Leros. Eller dagar med blomsterbeströdda kullar. Vi kommer inte att leta efter cyklamen i Partheni eller sammetsröda anemoner vid profeten Elias. Vi kommer inte längre att klättra på klippor vid Pitiki eller i Panagies, inte plocka de skära strandnejlikorna i Alinda eller se de pärlemorfärgade solnedgångarna i Gourna. Fullmånen över Kastrot kommer att ha utplånats för alltid.

Det börjar bli mörkt ... Kullarna runt om oss får kvällens matta, lila färg. Plötsligt sänker sig tystnaden. Jag vänder mig mot Frosini. Jag ser ett sorgset ansikte med två vemodiga ögon. Jag sträcker ut handen och rör vid hennes axel. Min röst låter avlägsen, sprucken.

– Gå snabbare. Natten faller på.

I kvarnens grannskap

vid vattenrännan på Leros

Vad händer med vår stackars lilla ö, med oss lerioter! År efter år ser vi med smärta hur unika byggnader, natursköna platser och traditionella skatter förstörs! Ingen motsätter sig vad som sker eller klagar på det.

Mitt hjärta värker varje gång jag passerar kvarnen vid vattenrännan. Jag fäller en tår och minns hur vackert här en gång var. Levande i mitt minne finns de vackra källorna med röda kupoler, stenfasaden, den stensatta gården och vägen med stentrappan som gick från källorna uppför backen som omfamnade den gamla väderkvarnen och fortsatte fram till den branta trappan till Taxiarchi.

Hur hänsynslöst var det inte att riva ner allt på en gång? Att torrlägga de unika källorna, som erbjöd svalt, uppfriskande vatten till alla i omgivningen och förskönade Platanos och vår ö? Över ruinerna reser sig en kall cementvägg, den gamla pittoreska miljön är avskuren från torget, från stadens liv och rörelse. Just till vänster på berget står stenkvarnen som en fånge, förklädd med vit puts, för att påminna oss om det oförlåtliga brott som utförts.

Det var vår favoritplats. Kvarnen gränsar till kapten Stefanis hus. Här bodde mormor Foukaina med moster Rinio. Deras hus var ett varmt välkomnande krypin. Alla trötta förbipasserande var välkomna in för att vila och dricka ett glas kallt vatten i utbyte mot litet småprat. Vår mamma Evdokia föddes där. Aldrig förlorade hon kärleken till föräldrahemmet och längtan till den trakt hon växt upp i.

– Mamma, när ska vi gå till mormor? frågade vi ofta.

Lördagar var att föredra för då fick vi stanna till söndag. Vi tyckte om gudstjänsten i den gamla sockenkyrkan Agios Stavros.

Vi startade på eftermiddagen från Alinda… Vi flög fram av glädje! Vi blev aldrig trötta. Vår mamma lyste av glädje för att få återse sina nära och kära. Efter högst en halvtimmes promenad kom vi fram till Platanos. Vi svänger höger på berget som vetter mot den gamla väderkvarnen... Så såg man tre valv huggna i sten med varsin springbrunn. Sedan sprang vi vilt skenande, drack av det kalla vattnet och lät det svalka våra varma ansikten. Runt om oss var det livligt… Kvinnor och flickor fyllde sina lerkrukor medan de pratade och skrattade högt. Där var vattenmannen lastad med två dunkar som han balanserade hängande på en träslå som låg över hans axlar. Dunkarna var fyllda med vatten som skulle levereras till mer avlägsna hem i Platanos; till kvarteren vid Christos.

– Välkommen vår Vdokaki. Mamma togs emot med många glada tillrop från alla de välkända ansiktena.

Vi sprang flämtande uppför trappan, mormor och moster väntade på oss intill kvarnen… Vi skyndade oss att omfamna dem. Först sköt jag upp trädörren och gick in i köket. Det luktar så gott! Det kändes så varmt och inbjudande! Genast översköljdes vi av röster, skratt, kärlek. En kort stund senare stod Michael Kapsalis i dörren, hjärtlig som alltid.

– Som snö, som snö! Hur står det till med er, kommer ni ihåg oss?

– Välkommen Michael, stig på för all del!

Han sträcker fram sina båda händer och kramar varmt mammas. Den stackaren var född med en obotlig sjukdom: då ansiktet, händerna och andra delar av kroppen utsattes för solljus blir huden mycket torr och fjällig. Så fick han fastnade smeknamnet Kapsalis (kapsalos). Han arbetade i byggbranschen och hans händer fick blödande sår, men Michael gav inte upp... Han levde livet, rumlade, hojtade och skrek, men då och då kunde man fortfarande i hans ögon se en sorgsen blick. Den stackars mannen var kär i min vackra moster, Rinio. Djupt inne i sitt hjärta gömde han sin smärtsamma hemlighet, som hans sårade stolthet aldrig skulle låta bli uppenbarad.

– Rinaki, saknar du något? Har du ved? Ska jag hämta vatten eller samla gräs till geten?

Han brydde sig om de fattiga... Han var deras ängel!

Strax tycktes hela världen uppfylla det lilla köket. Alla grannarna samlades där. Rino, kvinnan från Lipsos med sina två vackra döttrar, Paxia, en kvinna på över etthundrafemtio kilo, och så Anthony Anemis... Från fönstret åt väster såg vi en kvinna ta sig uppför backen medan hon kände sig för med sin käpp, Det var Lavradina, den blinda gamla kvinnan. Hennes vitaktiga ögon var vidöppna och hon genomfors av kraftiga skakningar som alla lade märke till. Moster sprang fram och ledde in den gamla kvinnan.

Plötsligt blev det alldeles mörkt utanför fönstret… Där utanför stod en mycket speciell person och skymde ljuset, nämligen fader Savvas. Han var kraftig och rödbrusig med stort ljusrött skägg och ostyrigt lockigt hår. Han var alltid vänlig och hjärtlig!

– Här är alla? Ahh! Också vår Vdokio! Välkommen hit!

– Stig på för all del käre fader. Sannerligen lyser solen över oss som du ser, men du låter skymningen falla över oss, skämtade mormor.

Inklämda runt bordet satt vi bredvid varandra. Här stojades det, skämtades och skrattades högt. Fader Savvas hesa stämma överröstade alla. Som så ofta dök en ärevördig man upp i huset, en av celebriteterna på Leros, herr Palatianos. Han bar alltid mörk kostym och basker. I handen höll han en svart käpp. Alla älskade och respekterade honom.

– Välkommen! Foukaina reste sig upp för att välkomna honom.

– God dag, god dag. Du ska inte vara orolig för att jag ska förstöra denna förnämliga sammankomst. Sitt ner för all del, fru Foukaina.

Herr Platinos bugade sig för prästen:

– Min vördnad, fader Savvas.

– Hör ni, vi har det bra här… Vi ordnar något här på gården vid kvarnen, skrattade herr Anemis och blixtrade med guldtänderna…

På den stora gårdsplanen runt kvarnen sattes stolar och pallar fram liksom också gamla bord.

Området var trångt och husen trängdes utmed allfarvägen. Moster Rinio och de andra kvinnorna bjöd på kaffe, salvia, oliver, nötter... Alla kände de glädje, lycka och kärlek. En riktig fest! Också den berömde konstnären och fotografen, herr Karousos, dröjde sig kvar länge. Han var alltid klädd i elegant kostym och känd på Leros på grund av de perfekta fotografier han alltid lyckades ta. Han bodde en liten bit längre upp i ett trevåningshus, där han hade sin fotostudio.

Vi barn försummade inte chansen att gå ner till fontänerna och vi blev sittande på den lilla brunnsplanen helt nära det porlande vattnet. Från huset mitt emot hördes ofta ljuv musik. Fillio spelade piano för den blonda skönheten i Platanos. Hennes gyllene hår föll som ett vattenfall över hennes rygg. Många ungdomar flockades nedanför hennes fönster. Men spetsgardinerna lät dem inte se hennes vackra ansikte.

Vid brunnarna var det kalabalik ... Röster, skratt, oväsen! Den obetydligaste skrek högst för att märkas. Vekios, en ynklig liten man, försökte förstöra glädjen för oss. Han var så liten att fötterna inte nådde ner till marken. Han bar vatten till alla i Platanos och ännu längre bort. Fruarna föredrog honom eftersom han var välvillig och en god familjefar. När han försökte imponera på sällskapet tunnade det gradvis ut.

Till sist var det bara vi och Kapsalis kvar. Han hjälpte till med att ordna upp allt.

– Jag går nu, sade han. Jag ska träffa min mor nu på förmiddagen, men jag är tillbaka till kvällen.

Aftonvarden började ätas efter åtta. Det var trångt runt bordet och på den väggfasta bänken väntade otåligt den gamla Christos, en åldrig puckelryggig man. Han var fattig och sorgsen… Så verkade det vid en första anblick. Den lille skinntorre figuren med den stora näsan full av svarta porer. Men när man hörde honom tala ändade man åsikt. Han hade en fantastisk utstrålning och den stora gåvan att kunna berätta historier – sanna eller påhittade! Förtrollade hängde vi vid hans läppar.

Begravd i mormors underkjol lyssnade jag ivrigt och livrädd till berättelser om drakar, häxor och spöken. Hans fantasi flödade ur en outtömlig källa.

– Berätta for oss om nereiderna, tiggde vi.

– Samma berättelse igen? Hur många gånger till ska jag berätta den?

– Jo snälla farbror, bönade vi.

– Jo, men då berättar jag den igen för er skull bara för att ni är sådana rara flickor. Det är som man säger. Trollen, de gömmer sig i grottor, i skogarna i källorna nära rinnande vatten.

”Nu ska ni höra, på andra sidan trädgården under Taxiarki håller många av dem till i en djup grotta. De kommer fram var fjortonde dag efter midnatt! Jag har sett dem med mina egna ögon! En natt före jul gick jag ditåt. Jag gömde mig bakom en sten nära grottan. Det var dödstyst och helt stilla, inte ett löv rörde sig, min vän hörde något som kvittrade som en fågel! Jag tittade upp och vad såg jag? Där bredvid mig i ett johannesbrödsträd såg jag en ullig varelse, ett förskräckligt troll som satt på en gren. Han hade ett bockhorn i munnen som han trakterade med fingrarna. Det skulle föreställa en flöjt. Men fingrarna var små, avklippta… Sanna mina ord, barn. Plötsligt hoppade de upp för att fånga mig. Jag bävade och såg mitt emot mig i grottan de vackra döttrarna röra sig i det kalla vattnet. Deras hår nådde till knäna och kanske ännu längre ner… Nakna, utan en tråd på kroppen, säger jag er! Det enda som skylde dem var ett stycke gyllne tyll! De ställde sig i en cirkel och började dansa. Vad ska man säga om det, ungar! Jag blev helt förbluffad… De förtrollade mig med sin skönhet och jag reste mig för att gå närmare dem. Då såg jag plötsligt hur deras getfötter stack fram! Mitt hjärta började bulta av skräck! Jag fick jag fart på benen. Jag sprang och sprang utan att se mig om, ända till dess jag kom hem och lade bommen för dörren på insidan. Och fortfarande darrar jag ännu av blotta minnet!”

När vi lyssnade på hans berättelser om andar och spöken blev vi verkligen ordentligt rädda. Han rullade så trovärdigt med ögonen, viftade med armar och händer och darrade i hela kroppen. Han var en outtröttlig och skrämmande berättare, gamla Christos. Många gånger började han på en så lång berättelse att den höll på i två eller tre kvällar… Och vi väntade otåligt på fortsättningen medan vår fantasi galopperade i väg i försöken att lista ut slutet på berättelsen.

Vilka minnesvärda kvällar i Avlaki! Vi upplevde en magisk värld trots att den var fylld av fattigdom och elände och hade djupa sår kvar sedan kriget. Älskade vänner, bandet mellan oss överskred sorg och lidande...

Så var en gång trakten kring kvarnen i Avlaki på Leros med dessa härliga och troskyldiga människor, fin grannsämja och varm atmosfär. Numera finns inte Avlaki alls. Husen har övergivits. De unika välvda fontänerna med rinnande vatten revs! Grusvägen upp med uthuggna stentrappor har förstörts! Stenkvarnen står kvar sedan den ottomanska tiden, nu med upputsad fasad, liksom utklädd, men övergiven. Området har blivit isolerat, avskuret som det numera är från staden med sitt pulserande liv kring torget. Den höga betongmur som uppförts där är kall och charmlös.

Med sorg minns vi den tiden då det fanns plats för människor och naturlig skönhet i detta det mest pittoreska hörnet av Leros.

De förlovade

Moster Anna var min mors älskade halvsyster. Hon hade 10 barn, 8 döttrar och två söner. De bodde i Kamaraki på sluttningen ovanför hamnen i Lakki. De bodde i ett typiskt leriotiskt lanthus på knappt 50 kvadratmeter! Under dess tak huserade 12 själar! Först och främst rymdes här ett litet kök, i mitten låg salen och på andra sidan sovrummet med den leriotiska sängen som upptog den största delen av rummet.

– Jag längtar efter min älskade Anna. Vad säger du Antonis, kan jag gå och hälsa på dem? frågade vår mor vår pappa med ett bedjande tonfall.

– Visst kan du det, sade han och grep plötsligt tag i hennes händer. Och när går ni dit... I morgon kanske, då är det lördag och ni kan vara tillbaka söndag kväll.

Jag hoppade av glädje. Att efter så lång tid återse mina kusiner och min älskade moster! Det var vår i slutet av maj. Endast citroner och mispel stod i blom. Lastade med två fyllda kassar började vi vår vandring. Vi tog vägen från Alinda uppför backen förbi Agii Saranda och korsade det lilla torget med eukalyptusträdet, svängde vänster på den lilla vägen som går till Milos. En underbar väg. Längre bortåt väst såg vi Gourna, med sina grönskande trädgårdar, som ännu var översvämmade med stillastående vatten och så längst bort det blånande havet, som bredde ut sig mot horisonten. Mitt emot såg vi Drymonas med sina klargröna ekar och blomsterklädda kullar, bergssluttningar och dalgångar. Överallt prunkade växtligheten. Våren virvlande runt oss! Efter omkring en halvtimme kom vi till S:t Nicholas, det enkla, anspråkslösa kapellet på en höjd ovanför Lakki. Här uppifrån tog vi oss fram bland tät växtlighet till mosters hus. Vi kom flygande av glädje nedför backen mellan skuggorna på stigen och strax tog vi språnget över den låga stenmuren.

– Anna, Anna, ropade vår mamma.

Genast kom vår moster utfarande. Hon tittade överraskad på oss och strålade av outsäglig glädje.

– Kära hjärtanes då, utbrast hon och kom springande mot oss och kramade oss. Jag tror knappt mina ögon. Jag hade mina föraningar att det skulle hända något roligt. Å tack du gode att det i uppfyllelse!

Glada och skrattande begav vi oss alla till det lilla huset. Flickorna började tjoa så snart de såg oss. Av alla åtta bor bara fyra hemma. Två av dem hade gift sig i Australien och de andra arbetade i Aten.

I min mammas familj var alla kvinnorna mycket vackra! Moster Anna hade dock ett ganska alldagligt utseende! Men hennes ögon i det rynkiga ansiktet drog blickarna till sig. Stora, svarta och livfulla lyste de av godhet. Hennes medmänskliga sinnelag skymde helt hennes bristande skönhet. Hon var så godhjärtad, så glad och ständigt omfamnande människorna i sin omgivning så att alla omedelbart kom att älska henne. Hennes make, Nicholas ”Kapnoulas”, var tvärtom. Han var vacker och dessutom lång och ståtlig! Han drev en liten kiosk invid den italienska saluhallen i Lakki. Här sålde han cigaretter och tobak i pappersstrutar till herrarna. Litet butter och tystlåten var han, men en gentleman och god familjeförsörjare. Han fru grälade dock ofta på honom.

– Nikola lille, var inte så slösaktig. Vi har ju så många flickor att gifta bort. Bryr du dig inte alls om det?

– Tyst kvinna! Jag vill att mina döttrar ska ta god tid på sig att bli vackra.

Den ena var faktiskt vackrare än den andra. De vara båda fulla av ungdom och skönhet.

Min moster och mamma höll till i köket. De båda systrarna hade så mycket att prata om. Vi satte oss på den vitkalkade muren som gick runt gården. Vi pratade och pratade, vi kunde bara inte sluta. Panormitis, lillebrodern, kom springande och studsade fram och tillbaka.

– Vad gör Polymnia där inne, frågade jag min jämnåriga Elefteria.

– Äh, förstår du ingenting numera? Hon gör sig i ordning, hon väntar på sin fästman, svarade hon och skrattade hemlighetsfullt.

– Förlovad, sade jag förvånad, när hände det?

– För någon månad sedan. Apostolis friade. Han är en trevlig kille, utbildad typograf. Han undervisar barn i typografi.

– Bravo, utmärkt! Hur träffades de?

– Han träffade henne en söndag i hamnen när han tog sig en promenad där. Det är så romantiskt… Hon gillade honom och så var det avgjort.

– Hör ni flickor, kom in och få en matbit. Lill– panormitis, kom hit du ska äta!

Det hade börjat skymma. Moster bjöd oss på middag. Bordet var fyllt med fantastiska delikatesser: färsk mjölk, ägg, ostar och olika sorters mortadella (en slags mycket tjock italiensk korv).

Polymnia satt på en stol i ett hörn. Hon satt framåtböjd med fötterna i en balja med varmt vatten och tvättade dem. Jag såg hennes välformade vader ... Vita, fulländade! De små fötterna avslutades med små rosenröda tår… Dem torkade hon långsamt, långsamt, en efter en, satte på sig sina tofflor och reste sig upp. Hon hade snygga shorts, välgjorda och mycket feminina.

– Där är du ju, Polymnia, nyförlovad och vi som inget visste?

Hon såg på mig med sina vackra mörka ögon, log blygt och viskade oberörd:

– Ni kan vara lugna, nu är allting på den säkra sidan.

– Grattis och lycka till med kransarna, sade jag och min glädje kunde ingen ta miste på.

Hon tog baljan och gick ut för att hälla bort vattnet. Moster tog en kastrull med ljummet vatten och hällde det i handfatet.

– Kom flickan min, skynda dig nu att tvätta dig.

Efter några minuter var hon färdig, nytvättad och sval. Hon gick ut genom porten och stängde den bakom sig. Hon ville förbereda sig i lugn och ro. Moster slutade aldrig prata om brudgummens alla fördelar.

En sådan lycka med vår Limio, hon har fått en präktig man med ett säkert jobb, Herren vare lovad!

Plötsligt blev vi förstummade av att hon öppnade porten igen!

– Aaa! Jag har visst missat något.

Hon var vacker, svart lockigt hår inramade hennes förtjusande rosiga ansikte! Ett gåtfullt leende låg över hennes sammetsmjuka läppar!

Apostolis kommer att bli betagen av henne, menade vi medan vi betraktade henne. På sig hade hon en grön klänning försedd med puffärmar och ett runt dekolletage. Skärpet i midjan framhävde hennes mjuka former och runda barm.

– Du är så vacker, sade jag till henne och hon log blygt mot mig.

– Klockan närmar sig nio, dags att sova, ropade moster!

– Var håller brudgummen hus… Lämna dem ifred…

Sängen upptog halva sovrummet och vi klättrade upp till den på de tre trappstegen av trä och lade oss, jag vid ena sidan och vid den andra lille Panormitis. Vid min sida hade jag min favorit Elefteria, vi var båda 16 år gamla, vackra och smala precis som kyriatiderna (kvinnopelare på Atens akropolis)... Hennes röst var honungslen. Vi talade viskande. Hon lät mig höra sitt missnöje med att inte få börja på gymnasiet.

– Du kan inte föreställa dig hur ledsen jag blir när jag ser mina klasskamrater i sina skoluniformer. Pappa vill inte ens lyssna. Jag är rädd att vi får dåligt rykte, och kanske blir förnedrade.

– Och jag blev tvingad med våld, sade jag för att trösta henne. Vi fortsatte att tala tyst tills jag hörde rytmiska andetag intill mig från min kusin… Hon hade somnat liksom alla andra. Jag var inte all sömnig. Bräderna i den gamla sängen knarrade vid minsta rörelse. Så där satt jag fast. Plötsligt hördes steg på gården och sedan på golvet i hallen.

– Det är nog brudgummen som kommer och Polymnia stiger upp för att välkomna honom, tänkte jag.

De talade lågt. Hans röst lät manlig och kärleksfull! De gick alldeles tysta, ingenting hördes. Inga röster, inget buller!

– Konstigt! Varför är de så tysta? Vad sysslar de med? Han kanske kysser och kramar henne, det sägs ju att han brukar…

Mina fantasier skenade iväg allt mer! Alla dessa tankar gjorde att jag fick ont i magen och var tvungen att gå ut. Herregud vad jag ska göra nu? Hur ska jag kunna gå genom hallen? Jag kände mig svag och mycket skamsen. Jag ville inte förstöra detta speciella ögonblick för det blivande brudparet! När jag inte kunde hålla mig längre, jag gick upp försiktigt och ställde mig framför dörren till hallen. Absolut tystnad!

– Har Apostolis gått och jag inte har hört det?

En ljusstråle kommer in genom nyckelhålet! Jag böjde mig ner så mitt ena öga kom mitt för. Jag blev förvånad! Mittemot mig på en bänk intill väggen satt Apostolis. Denne trevlige unge man runt de trettio. Han bar en svart kostym med ränder. Han hade brunt lockigt hår… Jag undrade hur blek han var. Hans ögon var ljusa och de tycktes uttrycka kärlek, ömhet och en underlig sorg.

– Han är mycket kär, mumlade jag och tittade efter min kusin.

Hon satt mitt emot honom indragen i hörnet med rödblommiga kinder och nedslagna ögon... Ibland lyfte hon sina tunga ögonlock och tittade blygt på honom medan hon lekte generat med sina fingrar. Jag ville inte tro vad jag såg… Skulle de inte åtminstone sitta på var sin sida? Inte höll de handen precis! Vilken slags förlovning är detta?

Jag ryckte upp mig, men hur skulle jag att få upp den välsignade ytterdörren och passera obemärkt förbi? Det fanns inget bra sätt. Jag satt framför nyckelhålet. Jag var jättenyfiken på att få se hur det skulle utveckla sig. Den här gången knäböjde jag och såg dem bättre. Jag såg en annorlunda Apostolis. Han stod på tå och lutade sig kraftigt framåt och pressade sina händer mot knäna. Hans ådror var nästan försvunna. Hans ögon fylls av tårar när han med outsäglig kärlek i blicken betraktar Polymnia. Han viskade något jag inte kunde höra, men säkert var det ömma kärleksord fyllda av passion.

Jag vände blicken mot Polymnia. Hennes ögon var fixerade vid hans och svämmade över av kärlek. Hennes läppar rörde sig sakta som rosenblad för en västanfläkt. Hon viskade enstaka ord. De var som magnetiserade av varandra och liksom insvepta i en osynlig slöja. För dem existerade ingenting annat än det hav av kärlek som omslöt dem. Jag hade ryckts med. Helt omedvetet hade jag tagit del av deras storslagna erotiska passion. Mitt hjärta dunkade i bröstet. Jag kände mig gripen av känslor som var helt obekanta för mig och stelnade av rädsla. Å Gud vad är detta? Jag hade tjuvtittat på två älskande. Det var synd, vad hade jag gjort. Jag greps av stark ånger. Magen gjorde sig påmind och det var omöjligt att hålla sig längre. Jag tittade desperat omkring mig. Så dum jag var som inte märkt det. På ena sidan ovanför sängen var ett litet fönster. Genast klättrade jag upp, öppnade det och hoppade ut på gården. Efteråt vände jag med lättnad tillbaka. När jag klättrade in igen hörde jag en röst ropa.

– Min flicka vad gör du?

Jag studsade till förskräckt. Det var moster Anna. I det ögonblick brudgummen kom gick hon från köket till gården. Hon höll ett vakande öga på Apostolis så att han inte skulle försvinna. Hon ville definitivt presentera honom för sin syster.

– Jag behövde gå på toa och för att inte störa dem hoppade jag ut genom fönstret.

Hon brast i skratt, den godhjärtade kvinnan, hon satte handen för munnen så att det inte skulle höras in.

– Vilket missöde! Kära barn, jag har då aldrig sett på maken. Men nästa gång behöver du inte anstränga dig så!

Just då kom de förlovade in genom dörren. Moster tog mig vid handen och ledde mig fram till dem.

– Käre Apostolis, det här är min systerdotter, Fotini. Dotter till min syster Vdokkiou.

Han kramade min hand så hårt att det gjorde ont. Deτ varma leendeτ, gjorde honom mycket charmig. Min mamma kom också fram och blev presenterad.

– Jag måste gå, sade hon tyst… God natt!

Polymnia följde honom till gårdens träport. Han öppnade den och de gick ut tillsammans fram till stigen där de stannade. De stod ett ögonblick vända mot varandra... Sedan böjde han sig fram och kysste henne på pannan. Därpå gjorde han helt om och gick. Hon såg efter honom en stund tills han försvann i mörkret. Sedan vände hon sig sakta om och gick tyst till huset fortfarande fylld av den kärlek hon översvämmats av.

Det har gått många år sedan den märkliga kvällen, men jag har aldrig glömt vad jag upplevde där jag stod gömd. Mysteriet med den stora, rena kärleken! Polymnia och Apostolis gifte sig, fick barn och barnbarn. När vi någon gång träffas vaknar mina syndiga misstankar åter till liv. Jag blir så glad när jag ser att de fortfarande är lika kära! De växlar blickar, alltid med samma ömhet, samma erotiska glöd. Tiden har inte kunnat nöta bort deras djupa brinnande känslor för varandra.

Melpomeni Bonaparti

Den högvälborna damen i Alinda

Alinda-bukten på Leros är magnifik och av sällsynt skönhet – en av de vackraste platserna i Medelhavet. I gryningen fylls himlen av den purpurfärgade soluppgången och i skymningen rullar i stället den gyllne månen fram över horisonten. Runt omkring oss ser vi i dagar som denna grönskande kullar, prunkande trädgårdar, vidsträckta fruktodlingar – en växtlighet som går ända ner till havet. Lundar med citroner och apelsiner och alla andra sorters citrusfrukter är omgärdade av eleganta, höga cypresser och bland allt detta ligger magnifika neoklassiska hus som varit vittnen till ön historia under dess gamla blomstringstid! I mitten av Alinda– buktens strand dominerar Beleni Tower, ett sällsynt utfört arkitektoniskt mästerverk, i det närmaste skulpterat av huggen röd marmor.

Intill detta hus vid vägen utmed stranden står en nu över 100 år gammal byggnad. Den är vit och ren, utan några som helst utsmyckningar på fasaden. Vad som mer drar uppmärksamheten till sig från förbipasserande är den stora balkongen med sex rektangulära öppningar. Balkongen är öppen mot resten av byggnaden. Det gamla fina huset var en gång sommarresidens åt den välkända leriotiska familjen Charamidos från Egypten.

Skyll på det förödande kriget på fyrtiotalet, som bokstavligen tillplattade ön, Leros blev avskuret från omvärlden, och nästan ödelagt... Ingen emigrant kunde återvända hem. Världen var en brinnande vulkan. När det blev fred och saker och ting normaliserades kom våra emigranter så sakta hem igen. En dag öppnades också Charamidos hus.

Små barn som vi var fulla av nyfikenhet och sprang för att titta! Det var tre personer. Två storvuxna herrar i vita kostymer och en smal, elegant, men stram kvinna. På eftermiddagen sprang vi runt och lekte på stranden, vi stod ofta mittemot det stora vita huset och iaktog främlingarna. Vår nyfikenhet rörde mest Melpomeni som kvinnan hette.

En kväll kom hon ut på gården, tittade på oss och ropade:

– Kom hit flickor! Vilka är ni?

– Vi är Antonis Zamouzaris barn…

Hon öppnade grinden till gatan och bjöd in oss. Vi tittade oss tyst omkring och kände oss illa till mods! Gina den äldsta av oss var elva år och jag sex. Barfota, bleka och tunna. Olyckliga!

– Sätt er, mina små stackare.

Hon gick in i matsalen och återvände med en skål full av egyptiska delikatesser. Det var fluffiga gula kikärter och torkade dadlar och medan jag åt betraktade jag Melpomeni från topp till tå. Hon bar en blommig fotsida klänning som gjorde henne ännu längre ... Hennes svarta krusiga hår var mycket kortklippt, vilket inte var klädsamt för hennes ansikte. Hennes långa näsa med stora näsborrar dominerade de oregelbundna ansiktsdragen. Min blick fastnade på hennes händer, vackra, mjuka med långa välvårdade fingrar.

Vi reste oss för att gå. Hon fyllde en påse med godsaker och gav oss.

– Jag känner era föräldrar, bra människor… Jag ska gå och hälsa på er en dag.

Vi sprang hem och berättade allt för mamma. Detta var min första bekantskap med Melpoumeni Bonaparti från släkten Charamidos. Snart kom hon på besök i vårt hem, där mamma välkomnade henne med stor hjärtlighet och glädje. Sedan kom Bonapartis varje sommar till Leros.

Det blev en vana att se de tre älskvärda syskonen promenera på stranden i Alinda, förnäma och vänliga...

Men så en sommar kom Melpomeni bara i sällskap med en bror! Hon var klädd i svart, ledsen, dyster... Hon talade inte med någon. Det skulle inte vara taktfullt av oss att stanna hemma. Vi fick höra att den äldste brodern dött väldigt plötsligt.

– Vi ska gå och framför våra kondoleanser till de sörjande, bestämde vår mamma. Vi måste byta om.

Vi plockade några aprikoser som hon tyckte mycket om.

Vi mötts av tystnad. Hennes bleka ansikte, hennes av smärta fyllda blick avslöjar den djupa sorg hon känner. Efter någon minut av tung tystnad sade hon med bruten stämma:

– Vi har förlorat vår underbara bror, min kära Evdokia! Han gick bort så plötsligt… Vi kan ännu inte fatta det…

– Så sorgligt. Må Gud ge dig tröst, stammade vår mor med tårar i ögonen. Du har ju i alla fall din andra bror… Han kommer att ge dig den styrka du behöver.

Så gick det två år. Charmidos dök inte upp på Leros, men den sorgliga nyheten nådde ön. Även hennes andra bror hade avlidit.

– Ack, heliga Guds moder! Hur ska hennes liv nu bli? Varför i Jesu namn? mumlade vår mamma hela tiden.

Följande sommar kom hon ensam till ön, till oigenkännlighet grå och utmattad. Så snart vi fått reda på att hon kommit skyndade vi till hennes hus. När hon såg oss föll hon ner på en stol och började gråta så hela hennes kropp skakade. Mamma närmade sig henne diskret. Med rörelse lade hon ömt armen om hennes axlar.

– Nu är jag helt ensam, kära Evidokia. De är alla begravda. Ingen kan längre lämna mig. Hur ska jag nu kunna bo i detta förskräckliga, tomma hus.

Mitt hjärta brast när jag såg henne gråta så förtvivlat. Hur oarmhärtigt är inte ödet. Melpomeni visade prov på styrka och värdighet. Hοn bestämde sig för att stanna på ön i sällskap med gamla minnen... Hon hittade en liten valp, som på några månader växte och blev en jättestor och livlig schäfer! Den älskade hon mycket, sysselsatte sig ständigt med den och pratade med den. Vart hon än gick hade hon den med sig!

– Evdokia, vill du låta barnen någon gång sova hos mig?

– Så gärna, min kära Melpo… Om de vill göra det.

Så började vi då och då gå med Gina till Melpomenis hus och göra henne sällskap under natten. En kväll när vi satt och pratade frågade jag tvekande:

Tant Melpo, varför har ni aldrig gift er?

Hon blev allvarlig, hennes ansikte mörknade.

– Du är nog nu stor nog att förstå…

Hon reste sig och gick fram till en stor snidad buffé och drog ut den översta lådan och ur den tog hon ut ett paket inlindat i en vit handduk. Hon höll det en stund mot sitt bröst och lade det sedan på bordet och började sakta packa upp det. Paketet visade sig innehålla en stor inbunden bok med läderpärmar. Hon strök över den med darrande händer och sade med rörelse:

– Det ni ser är vårt familjealbum! Det är fyllt av fotografier från vårt liv i Egypten.

Jag såg på albumet med häpnad och förundran… Vi visste inte ens vad det var för något! Hon öppnade albumet… En viskning av förundran kom över våra läppar! På första sidan var ett stort fotografi på en vacker ung kvinna, som gjorde mig andlös.

– Det är vår yngsta syster, viskade hon med bruten stämma. Hon dog när hon var 32 år av hjärtesorg! När hon var 18 gifte hon sig av kärlek med en hård och elak man. Han var patologiskt svartsjuk på henne. Han låste in henne i huset. Vi kunde inte komma till henne och inte heller hon till oss!

Vi stirrade som magnetiserade på fotografiet. Så vacker hon var! Ögonen var stora, mandelformade och fulla av ljus. Hennes silkeslena hår var långt och gyllne lockar inramade hennes underbara ansikte och föll graciöst över hennes svanhals! En riktig skönhet! Jag kände mig så ledsen! Hon talade medan läpparna darrade och tårarna strömmade nerför hennes ansikte. Denna till synes kalla, stela kvinna hade blivit en spillra av sitt forna jag. Hon gifte sig, min älskade lilla syster, och dog av sorg i sina bästa år. Tyrannen åt henne. Eftersom jag hatade män, ville jag inte gifta mig.

En annan gång visade hon oss sin hemgift. Hon öppnade en stor, fint utsirad kista gjord i valnötsträ och började ta fram en efter en av fantastiskt broderade vita underkläder. Än i denna dag har jag aldrig sett så vackra och välgjorda spetsar, så utsökta mönster och allt gjort för hand.

– De flesta har jag broderat, förklarade Melpo, men många av dem har också min mamma gjort. Jag har ännu fler som min mormor broderat. Titta på de här! De är en aning gula, de är mycket gamla… I Kairo höll vi inte på med hushållsarbete. Vi tyckte om att handarbeta. Vi hade sex tjänare. Tre i köket och tre för att sköta om hemmet. Vår egyptiske kock var enastående. På en dag lagade han mat till mer än 100 personer. Allt utomordentligt välsmakande. Jag tyckte mycket om att följa hans arbete… Av honom lärde jag mig att laga mat.

– Hundra personer, mumlade jag förvånad.

– Ja visst! Till vårt hem bjöd vi in hela världen, vi hade banketter nästan varje vecka… Vi hade en betydelsefull bekantskapskrets… Höga officerare, diplomater, författare och skriftställare… Kairos hela crème de la crème! Vi lyssnade till musik, dansade och hade roligt ända till morgonen.

Vi lyssnade ivrigt till vad hon berättade för oss, helt fantastiska saker tyckte vi. Hennes ansikte förändrades helt när hon berättade. Hon verkade stolt och glad över sina minnen från den gamla tiden i Egypten.

– Jag tyckte mycket om opera, berättade Melpomeni. Ni förstår barn att opera är en fantastisk magisk jättestor teater. Varje gång man bytte repertoar gick jag med mina syskon, uppklädda i aftonkläder. Bland alla melodramer jag sett håller jag Aida högst. Den svarts prinsessan som älskade den vita officeren.

– Hur gick det sedan? Frågade jag ivrigt.

– Han dödades i kriget och hon begick självmord.

Vi tyckte mycket om att lyssnade på henne. Vi flydde från den eländiga verklighet som vi levde i vid denna tid. Vi lockades av en annan värld, nästan som i en saga.

Åren gick. Melpomeni närmade sig de åttio. Hon hade förändrat och var inte längre den stolta aristokraten vi lärt känna. Åldern började ta ut sin rätt. Ensamheten, miljön som inte passade henne och bristen på pengar gjorde att hon hamnade i en mental återvändsgränd. Hon sålde allt hon kunde sälja och litet till; hus och land, smycken och andra dyrbarheter; för att ha något att leva av!

En dag när jag gick för att hälsa på henne såg jag henne plötsligt i dörren när hon lutade sig mot den och föll ihop. Hon hade huvudet inlindat i ett genomblött tunt rött tyg.

– Vad har hänt tant Melpo? ropade jag. Slog du dig mycket?

Det var första gången jag såg henne skratta ordentligt.

– Det är bra, flickan min! Jag har aldrig skrattat så mycket. Det är henna din dummer! Det färgar man håret med!

– Jag såg den röda färgen och trodde det var blod.

– Ah, vad vet du? Men nu har du lärt dig något!

Fortfarande klädde hon sig stiligt och elegant. Svarta skor, vita sidenblusar. Nästan varje kväll tog hon sin promenad på stranden i Alinda och den slutade alltid på Zoumboulis då välkända kafé. Där slog hon sig ner, rakryggad och med de långa benen i kors så att de syntes. De andra gästerna, som hade förstått att något var fel med Melpo, började skämta och retas med henne.

– Vad säger du Melpo, ska vi skaffa dig en stilig karl?

Hon lyssnade under tystnad. Hon satt med sin hand höjd medan hon tittade på dem ironiskt och gjorde en gest som för att fråga dem: Var får ni allt ifrån? De skrattade sedan och retade henne ännu mer.

– Så vacker du är… en levande docka!

– Titta killar så snygga vader hon har!

De hade redan funnit honom! En lång snygg polisofficer. Han försökte få henne att flirta med hjälp av bugningar och erotiska anspelningar. De elaka stamgästerna gillade att plåga den alltid försvarslösa. Ibland blev hon arg och så nervös att hon slet av sig kläderna. Hon tittade på dem med förakt och skrek medan hon sträckte på sig:

– Hör ni bondlurkar, vet ni vad ni pratar om? Se här på en Bonaparti! Era dröshasar och dumskallar!

Hon trodde hon härstammade från den franske kejsaren Napoleons släkt. Jag beundrade djupt Melpomeni. Vi satt ofta tillsammans på kaféet. Jag trivdes mycket bra i hennes sällskap.

– Hör på dem, sade hon till mig. De tror jag sväljer allt de berättar för mig. De är klumpigt vaggade. Låt dem ha roligt! Det är allt.

I ytterligare några år var den ensamma kvinnan det stora nöjet på kaféet. Hon hade nu blivit gammal på allvar. Det var inget kvar av hennes stora förmögenhet. Många hade utnyttjat henne! Fattig hjälplös och förvirrad… Övergiven och förlöjligad av en hänsynslös värld.

En vinter förlorade vi henne. Hon blev sjuk och hennes anhöriga tog henne till Aten. Två år förlöpte. Så på sommaren kom hon åter en gång till Leros. Hon ville inte lämna Leros igen. Hon kunde inte längre leva någon annanstans. På julafton insjuknade hon igen mycket allvarligt. Hon fördes nästan medvetslös till sjukhuset och därifrån med ambulans till Aten. Hon återvände aldrig. Vi hörde rykten men ingen visste egentligen hur hon mådde. Men så fick vi höra att hon avlidit. Vi sörjde alla! Även de som skrattat åt henne…

Mitt på den magnifika Alinda– buktens strand står alltjämt det stiliga vita huset. I många år förblev dess dörr stängd, igenspikad. Av dem som känt henne glömmer ingen den stolta Melpomeni, den högvälborna damen i Alinda.

Atlas – en leriotisk jätte

Mandariner… Apelsiner, ropade han med sin hesa stentorsstämma på öns vägar och kullerstensgator. Han hette Atlas denne oförglömlige jätte. Han utgick från Alinda och vandrade till Agia Marina och runt i kvarteren där. På sin starka rygg bar han en enorm korg överfylld med Esperidernas gyllne äpplen, precis som hans namne, den gamle halvguden, som bar jorden på sina axlar. Med den tunga lasten stapplade han uppför den långa backen till Platanos. På torget bröt han tystanden med sina kraftfulla rop, och efter ett tag fortsatte han sin väg till byarna Agia Paraskevi och Kristos. Där väntade de på honom, de flesta av byarnas kvinnor, som hade strömmat till för att förse sig med hans utsökta frukter.

Ge mig en stor, käre Atlas, inte någon av de små du alltid försöker pracka på mig, klagade alltid fru Filakouri, den högröstade, skojfriska damen i Kristos.

– Nu får du ge dig, gnällmaja där, all min frukt är vacker och söt som honung, brukade han svara.

Med sin nu betydligt lättare korg gick han nedför den kullerstensbelagda trappan till Panteli och sedan gick försäljningsturen uppåt igen till Kalikari. Nu var han svettig på grund av den långa vägen och den tunga lasten så han ställde ifrån sig korgen och rusade till källan. Han sköljde sitt ansikte gång på gång och skrek av glädje när han drack det svala vattnet.

Kalikaris i Spilia var en gång en av de mest pittoreska källorna på Leros. Den hade söta röda kupoler. Med sitt rena, kristallklara vatten gav den förbipasserande svalka och försåg hela området med dricksvatten. Till höger och vänster om den stod höga plataner och popplar som gav oss svalka och skugga. Där på en sval terrass stod alltid hans våg av brons redo när han fortsatte sälja sin utsökta frukt. Korgens innehåll sålde han slut på i Avlaki, där de vackert välvda fontänerna en gång huggits ur berget under den gamla kvarnen av sten. Här var det mycket folk, kvinnor trängdes med vattenbärare. Vattnet kom från Paliαsklοupi, öns bästa källa.

Atlas var nu utvilad och glad och vandrade ner till Agia Marina. Där nedanför Theoskepasti (kyrkan i Agia Marina) invid havet låg hans påvra boning.

Under de kalla vinterdagarna samlades vi allihop i vår stuga, ett litet soligt hus mitt emot våra farföräldrars. I gryningen tände alltid vår mor en sprakande brasa i spisen med kvistar, som kom från beskärningen av våra fruktträd. Det luktade så gott från köket av den brinnande veden.

Ali, vår älskade vita hund, låg utanför dörren. När han rusade upp och började skälla förstod vi att någon kom på vägen till huset. Varje morgon kom grönsakshandlarna med sina åsnor och sina tomma korgar. Ali skällde då vilt och grävde i jorden med framtassarna. Åt vänner och bekanta morrade han glatt och hoppade fram och tillbaka medan han viftade på svansen.

En av hans favoriter var Atlas! Det var goda själ till att lerosborna gett Atlas detta smeknamn. Han liknar verkligen den legendariska jätten i vår mytologi! Han var lång med en enorm kroppshydda, väldiga händer stora som dasslock, fötter som en elefant och ett stort huvud. Hans ögon var röda och utstående. Den ena ögat var helt vitt och han var helt blind på det. Det andra ögat såg ut att tillhöra en cyklop. Han var den mannen som man skulle blivit rädd för om man inte kände honom, men han var den finaste människan på jorden med en ren och oskyldig själ. Leendet lämnade aldrig hans läppar... Han talade ödmjukt och vänligt. Alla på ön älskade honom.

Innan Atlas ännu hunnit fram visade Ali sin glädje. Han hoppade runt oss och skällde glatt, det såg ut som han att skrattade! Vanligtvis kom Gina, vår äldre syster, ut. Hon satte sig på knä och tittade ut mellan de tjocka trädstammarna för att försöka se den annalkande besökaren.

– Det är Atlas som kommer

– Kalla honom inte Atlas, flickan min, han heter Kostas. Det gör honom ledsen, förmanade vår mamma.

Han snubblade fram över den stora gården till oss.

– Välkommen, stig fram och drick en kopp varmt örtte.

– Ja tack, flickan min. Jag sätter mig att vila en stund.

Han sörplar i sig den doftande drycken med välbehag.

– Nu ska jag fylla min korg, tiden går och kunderna väntar!

Han tog en korg från den stenlagda gården vid brunnen och gick längst bort på bakgården. Där fanns de största söta frukterna. Han hade lov att fylla korgen till bredden så att den nästan svämmade över.

– Kostas, såg du min Antonis vid kaféet? Han vet väl att du ska hit?

– Det är lugnt flickan min. Jag tror att han är här när som helst.

Just då kom pappa och han tog tag i besmanet. Tillsammans hakade de fast korgens handtag på besmanets krokar, lyfte järnstången på sina axlar, båda på en gång och läste av vikten på den graderade metallstaven.

– 80 kilo, som alltid!

– Ah, kom igen nu Antonis. Låt oss säga sjuttio. Jag är ju en fattig familjeförsörjare, viskade Atlas!

– Hör nu på Kostas, du väljer alltid de största och bästa frukterna. Låt oss säga att deτ är med den fattiges rätt!

Atlas snyftade och gestikulerade.

– De första vi lurar är våra vänner för att göra dem lyckliga, men olika åsikter får mig inte att tappa humöret. Hur mycket ska jag betala?

– Tjugo drachmer, om det passar dig…

– Det är ett högt pris, kompis, fortsatte han att klaga högljutt. Men vad kan jag göra åt det. Tänk på att jag bär allt elände på min rygg.

– OK, ge mig femton, så har du lurat mig igen!

Han lyfte båda händerna och strök slitna mössa från huvudet. I den hade han sitt kassaskåp! Längst in i mössan låg sedlar i rader den ena ovanpå den andra. Det var för honom det säkraste stället! Efter att ha betalat satte han med en snabb rörelse på sig mössan igen utan att en enda drachmer rörde sig. Vi undrade alltid hur han bar sig åt!

– Kom igen, Antonis, hjälp mig att lasta!

Atlas böjde sig ned och stödde sig mot knäna och pappa lyfte upp korgen på hans rygg. Han slog sedan en lång läderrem runt korgen och drog åt den runt sin midja. Atlas prövade sin röst och ropade sedan allt vad tygen höll:

– Mandariiiner, apelsiiiner!

I mars när frukten började ta slut sökte sig vår gode vän till grönsaksträdgårdar. Han kom inte till oss på länge och vi saknade honom verkligen! Vi hade blivit vana vid hans besök, vi älskade honom, han var vår vän!

Åren gick! Både Atlas och Leros åldrades… Han kunde inte längre lyfta den tunga korgen. Han var borta från torget. Hans välbekanta starka röst upphörde att ljuda på vägar och stigar på vår ö.

I december 1972 var jag lärare i Alinda och skulle förbereda julfestligheterna med eleverna. Vi bestämde då att skolans elever skulle besöka ålderdomshemmet på vår ö med julklappar som barnen skulle dela ut. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen, hur de gamlas ögon tårades när de hörde barnens julsånger. De gamla omfamnade barnen, smekte och kysste dem! De frågade vilka deras föräldrar var, deras vänner och släktingar… Många av dem kände vi lärare dessutom igen.

– Gå ner i källaren, föreslog ålderdomshemmets föreståndarinna.

Vi steg nedför trappan och hamnade i ett nästan mörkt rum. Här luktade instängt och obehagliga mänskliga dofter. Här nere befann sig alla sängliggande, utslitna av åratals hårt arbete och sjukdom. Jag tittar mig omkring och i bakgrunden ser jag någon jag känner igen. En mänsklig gestalt nedsjunken i madrassen. Han stirrade med sitt svullna, röda öga mot oss.

– O Atlas, mumlade jag och mitt hjärta bultade. Jag gick fram till honom och klappade hans trötta hand. Kosta, käre vän, är det här du är. Jag undrade vart du tagit vägen. Det är åratal sedan vi sågs… Känner du igen mig, minns du mig?

– Vems är du, frågade han hest.

– Jag är Antonis dotter… Har du glömt hur jag brukade komma in på bakgården?

Hans kinder skälvde och läpparna darrade.

– Är det du Fotini min?

En snyftning fick hans röst att brytas.

– Flickan min, inte glömmer jag de lyckliga åren! Hur går det för din familj, är allt bra med dem?

– Det är bara bra, och vi kommer allt ihåg dig och pratar ofta om dig.

– Ja, säg dem att jag hälsar så mycket och önskar dem all välgång och lycka!

När han lyssnade på barnen sång, återsåg jag i hans ansikte det rena, barnsliga leendet. Nostalgi och sorg överväldigade mig. Han närmade sig slutet denne specielle man, jätten, som varit så stolt och modig och som man kallade Atlas!

Vi kommer alla att komma ihåg honom när han gick runt hela ön med den tunga korgen lastad med frukt och grönsaker på ryggen och ropade:

– Mandariiiiiner… Apelsiiiiiner… från Alindaaaa!

Joanna Sarafis tragiska öde

Vi gick i samma klass från det vi började i gymnasiet. Vi var födda under kriget! En mängd magra barn fyllde ett stort rum i den första grekiska gymnasieskolan på Leros. En neoklassisk massiv byggnad, vid foten av kastroberget alldeles ovanför Nikolaii flickskola.

Fram till dess kände jag bara Eleni, min klasskamrat från grundskolan. Vi bodde båda två i Alinda. Joanna var ett stadens barn. Från början skiljde hon ut sig från oss andra. Utstött och alltid på sin vakt. Hennes svarta, välsydda skolförkläde klädde henne med sin skinande vita krage med elegant handbroderad spets.

När vi kom upp i andra klass var vi bara hälften så många barn kvar. Resten var utslagna. Då började vi känna varandra litet bättre. Jag var blyg men närmade mig en grupp flickor bland dem Joanna. Från första början var allt bara bra och trevligt. På rasterna var vi tillsammans, skämtade och skrattade. Sakta men säkert började jag komma ut ur mitt skal. Joanna och jag kom allt närmare varandra. Hon tyckte också om att måla och så blev vi bästa väninnor.

– Får jag sitta bredvid dig?

– Javisst, kom och sätt dig bara!

Under åren som kom fortsatte vår vänskap. Vi hade blivit tonåringar nu, 16– åriga unga damer! Joanna blev allt längre. Hon hade sin egen alldeles speciella skönhet: ett öppet ansikte, sammetslen hud, stora svarta ögon, täta sammetsögonfransar. När hon skrattade syntes ett litet mellanrum mellan hennes bländvita tänder. Vad jag mest beundrade hennes för var det härligt tjocka håret. Svart, burrigt, skimrande som ebenholts i solen. Hon talade högt, med speciell, hes röst.

Å, Joanna, Joanna! Hur ofta kommer du inte till mig i mina tankar och jag ser tydligt hur du tittar på mig med dina underbara, strålande ögon. Det gör ont i mitt hjärta. Mina ögon tåras ännu nu efter femtio år!

Ofta frågade hon mig:

– Hör du, vill du sova över hos oss?

Jag tvekade, jag skämdes inför henne... Jag kände inte hennes familj, jag hade bara sett dem på avstånd.

– Jag blir förlägen när du frågar det.

– Jag har berättat om dig för min mamma och hon vill så gärna lära känna dig. Vad tycker du? Vi är enkla människor...

En dag i maj frågade jag mina föräldrar om jag finge tillbringa en natt hemma hos min vän. Min pappa kände hennes far. Han var mjölnare i den gamla kvarnen i Broutzi.

– De är från Mindre Asien, bra människor. En natt går väl bra, så gör det du!

Nästa morgon kom jag spingande glad i hågen och berättade det glada budskapet för Joanna. Hon kramade mig hårt och kysste mig medan hon hoppade upp och ner och gav till glädjetjut.

– Vad tog det åt dig, undrade alla de andra skolkamraterna.

– Det är en hemlighet som vi inte avslöjar för er! I morgon kommer ni att begripa!

Joanna satt som på glödande kol tills skoldagen tog slut. Så snart det ringt ut från dagens sista lektion grep hon min hand och vi sprang iväg.

Deras hus låg mitt emot skolan och var en tvåvåningsbyggnad i neoklassisk stil. De egyptiska ägarna lät dem bo i och sköta om huset, när de kom till Leros som flyktingar från sin älskade hemstad Smyrna. Vi gick in på den rymliga, stenlagda innergården.

– Vi är här nu, mamma, vi är här, ropade min vän.

– Välkomna, välkomna, hördes en varm kvinnoröst och genast dök en liten blond och blåögd kvinna upp i dörren. Hon var helt olik sin dotter.

– Välkommen till vårt hus, flickan min. Välkommen till bords, maten är klar.

Det inre av huset var enkelt och diskret. Ett rektangulärt stort bord med vit duk dominerade mitt i den rymliga matsalen. Detta och sex egyptiska rottingstolar utgjorde hela möblemanget. Efter en stund kom också hennes pappa, en medelålders allvarlig man. Han tog mig hjärtligt i hand och satte sig på sin stol.

Joanna var familjens yngsta barn och var helt annorlunda än syskonen. Systrarna var utflugna och bodde inte kvar i hemmet. Därför kände sig stackars Joanna ensam. Just som vi skulle sätta oss runt bordet föll min blick på hennes föräldrar, stillsamma människor, enkla och vänliga. Jag kände hur min blyghet försvann och istället kände jag mig som hemma.

När vi slutat äta tog Joanna min hand och drog upp mig. Hon tog med mig till sitt rum. Där viskade och fnissade vi utan att hålla upp en enda sekund. Hon var sur på lärarna och på pojkarna i vår klass.

– De är alla osmakliga, osympatiska och skrytsamma.

Hon var upprörd för att hennes föräldrar inte lät henne gå ut.

– Jag sitter ensam, inlåst hemma! Inte ens till Giorgas Lenio som bor här intill får jag gå.

– Kom igen, sätt dig och läs på läxan till i morgon, påminde jag henne då och då.

– Vi har gott om tid… I kväll! Vi pratar ett tag till!

Plötsligt var det dags att sova och vi hade inte hunnit med vad vi skulle. Jag tog av mig mitt skolförkläde och behöll den svarta underkjolen på. Jag såg på Joanna under tystnad. Hennes tjocka hårsvall ramade in hennes bleka ansikte och föll ner över hennes tunna axlar. Hon hade ett tunt, ljusblått nattlinne, som jag gav henne beröm för.

– Vad är det? Varför tittar du sådär på mig?

– Du är mycket söt i det där nattlinnet!

– Men du är mycket snyggare, sade hon sorgset. Se här bara!

Hon lade sina händer på nattlinnet över sina bröst och sade:

– Ser du här? Ingenting! Helt platt!

– Joanna, du är mycket mager! Ät lite mer!

– Det tycker du, ja, sade hon och log ironiskt.

Men det fina var att hon hade ett perfekt ansikte.

På morgonen såg flickorna på skolgården mittemot hur vi kom ut från Joannas hus.

– Vi har avslöjat er, vi har avslöjat er! Ni har hemligheter för oss, va?

– Ja ja, ropade Joanna medan hon dansade runt. Fotini sov över hos oss! Ni avundas oss va?

– Du kommer väl till mig också, bad prästens Rinaki.

– Till mig också, fyllde Giorgias Lenio i!

– Lugna er! Det skulle nog inte vara så bra om jag tog er alla med hem. Jag vet nog vad pappa skulle säga!

Vi slutade gymnasiet och fick våra betyg! På den tiden var det som att ta en universitetsexamen. På hösten träffades vi i Agia Marina. Jag berättade hur roligt det hade varit på Lärarhögskolan.

– Men du kan inte föreställa dig hur mycket jag längtade efter dig. Hennes ögon tårades. Men det var faktiskt sant. Jag visste inte vad jag annars skulle säga för att inte göra mig till.

Sommaren därpå var hon förlovad. Så plötsligt! Joanna brukade titta på pojkarna och rysa. Jag kom snart att träffa henne och fick veta.

De dagar då min eftermiddagspromenad gick till Alinda, min älsklingsstrand, träffade jag ofta på en man jag inte kände igen. Han verkade allvarlig, nästan deprimerad. Hans rock fladdrade för vinden. På mig verkade han vara sommarklädd. Han skred fram med blicken fäst långt bort och tittade bara rakt fram. Det verkade vara en väldigt mystisk typ. Efter vad jag hade hört av min syster jobbade han på tullen i Agia Marina.

– Han är förlovad med Joanna, din klasskamrat. Det visse du inte? Det är synd om flickan med en sådan manschauvinist!

Det högg till i mitt hjärta. Från första stund tyckte jag illa om den mannen! Hur kunde hon bli kär i honom, min livliga och roliga väninna?

– De gifter sig om en vecka, men hon har väl inte bjudit dig!

Jag kände mig så ledsen för att hon inte kom ihåg mig!

Så gick några dagar och sedan uppenbarades allt. Vilken fasa!!! I en grotta bakom Broutzi hittade de Joanna död! Vid hennes sida låg tulltjänstemannen död, med pistolen mot tinningen. Han dödade först den olyckliga flickan och begick sedan självmord. Obegripligt! En sådan dubbelmördare hade man aldrig tidigare hört talas om på vår ö. Kyrkklockan på borgen ringde sorgeringning hela dagen, liksom öns alla övriga kyrkklockor. Hela världen tycktes sörja den orättvisa förlusten av Joanna. Ingen kunde förstå hur olycklig kärlek kunde driva denne man så långt! Det sades att han varit mentalt störd och att han var förvirrad av svartsjuka!

Djupt bedrövad gick jag till hennes begravning. Vägen från Agia Marina till Platanos var packad med sörjande människor. Jag knuffade mig desperat fram till kistan! Jag såg henne! Ett lugn syntes över hennes utsökta ansikte och hon var klädd i vitt med en brudkrans på det vackra håret. Nu sov hon den eviga sömnen.

– Älskade Joanna, viskade jag. Hur är det möjligt att det skulle sluta så här hemskt för dig? Jag kände mig nedbruten… Allt är förbi, jag kommer aldrig mer att se henne! Så orättvist att hon skulle gå bort i blomman av sin ungdom. Hon drömde om att skaffa barn och familj... Men det hårda ödet lät inte hennes vackra, oskuldsfulla drömmar bli verklighet.

Honom tog havet

På den sydvästra delen av Leros ligger vid Drimonas ett sällsynt pittoreskt område, med långa sluttande kullar som slutar vid havet... En gammal fiskeby. Fram till mitten av förra seklet var denna plats bevuxen med tät ekskog. Här är det hänförande utsikt!

På våren förgyller solen ekarnas nyutsprungna grönska för att sedan på hösten få dem att lysa i brinnande rött! Bara några få av dessa magnifika, kungliga ekar har lämnats för att påminna oss om att Artemis ö en gång i tiden var skogsklädd!

Bland de höga träden stod små vita hus litet godtyckligt utspridda… Typiska Leros– hus. Herdar och fiskare med sina hustrur bodde här i lugn och ro och tillbad Vår Herre varje dag i all förnöjsamhet. Var och en skötte sitt! Alla hade sin egen trädgård, sina djur och alltid färsk fisk! De hade allt de behövde!

I en liten stuga precis ovanför stranden bodde fiskaren Manolis med sin Nanno och deras fyra barn. Det var tre flickor och en pojke vid namn Stefani, som var familjens stolthet. Vid 18 års ålder var han en vacker, lång och smal yngling med blont hår och blå ögon. Han fick flickornas hjärtan att slå snabbare! En förslagen ung man! Charmig och ivrig… Han hjälpte sin far med fisket och sin mor med trädgårdsarbetet, tog hand om djuren och mycket annat. Alltid med ett skratt. Man blev glad av att bara se honom! Av alla Drimonaflickors hjärtan hade han stulit den 16– åriga, svartögda Lenios hjärta! Den stackaren skulle varit motståndskraftig när han såg henne kråma sig när hon passerade intill honom med de gyllne flätorna fladdrade provokativt över ryggen. Hon bodde i gamla Agia Irini intill Drimonas. Stefanos var envis. Hon kastade hemliga blickar till honom i kyrkan, snart blev det blinkningar och leenden. Den unge mannen var mycket förtjust i den unga flickan! En kväll lyckades hon smyga till en undanskymd plats bakom ett yvigt mastixträd.

– Låt mig berätta Lenaki! Du förstår det nog... Jag älskar dig! Jag tänker på dig både natt och dag! Jag vill att du ska bli min, att vi ska gifta oss!

– Vad är det du säger, älskade Stefani? Gifta oss nu? Vi är ju fortfarande barn! Låt det gå ett par år och sedan får du fråga min mamma.

– Två år, stammade han med darr på rösten, den kärlekskranke gossen. Hur lång tid är inte det för mig?

– Jag ska då vänta! Om du blir uttråkad får du vänta i alla fall, svarade hon honom trotsigt.

– Vad säger du egentligen? Två år eller tio, det är det samma! Jag vill att du ska veta att jag drömmer om ett liv med dig! Du har inte förstått hur mycket jag älskar dig!

Lenio visste det. Och hon älskade honom. Hon hade inte ögon för någon annan på hela ön. De stackars barnen var helt vilsna! Men ödet såg till att några höll ett vakande öga på dem!

Under de följande månaderna började den lille fiskaren att inte känna sig riktigt kry. En envis hosta, som blev allt värre, plågade honom.

– Att min son skulle drabbas av denna förskräckliga förkylning som aldrig tycks vilja gå över, suckade Nano uppgivet. Ge honom en riktig ingnidning varje kväll med fotogen, sticka honom en tröja av fårull och ge honom något stärkande: Vispat ägg, grillat kött, fisk och annat av det allra bästa som man kan komma på att ge honom!

Tyvärr var allt förgäves! Han hade helt och hållet förlorat aptiten. Hur som helst skulle ingen kunna skylla på henne. Han blev allt svagare för varje dag som gick. Hans bleka ansikte och matta ögon avslöjade febern som plågade honom.

En morgon när han och fadern fiskade tillsammans på det öppna havet fick han åter ett anfall av sitt lidande. Han drabbades av en häftig hota som var omöjlig att stoppa. Han fick andnöd och var nära att kvävas! Han kände hur munnen fylldes av något varmt och han lutade sig över relingen och kastade upp i havet, Vattnet blev alldeles rött!

– Blod, viskade han förskräckt!

Manolis lämnade näten och rusade till pojken! Skräcken lyste ur hans ögon när ha såg sin sons läppar rödfärgade av blodet!

– Min Stefani, stönade han. En stor olycka har drabbat dig min son! Hur ska din mor ta det här?

Trots att han ännu bara var ett barn tog pojken det lugnt.

Sätt igång, vi sak genast till doktorn!

De drog snabbt upp näten, gjorde fast båten och skyndade hem. Den stackars fadern plågades hela vägen av tanken på hur han skulle kunna berätta detta för hustrun – att hennes älskade son var lungsjuk. Tuberkulos, lungsoten, var den mest fruktade sjukdomen som fyllde människor med skräck. Smärtsam, obotlig, mycket smittsam! Den stackars patienten hade bara att se fram mot en plågsam död!

– Kvinna! Skynda på… Vi ska till Lakki, till sjukhuset. Vi måste rädda pojken. Nyss höll han på att kvävas av sin hosta mitt ute på havet. Det verkar inte alls bra. Jag måste hjälpa honom.

– Å Guds Moder, låt din hand vila över oss, skrek modern och skyndade till.

De gjorde åsnan redo och satte Stefani i sadeln och gav sig av. Föräldrarna plågades av dystra tankar under färden. En sjuksköterska ledde dem till patologen.

– Stig på, sade doktorn vänligt. Vad fattas här? Vem är patienten?

– Min son, doktorn, svarade modern med darrande stämma. Full av ångest höll hon hårt i sin sons hand. Stefani tittade på doktorn och log generat.

– Kom närmare gossen min. Du sr frisk ut när man tittar på dig.

Han tittade noga på honom och fick honom att hosta, om och om igen. I mer än tio minuter varade undersökningen. Läkarens ansikte avslöjade ingenting, men till sist kunde han inte dölja hur allvarligt läget var.

Hur är det möjligt, viskade modern. Hur kan en sådan livskraftig ung man få en sådan sjukdom?

– Doktorn, berätta för mig hur det verkligen står till, bad fadern med hes röst.

Modern som fallit ihop på en stol höll händerna för ansiktet i förtvivlan.

– Jag ska berätta det inför Stefani. Han verkar vara vuxen nog. Han kommer att kämpa mot sjukdomen... Han kommer att övervinna den! Men gossen lider tyvärr av tuberkulos.

– Heliga Guds Moder, utbrast modern och blev sittande paralyserad som slagen av blixten! Sjuksköterskorna sprang för att hjälpa den olyckliga mamman… Läkaren omfamnade patienten kärleksfullt.

– Du ska vara modig och ha hopp! Många patienter har kunnat botas med hjälp av sina själsliga krafter. Närande mat kan göra underverk, unge man! Du måste äta bra och rätt. Kött, frukt, många apelsiner… Är vi överens?

– Ja, doktorn, jag ska göra mitt bästa, jag kommer att klara det! Ni ska få se… Jag ska bli frisk igen!

De blev inte bittra på grund av sitt sjuka barn, men det var annat som anfäktade dem. Ingen skulle få veta vad pojken hade för sjukdom! Ιngen skulle vilja komma i närheten av en som hade lungsot, och ingen skulle heller deras hem skulle någon vilja besöka. Man skulle sky det som pesten! Folk greps av panik bara man hörde ordet tuberkulos på den här tiden.

Nano måste från och med nu gå helt och hållet in för att rädda den hon hade kärast. Hon slaktade den bästa tuppen och kokade en utsökt soppa!

– Ät pojken min, prova min fågelsoppa med vitlöksdipp! Lyssnar du? Smaka i alla fall! Om du inte gör som jag säger försvinner jag och du vet inte vart!

Varje morgon tvingade hon honom att suga i sig ett frärskt, varmt, nyvärpt ägg från ett av hennes höns, som hon uttryckte det. Getter, kaniner, höns… Allt blev mat till hennes älskade son. Hans systrar stod som tända ljus, redo att hjälpa honom med allt! Mamman satte sitt hopp till Jungfrun på Kastrot! I sin sorg tände hon ett ljus för henne för att be om hennes nåd.

Manolis såg till att pojken fick den finaste fisken och de bästa skaldjuren. Varje dag red han också med sin åsna från Drimonas till Alinda. Där fanns de största fruktträdgårdarna. Han valde de mest mogna apelsinerna och lastade dem på djuret för att sedan återvända hem. De gav den sjuke gossen det allra bästa precis som doktorn hade sagt att de skulle göra.

De försökte på alla sätt att hålla det hemligt. Tyvärr lyckades de inte med det så länge! Det är en liten ö… Den stackars pojkens olycka spreds snart över allt. En av de första som fick veta var Lenio, hans älskade! Hennes hjärta blödde… Hon kunde inte tro det. Han var ju så livlig och glad med gott humör, hennes käraste. Senast de träffades hade han flirtat med henne, de hade skämtat och skrattat. Nu var allt bara dystert och hemskt. Nattens heta tårar vätte hennes kudde! Detta var slutet! Henne föräldrar förbjöd henne att träffa pojken så fort de fått höra talas om hans sjukdom!

– Håll dig långt därifrån, min flicka! Hans sjukdom är mycket smittsam och kan inte botas… Så synd på den fina pojken, en så duktig gosse!

Stefanis verkade lugn och modig. Inuti honom gjorde det ont, han led av situationen. Varför skulle han drabbas av en sådan ondska? Alla i Drimonas älskade honom, de ville ha honom med på sina fester. Trevlig, stark och duktig. Inte ens en aspirin hade man någonsin tagit i detta hem! Å min Gud, varför plågades han så under ensamma nätter. Först lämnade han inte huset. Han var rädd för att sjukdomen syntes på honom som om det stod skrivet i pannan. Han längtade efter Lenio av hela sitt hjärta… Så fort hon fått höra om hans sjukdom skulle hon lämna honom. Med sin envishet bestämde han sig för att bli frisk väldigt snabbt för hennes kärleks skull.

– Far, jag kommer med dig idag för att hjälpa dig med näten, bestämde han en morgon. Manolis var överväldigad och drog en suck av lättnad.

– Underbart att du följer med mig. Vädret är härligt, låt oss komma igång. De gick ner till stranden.

– Aaah, Stefani tog ett djupt andetag, vad han hade längtat efter den friska havsluften.

– Från och med nu ska jag följa med dig varje dag!

– Ära vare Gud, stor är hans nåd!

Drimonafolket som de mötte på vägen hälsade vänligt på dem. Men på avstånd! Ingen närmade sig dem och ingen tycktes vilja tala med dem.

– Ser du? Alla tror att de vet något. Vi har vår stolthet, men de sprider rykten. Stefani talade ilsket.

– Bry dig inte min son. Doktorn vet! Du mår mycket bra! Det är sanningen!

Det hade gått fyra månader sedan Stefani första gången besökte sjukhuset. Läkaren blev mycket positivt överraskad av den unge mannens förbättrade hälsotillstånd.

– Jag kan konstatera att du blivit mycket friskare, Stefani. Bra gjort, du är en riktig hjälte. Du kämpade mot sjukdomen och segrade, men du måste vara rädd om dig även i fortsättningen. Det är ännu för tidigt att friskförklara dig helt och hållet.

Stefani återfann sin livsglädje och han kände sig både starkare och säkrare. Dock höll han på att förgås av längtan efter att få berätta för sin Lenaki att han hade lyckats övervinna sjukdomen. Det var eftermiddag och solen drog sig västerut. Han bestämde sig för att gå bort till Agia Irini i hopp om att få träffa henne. I en vägkrök såg han henne plötsligt framför sig så vacker, så söt som han aldrig sett henne tidigare.

– Älskade Lenaki, ropade han och sprang fram till henne för att skaka hand.

Hon ryggade tillbaka! Hennes vackra svarta ögon stirrade på honom fyllda av skräck och sorg. Hon stod mitt emot honom, mållös, tyst. Han lyssnade på hennes andetag.

– Jag förstår, viskade han hest. Du hr hört om lungsoten! Men nu ska du få höra, jag blev frisk tack vare dig. Han talade passionerat till henne med darrande stämma. Hans blå ögon slog gnistor.

– Berätta för mig vad som är fel nu när jag kommer för att söka upp dig!

– Kom inte hit, Stefani. De kommer inte att acceptera dig. Det är helt uteslutet att du gifter dig med mig… Vet du inte?! De har lovat bort mig till Nikolas, byggmästaren.

Hennes ord var hårda och kändes som knivhugg. Han tittade på henne och sprang därifrån. Han sprang i förtvivlan utan att veta vart han skulle eller var han var. Han snubblade, han föll. Känslorna svämmade över och hela hans kropp värkte. Han grät och grät tills han var helt utmattad. Det hade nästan blivit mörkt innan han kom hem. Han mor väntade oroligt vid dörren.

– Du kommer sent hem, min son. Jag var rädd att den lede själv skulle ha tagit dig. Kom nu och ät, gossen min!

– Usch jag är inte hungrig, mamma… De gick in. I lampans svaga ljus märkte hon hur hans ögon blinkade i hans bleka, trötta ansikte! Hon förstod… En glödhet kniv slet sönder hennes inälvor!

– Det spelar ingen roll, pojken min, mumlade mamman medan hon kramade om honom. Håll dig bara lugn.

Hela natten låg han och vred sig på madrassen. Så var det alltså! Han vill drömma om ett lyckligt liv med sin älskade Lenio! Slaget var outhärdligt... Han plågades av själens smärta.

Han steg upp i gryningen… Ljudlöst steg han upp och gick ner till stranden. Havsbrisen kylde hans heta ansikte. Han satte sig på en hög med tång. Han andades djupt och drog in den speciella doften. Kullarna runt honom var mörka, dystra och höga, månen steg upp på himlen i söder. Framför honom bredde sig denna morgon det spegelblanka havet ut sig. Små vågor fick småstenarna i strandkanten bredvid hans fötter att rassla. Han hade gott om tid att beundra havet. Månen blev allt blekare... Den svarta nattens mörker tonade bort och förvandlades till en vacker vårmorgon. Havet blev skimrade blått! Han tog en sten och kastade den i havet för att se hur ringarna på vattnet bildades och sedan tonade bort. Han suckade lättad! Plötsligt kände han sig annorlunda! Som om den stora tyngden i bröstet hade lämnat honom. Den smärtsamma känslan av övergivenhet och ensamhet fanns inte där längre. Den hade flugit till havs och spritts för alla vindar! Han hade återhämtat sig. Bakom honom hördes rasslandet av småstenarna.

Hans liv hade förändrats. Hemmet och fisket, fisket och hemmet. Han fattade ett beslut! Så han skulle leva från och med nu. Det löftet gav han till havet som nu var hans stora kärlek! Han satte segel. Han gladdes åt att få kämpa med de skummande vågorna, nordanvindarna och de sydliga stormarna. Han kastade ankar vid små enslig öar som Lipsos, Fornou, Agatonisi… Där umgicks han med andra fiskare på tavernorna. Han kunde åter skratta och hans sorglöshet var tillbaka.

Åren gick och Stefani fyllde 80 år! Ett liv på det stormpinade havet hade satt sina spår, ansiktet var mörkbrunt och rynkigt av sol och salta vindar! Vem hade trott att han skulle leva så länge, den lungsjuke unge mannen som alla skydde och som alla förutspådde en snabb död. Fortfarande var han rak i ryggen, alltid på gott humör och såg bra ut. Ännu vid denna höga ålder fortsatt han att kämpa ute på havet, hans oskiljaktiga vän! På kvällarna satt han i ett hörn på fisketavernan vid stranden i Drimonas smuttande på sin ouzo och pratade med de andra fiskarna. Man hörde honom aldrig beklaga sig över att han levt ensam i så många år. Inte heller hörde man någonsin talas om att den mannen var bitter. Bara goda ord kom ut ur hans mun.

En vintereftermiddag gick han ut för att fiska. Vädret var vackert, en lätt nordlig vind fyllde seglen. De såg honom försvinna bakom stenarna vid Agios Georgios. Det började skymma, natten föll på… Men Stefani hade ännu inte återvänt! Oroligt väntade hans vänner på honom på tavernan… Hans båt låg inte på sin plats i hamnen. Man sprang hem till honom och fann som vanligt dörren olåst, men ingen Stefani. De anmälde hans försvinnande till hamnpolisen. Fiskarna gick ut med sina båtar och började söka efter honom. Kustbevakningen var också med i sökandet. Alla sökte hela natten och hela dagen utan att finna honom! Man fann vare sig spår efter båten eller efter honom. Efter ett oändligt sökande fann de på tredje dagen båten övergiven i en undangömd vik. Stefani själv hittades aldrig. Inte heller hittades något klädesplagg eller något annat som kunde antyda vad som hade hänt. Hans stora älskarinna, havet, tog honom. Hon höll honom för alltid på havsbotten i en varm omfamning. Kanske var det detta han egentligen önskade sig. Att bli ihågkommen som en mystisk saga… Glöm honom inte!

Spökkällan

För ungefär ett halvt sekel sedan fanns på ett ställe i Lakki en stor och djup källa. På nätterna undvek folk att gå förbi den. De var rädda för spökena… Mörka skuggor omringade den som var där efter midnatt! De cirklade runt källan och suckade och stönade. I den här ödesdigra och djupa källan drunknade fem tappra män. Sedan den hemska dagen har människor sett och hört dessa spöken.

Det var en varm och vacker sommardag. Evdokia med sin andra dotter hade avslutat de vardagliga bestyren. De satt på en bänk på gården och småpratade. Det var mitt på eftermiddagen och de njöt av svalkan i skuggan av det jättestora mullbärsträdet, som stod bakom dem. Tystnaden och stillheten bröts plötsligt av det välkända spröda ljudet från Agii Sarandas kyrkklocka, högt uppe på kullen intill. Omedelbart efter instämde Agia Marinas klocka i budskapet… Snart lät också Panagiakyrkan på Kastrot sin klocka ljuda, kyrkan som vakar över Leros. De ringde alla sorgeringning! Evdokia ryckte till och blev förskräckt! Snabbt reste hon sig från bänken… Litet länge ner på vägen mot stranden bodde hennes granne. Hon formade sina händer till en tratt framför munnen och ropade högt:

– Vasilikoooo, Vasilikoooo…

– Evdooo, jag hör dig, varför skriker du?

– Varför ringer man sorgeringning?

– Jag springer upp till kyrkan och frågar!

Agii Saranda är en gammal bysantinsk kyrka med fyra vackra kupoler, den är Alindas sockenkyrka. Byggd på en kulle, lite ovanför bukten, en elegant pärla som dyker upp mellan djupgröna cypressträd.

Mor och dotter kände sorg.

– Kom mitt barn så går vi och tar reda på vem det är.

De sprang nerför stigen och efter ett par minuter var de nere på stranden. Till vänster om vägen ligger Antonis kafé, han är Evdokinas make. Där på hans gård hade många Alinda– bor samlats. De talade högljutt, uppenbarligen upprörda.

– Så länge jag levat har jag aldrig hört en sådan storartad sorgeringning.

– Gud välsigne oss!

Det kanske brinner någonstans!

– Vassilikos sprang iväg för att fråga Rino av Kopia, nunnan, vad som stod på.

På långt håll ropade vinkade den unga kvinnan. Flåsande på grund av språngmarschen lyckades hon till sist tala.

– Källan tog dem! Fem män föll i och drunknade!

Hon föll ner på en stol. Hennes bröst hävdes upp och ner och hela tiden rann tårar ur hennes ögon.

– I Tsalikes källa i Lakki… De är döda de stackars pojkarna.

– Heliga Guds Moder, skrek kvinnorna…

– Vad är det som hänt, vad sade Rino, undrade Antonis.

Vasiliko stirrade på Antonis med sitt ansikte förvrängt av förskräckelse och sorg.

– En var din vän Sanis… Åh, Åh, stackars Despina! Nu står hon ensam med sju små barn!

Antonis rusade fram och grep henne om axlarna ... Han frågade med en hes röst:

– Tala lugnt och tydligt, Vasiliko! Var någonstans hittadεs Sanis?

Jag vet inte hur olyckan gick till… Nunnan Rino berättade det.

Evdokia satt tillintetgjord på en stol.

– Heliga Guds Moder, det är lögn. Hon grät så hon skakade och hjärtat slog allt häftigare!

Antonis gick ner till stranden för att prata och höra mer om vad som hänt… Han var dyster till sinnes. Hans älskade och mest lojale vän, den gode och stolte hedersmannen Tzanis ... Mannen som han upplevt allting tillsammans med, krigets alla fasor: våldet, hungern, skammen, sjukdomarna... Ända tills nu hade de varit tillsammans! De hjälptes åt att gräva och rensa diken och avlopp och med alla möjliga andra sysslor! Han var alltid tjänstvillig, alltid gladlynt, rättfram och rättrådig.

– Jag går och tar reda på vad som verkligen hänt, ropade Antonis. Evdokia, du stänger butiken!

Han for i väg springande! Under hela vägen bad han att det inte skulle vara hans vän… Hur många Tasos Tsanides finns det på Leros_ Kanske kan det vara någon annan. Man hade sagt att det skulle vara fem som drunknat. Vilka var de andra?

Han var så ångestfylld att han knappast märkte när han kom fram till Lakki!

På gården till Agios Nikolaos hade en folkmassa samlats. Upprördheten var stor. Skådespelet som nötte honom grep tag i honom. Fem kistor var placerade i kyrkans mittgång. Den första person han mötte var Despina, hans väns beklagansvärda hustru… Hennes ansikte var kritvitt, han kände knappt igen henne. Runt sin döde far stod de sju barnen gråtande. Antonis trängde sig fram mot sin väns änka. Han lade handen på hennes axel och när hon märkte det vände hon sig om och tittade på honom. Först blev hon uppskrämd och förfärad!

– Käre Antonis, min käre bror, Tsanis är död, din vän är död… Han drunknade, den heliga källan åt upp honom. Kan du begripa?

Vad ska man säga till henne, hur man trösta henne? Det kändes oöverstigligt för Antonis. Till sist samlade han ihop sig och stammade fram:

– Kära Despina, du måste vara modig och gömma sorgen i ditt hjärta för barnen skull och visa dig stark.

Despina föll utmattad ihop och omfamnade sin döde makes huvud allt medan hon högljutt gav uttryck för sin förtvivlan…

Vid sidan av sin väns kropp fick Antonis syn på en stor kista som han genast kände igen. Den tillhörde Tsalikis, som ägde gården med källan. En utomordentlig man från Mindre Asien. Han bodde med sin familj i Agia Marina. Han var en ärlig och energisk köpman. Han hade en elbutik i hamnen, invid kajen. Han var en lång man, generös och belevad kring de fyrtio. Lite längre fram i raden låg det tredje offret.

– Herre Gud, viskade han så fort han såg vem det var, polismästaren!

Det var otroligt! Klädd i sin uniform stod den nya polischefen lik! Hur har detta gått till? Hade han också ramlat ner i källan? Det verkar otroligt! Det var en orättvis död, en betydelsefull och modig man, som gick bort… En främling på ön, ensam men social! Vilka ligger då i de andra två kistorna? Ungdomar, fortfarande barn, de såg ut som syskon, de dog på denna främmande plats långt från sina nära och kära! De hade sprungit för att hjälpa och gick en grym död till mötes.

– Skolbarn, tänkte han.

Man kände igen deras kläder. Runt dem samlades unga i deras egen ålder, som viskade med varandra.

– Varför, min Gud, varför? Hur kunde en sådan fruktansvärd olycka drabba vår ö?

Han rycktes abrupt ur sina sorgsna tankar av Despinas förtvivlade gråt. Han slet sig ur Evdokias omfamning.

– Min älskade Evdokia, titta på min älskade syster. Hur kan det finnas sådan ondska? Hur ska livet kunna gå vidare. Min bäste vän, hedersmannen Tsanis, finns inte mer. Ingen kan ersätta dessa olyckliga som ligger här i sina svarta kistor. Mannen, som ägde källan som orsakat all denna förfärliga olycka, är död.

Antonis kände sig som om han höll på att drunkna. Han snubblade ut och satte sig på nedersta trappsteget framåtlutad med huvudet vilande mot knäna. Han kunde inte förstå hur denna förskräckliga olycka gått till! Plötsligt kände han en hand på sin axel! Det är Manolis, Evdokinas halvbror som är fiskare. Han kände igen honom på rösten.

– Ja livet är orättvist, käre bror! Om man hade berättat för mig att jag idag med egna ögon skulle få se en död barnafar skulle jag inte trott på det! Orättvist är det och en katastrof!

– Men hur gick det till? Vet du Manolis?

– Jag var hos vår syster, Anna, som bor precis ovanför. Då hörde jag på håll förskräckliga skrik! Jag sprang ner dit för att se vad det var. Utanför Tsalikis hus hade det samlats mycket folk. Paralyserade människor sprang fram och tillbaka till källan och ropade och skrek…

Antonis stod som förlamad, han tog Manolis om axlarna och höll honom hårt.

– Kan du nu berätta för mig hur fem personer samtidigt kunde falla i källan och drunkna?

– Hör här käre bror… De föll inte i samtidigt. Först gick Tsanis, som arbetade på gården, ner i källan för att laga en motor som gått sönder. Källan är mycket djup…

Maskinen var placerad tio trappsteg längre ner på en avsats av cement. Tsanis boss väntade ovanför. Det går fem, tio minuter, jag vet inte så noga och Tsanis klättrar fortfarande uppåt! Bossen skriker plötsligt:

– Tsaniiii, Tsaniiii, klättra upp, vad händer där nere? Avsluta och kom upp!

Ingen hörde något och ingen sade något. Grannarna hörde rösterna och sprang för att se vad som hände! Tsalikis sågs också klättra ner i källan! Man väntade och väntade på att något skulle ske, men nej. Just då passerade två barn från barnhemmet. De kom springande för att hjälpa till och de är kvar därnere! Några sprang till polisen, men det var ingen där! Men så snart polischefen Tasopoulos hörde vad som hänt kom han rusande snabbt och utan dröjsmål… och föll ner till Karon i det svarta mörka hålet! Man trodde förstås att underjorden hade slukat dem på grund av den tunga, otäcka lukten som kom upp ur källan.

– De har blivit förgiftade av bensinavgaser, ropade någon.

– Det måste vara en man med mask, kanske kan vi rädda dem levande.

– Hur ska vi hitta honom, käre bror, det blir inte lätt!

– En dykare kan säkert ta upp dem!

Det tog lång tid att finna dykare och när de kom fram var det för sent! Alla var döda då de togs upp!

– Det passar inte människans sinne, suckade Antonis. Slog ut med händerna och kände en stor sorg.

Den dagen var fylld av svärta och elände. Hela ön sjönk ner i sorg. I dagar, månader talades det inte om annat i byarna, på kaféerna, överallt ... En stor katastrof för en liten, lugn ö som Leros!

På gården till Agios Nikolaos i Lakki restes en staty med den modige polisen byst, han som gick i döden för att rädda sina medmänniskor.

Nu har det gått femtio år…

Redan nästa dag lades källan igen och marken omkring den har växt igen. Också det hemska och sorgliga föll med tiden i glömska. Men några gamla människor, som fortfarande stannar där, säger att det vilar en förbannelse över detta ställe. Under de kalla vinternätterna, när den isande vinden viner våldsamt över vår ö, kan man se svarta skuggor sväva över den makabra graven, där fem unga människor mötte sitt öde i den djupa källans mörka vatten!

Till moster Giannouli

Just nu går jag i tankar om att börja skriva om sådant som under ensamma timmar fyller mitt sinne… Vemodiga minnen som ofta dyker upp ur själens djup. Bilder av älskade ansikten och inte minst moster Giannouli med sin oförglömliga rättvisa! Hon kommer till mig i mina tankar och jag samtalar med henne och skickar hälsningar till den andra världen… Hur kan jag hålla mina känslor och mina tårar i styr när jag i mitt minne återvänder till min oroliga barndom.

Min fars hus var ett patricierhus, där vi fick bo som av kriget blivit ödmjuka och utfattiga. Tre barfota små flickor och deras oroliga föräldrar, som desperat kämpade för att föda oss... Vid denna tid ökade fantasin i min skrämda själ, och gjorde mig skoningslös i en hård värld!

Vi var närmaste grannar, bara en smal stig skiljde oss från din enkla lilla stuga. Giannouli, anatoliskan kallades du, och du var en flykting från Mindre Asien, som hamnat här på Leros med din gamla mor och dina yngre syskon Foti och Eleni. Hur skulle jag kunna glömma din speciella stolthet, din unika värdighet. Du har aldrig låtit det märkas att du var fattig och utblottad, du var alltid så fin i din enkla klänning!

Hur mycket våra kärlekstörstande hjärtan älskade dig! Tänk så mycket värme vi fick dessa kalla vinterkvällar, när våra sinnen var fyllda av de makabra bilderna av vår undergång, men som jagades bort av dina underbara berättelser.

Jag var en liten flicka som gärna satt i ditt knä medan du vilade dina trötta ben. Jag var idel öra och lyssnade trollbunden på dina otaliga sagor och legender, som alla blev så verkliga genom ditt passionerade sätt att berätta. Jag ser ditt ansikte för mig: allvarligt, vaxartat, fullt av rynkor… De tankfulla mandelformade ögonen, rynkorna kring din mun… Du betraktade en tyst, blek, bysantinsk ikon och jag talar med dig som om du fortfarande var i livet. Min älskade Chalima, en värdig prästinna i min själs dolda kloster!

Dina läppar ger de gamla legenderna om Romiosini nytt liv igen liksom berättelser om Stor-Jonien och om ditt hemland som du älskade så mycket. Du lärde oss att älska det här vackra, avlägsna hemlandet med sitt eget speciella folk, som såg ut som du...

Om turkarna talade du sällan. En gång kommer jag ihåg att du tog i ...

– Turken, mina barn, är en stympad orm… När du ser honom framför dig ler och skrattar han men bakom din rygg gräver han din grav! De gamla turkarna brände oss!

Efter detta hatade också vi dem, förstår du tant Gianoulli… Du fick oss att leva i din speciella värld bland dina unika landsmän. De vackra, blygsamma döttrarna, med de rosiga kinderna, de vita tranbären, som prydde dem med prunkande blommor och pärlor.

– Lyssna nu flickor! I vår värld var äran och klokheten brudens fria hemgift. Av denna anledning är det skrivet: Priset, men inte hedern har han, och hans lycka finns hos henne! (grekiskt ordspråk – η τιμή, τιμή δεν έχει και χαράς τον που την έχει). Samtal med männen förekom inte. Hellre skulle man slita ut ett öga!

– När ni växer upp mina damer, håll ett öga på de snobbiga herrarna. De uppvaktar med smicker och fagra löften, men när de plockat blomman ger de dig på båten. Våra egna väninnor var förblindade som inte blev varse detta. Deras händer var aldrig stilla. Vad allt höll de inte på med? Silkebroderi, spetsar, linnevävnader, färgglada mattor, sammet...

Du beskrev sakerna så underbart vackert, så jag önskade jag kunnat se dem. Ditt ansikte strålade, tant Giannoli, precis som om du såg alltihop framför dig. Din tro på Gud var djupt rotad i dig. Till oss förde du de underbara heliga världarna. Mycket ofta talade vi om martyrerna som uthärdade livet tack vare sin kärlek till Kristus.

Du kunde läsa, något som var sällsynt vid denna tid för kvinnor i din ålder. Damaskus var din mest älskade heliga plats. Varje kväll studerade du din maskätna bibel! Du talade om hans lära och dina ögon fylldes av religiös extas. Du, min älskade flykting, visste hur man skulle pynta den enklaste historia. Men de som fascinerade oss mest, och som fick oss att hänga vid dina läppar, var dina sagor. Jag kommer ihåg den om draken, jätteormen, som sprutade eld ur sin mun!

– Mina barn, se upp för stora källan från vilken staden hämtar sitt vatten. Den som passerar kan bli tagen och slukad levande av draken. Han ville ha tre kannor med mjölk att dricka och för att kunna somna. Först då kan man hämta vatten. Detta är vad S:t Giorgos, ryttaren, lär ut i sin stora nåd. Han anländer till platsen med sin häst, klättrar upp på sin lans och klämmer ihop drakens huvud! Så räddades världen! Och draken försvann…

Å, tant Giannouli, du vet hur vi alla hade det! Dina sagor fick oss i alla fall att hålla ihop och de gödde våra skräckfantasier.

Ofta när jag gick den smala vägen från vårt hus till Alinda-bukten, hörde jag det rytmiska dunkandet från din vävstol åtföljt av din nostalgiska sång, som du framförde med darr på stämbanden! Du arbetade med din hemliga smärta från barnhemmet, utrotning! När du arbetade med väven, utvecklade du din djupa känsla för forna tider... Du mumlade aldrig! Du klagade aldrig….

– Guds nåd, som vi upplevt, är stor. Du kidnappade mina barn, vilken en röra, vad skrattar mina ögon åt... Slakt! Floder av blod! Så sjöng hon!

Två klänningar var allt du hade i klädväg. En sliten, urblekt brun till vardagsbruk och en i svart bomull för kyrkobesöken. Som jag minns det såg jag dig aldrig gå i kvinnoskor. Du brukade släpa dig fram i ett par utslitna mansskor. Du skötte allt arbete: matlagningen, arbetet på åkern, med geten, hönsen, kaninerna. Du vilade bara när du satt i vävstolen. Du älskade att väva! Det fanns ingen vila för dina plågade ben. Jag kommer ihåg hur stort intryck det gjorde på mig varje gång jag märkte hur svårt du hade att stödja din böjda kropp. Denna slitna kropp som bara blev allt mer sliten vartefter åren gick. Till sist gick du helt dubbelvikt.

Hur ska jag kunna låta bli att gråta?

Ditt älskade minne är tätt knutet till mina mest hemliga drömmar! Min tunga barndom var aldrig bekymmersfri. Den svarta skuggan av det obevekliga kriget fortsatte att plåga våra sinnen. Smärtan och kampen för vår överlevnad hade berövat oss förmågan till glädje och skratt. Detta påverkade givetvis det ömtåliga barndomspsyket. Du var alltid den trofasta följeslagaren, som fick våra drömmar att leva.

Du blev inte gift, du var en dotter. Du var tillägnad din familj. Du var för dem mor och far. Din bror, Fotis, var inaktiverad, förlamad av sina upplevelser. Under det första världskriget sände turkarna honom över de oländiga snötäckta bergen. Han blev köldskadad och svårt sjuk. Därefter var han i resten av sitt liv hänvisad till att släpa sig fram på kryckor. Men trots detta var Fotis en stilig man, lång och reslig! Han skulle ha varit en riktig kraftkarl om han bara hade haft starka ben. Han gick med stor svårighet från hemmet till sitt lilla skomakeri. Han hade hyrt ett rum invid stranden i Alinda. Där hade han sin verkstad. Skor var hans yrke och han var en bra hantverkare. Han arbetade hela tiden tyst, lutad över arbetsbänken. Artig, godmodig mot alla. Bara dig, kära tant Giannouli, kunde han befalla, gräla på som om han skyllde sitt elände på dig. Men du protesterade aldrig! Du tog ditt lidande som en mor!

Med hur starka känslor minns jag dig inte varje gång vi firar 13-dag jul! Det är ljusets fest och för dig var det den gladaste dagen på året. Fotis, din kära bror, firade... Varje år gick vi den dagen hem till er för att lyckönska er. Jag såg med stor förväntan fram mot att vi skulle få njuta av mina favoritsötsaker, dina fantastiska pomeranskakor, som du bakat av dina egna frukter! Jag har aldrig sedan dess smakat så goda, söta aprikoskakor.

Så gick åren och nu är vi här… Idag ser det förflutna ut som en nostalgisk dröm… Som att vara insvept i en magisk dimma. Att befinna sig mellan verklighet och fantasi kan vara komplicerat. När växte jag upp? Tiden går snabbt. Jag hörde inte dina historier längre. Du kom inte längre hem till oss. Du avlägsnade dig alltmer från oss, trött på den bittra lilla tösen. Du var utfrusen av människorna omkring dig. Du tyckte inte om vår värld längre… Det enda den gett dig var elände och bitterhet. Du kände dig som en främling, glömd, berövad kärleken. Inne i dig växte bitterheten. Du var inte på humör att berätta sagor längre… Du slutade till och med att prata!

Mot slutet blev du litet förvirrad. Dina tankar färdades långväga till dina lyckligare dagar. Du pratade med din döda mamma och andra älskade personer i ditt förflutna. Osammanhängande och obegripligt!

Senare hände något ofattbart med mig. Mitt hjärta stramas, min själ blöder för ditt fruktansvärda lidande... Du stiger upp mitt i natten och går ut på vägarna. I gryningen hittades du mitt på vägen i en pöl av blod. Skyndsamt bärs du hem till ditt lilla hus. Ingen erkände... Ingen såg vad som hände!

Så fort jag på morgonen ficka veta vad som skett, sprang jag fylld av ångest till hennes hus för att se hur hon mådde. Jag kommer aldrig att glömma den hemska synen. Vad hade man gjort med ditt ansikte. Ditt så vackra ansikte. Var fanns dina stora ögon, din räta näsa, din rynkade mun? Med skräck såg jag en oformlig massa! Jag slöt ögonen av förfäran! Jag slöt mina ögon i motvilja, jag fick svårt att andas och smärtor i bröstet. Vem kan ha varit så omänsklig att slå dig så och lämna dig att förblöda? Jag grät länge över ditt öde! Och jag gråter över den hemliga, förlorade kärleken.

Sedan dess har du varit förlorad för mig. Jag har aldrig mött dig igen. Jag hade förlorat dig, min älskade följeslagare, för alltid. Din närvaro som var mig så kär! Hon togs till sjukhuset i Lakki. De räddade ditt liv... Kroppen levde fortfarande medan själen for sin väg. Du flög in i en annan värld. Som du ville ha honom! Kanske i dina drömmars österland, bland dem du höll kära. Du förstod ingenting, du visste ingenting. Du slutade långsamt och obemärkt…

Och nu, min älskade, det är äntligen dags för min själ att lätta på den tunga bördan: Ett livsavgörande! Jag ville skriva till dig... För allt du generöst gav mig. Låt mig bekänna min djupa kärlek till evig åminnelse… Det har gått många år, men minnet av dig har inte förbleknat! När mina tankar går längtansfullt tillbaka till det förflutna, hittar jag dig där på den välkända krokiga stigen från ditt enkla hus vid Alinda-stranden.

Nu är din anspråkslösa lilla stuga borta! Det täcktes helt av din vackra lila akacia. Vårt gamla Leros förändras alltmer. Att leva med längtan efter det förgångna och vilja återvända… Hur länge till ska jag längta tillbaka till den lilla stigen för att se den lila akacian som du tyckte så mycket om. Jag blev så ledsen när jag fick höra att man rivit din stuga. Kanske hennes själ försvann därifrån då också!

Min oförglömliga tant Giannouli! Du kom till denna värld och du lämnade den. En av så många lidande själar som lämnats anonyma och glömda i det stora universum. Men jag glömmer inte dig! Du kommer att leva i mig så länge jag finns ... Det är sant, tant Giannouli! Jag öppnade mitt hjärta, jag skrev till dig hur mycket jag älskade dig... Det var ett djupt behov att jag skulle göra det. En flodvåg av ömhet, en djärv illusion får mig att skicka dig ett brev till himlen, till paradiset. En sådan längtan! Jag vet att brevet kommer att nå dig där på andra sidan…

På återseende…

Aten i november 1982

Den halte båtmannen

Agia Marina, den gamla uråldriga hamnen på Leros, är en öppen vik. Den börjar från ett litet kap till höger med den pittoreska väderkvarnen och svänger vänster mot den gamla mjölkvarnen i Brouzi. Platsen är uppkallad efter skyddshelgonet Agia Marina. Den magnifika kyrkan i sten står i hamnbyns centrum litet innanför kajen.

Runt omkring i Agia Marina kan man se många gamla förnäma neoklassiska byggnader. En del av dem står med sin grund i havet. Från hamnen och upp mot bergen klättrar öns typiska vita hus uppför sluttningarna liksom trappstegsvis bland blommande trädgårdar. Högst uppe på höjden ovanför dominerar Kastrot med sin ärevördiga värdinna Leros beskyddarinna Kastrots Jungfru Maria.

Vi tittar mot väster och Alinda och glädjer oss åt solnedgången bakom Parthenis kullar. Tidigare fanns inga problem, vattnet var grunt. Endast båtar och kaiker förtöjde vid kajen. En öppen hamn är sällan lugn. De flesta dagarna på året kommer vinden från norr. Det blåser förskräckligt och vågorna blir stora, skummet yr. Båtar och kaiker studsar på vågorna. Fiskarna skakar på huvudet, bara förtöjningarna håller så att båtarna inte börjar driva. När till sist nordanvinden uttröttad drar sig tillbaka välkomnar vi med glädje västanvinden... Omedelbart förändras landskapet. Stängda dörrar öppnas och människor rör sig ute på gator och vägar. Liv och rörelse i affärerna och på torget. På sommarkvällarna är det full fart på strandtavernorna. Sång, musik, röster, skratt, Guds välsignelse!

Michalis, den halte båtmannen, var hamnens man. Du kunde se honom under dygnets alla timmar ströva utmed stranden med båtshake och stövlar hängande på sina kryckor! En gång var han en stark ung, glad, livlig, snygg karl. Han var fortfarande bara ett barn, när han blev kär i den lilla brunetten Despina i granngården. Hans hjärta började bulta när hon gick bredvid honom. Han började skaka när hon tittade på honom med sina svarta ögon. Hennes lockiga hår fladdrade för vinden! Hennes förtjusta ögonkast avslöjade att hon också älskade honom. Han drömde om ett lyckligt liv tillsammans med henne, men det mordiska kriget bröt ut och dödade deras glädje. En projektil klippte hans vänstra ben ovanför knäet och han blev handikappad för livet. Drömmarna gick i kras. Han gav sitt hjärta, men han skulle aldrig förödmjuka sig och låta henne leva ett olyckligt liv med en halt man. Bara i sin fantasi kunde han hädanefter viska kärleksord i hennes öra, omfamna henne och smeka henne ömt under de oändliga nätterna av ensamhet...

Han var tillbakadragen och melankolisk. Hans uttrycksfulla ögon skuggades alltid av sorg. Men han var alltid snygg och proper men struntade i sig själv. Hans hus nära hamnen var ordentligt och praktiskt. Han bodde där med sina kattungar. Han var särskilt svag för en, den svartvita Afro, som alltid jamade.

– Lilla Afro kom hit kissen min! Katten var ivrig att bli smekt och strök sig mot hans ben och lät sig villigt smekas. Med tiden börjde Afro sova litet varstans. Michalis letade efter henne överallt och ropade på henne med sorg i rösten.

– Du är otacksam och trolös, utbrast han när hon återvände. Var du så fräck att du sprang ifrån mig? Försvinn ur min åsyn!

De blev vänner igen och nästan varje dag åt de färsk fisk tillsammans, som han fångade åt dem.

Han hade en liten båt förtöjd i hamnen. Hur det nu gick till klarade han att ta sig ner i båten utan hjälp! Han löste upp förtöjningen och med hjälp av en krycka hakade han fast tampen i fören på båten. Han drog båten intill kajen och med ett skutt kom han ombord. Han satte sig på sätet mitt i båten, lade kryckorna vid sidan, lösgjorde årorna och började ro med kraftiga tag!

Han var född till sjöman! Havet var hans svaghet. Han fiskade i Krifos, i Duo Liskaria, i Panages. Vid bra väder gjorde han också reguljära turer mellan Agia Marina och Alinda. De fattiga hade inte råd med taxi. Så de föredrog en trevlig båttur till nolltaxa. Ungefär tio minuter tog turen. På den motsatta stranden väntade Antónis, kaféägaren, på den provisoriska bryggan framför sitt kafé för att ge en hand till sin vän.

– Hej António!

– Hej Michali, släng hit tampen.

Han fångade den i luften och gjorde fast den i en järnring. Han hjälpτe honom att komma i land. De skyndade långsamt. Med Antonis var han vän sedan många år. Antonis gjorde kaffe till honom och de diskuterade livligt och sedan spelade de tavli. Båtmannens röst var mild och lugn. Oväntat lät Antonis nervös på rösten. Ofta delade de lunchen som kaféägarens fru kom med till kaféet.

En bit längre bort längs kustvägen fanns den duktige skomakaren mastro Fotis, flykting från Mindre Asien och en mycket skicklig hantverkare. Han är förlamad från midjan och neråt. En tålmodig man… Han arbetade hela dagen böjd över sin skomakarbänk. En liten skrubb var hans verkstad. Michalis och Fotis var båda handikappade män och sanna vänner, som verkligen förstod varandra.

Vad säger du min vän Antonis, nu får det räcka med tavli. Det är dags att göra Fotis sällskap.

Snart nådde de fram till skomakarens låga dörröppning genom vilken ljuset lyste upp hans ansikte.

– Hej, hur står det till med dig Michali? Sätt er ner och vila en stund tillsammans med mig. De pratade och hade det trevligt och skojigt. Fotis fick höra av sin vän allt som hänt på Leros på sista tiden. Båtmannen tittade ivrigt på golvet bredvid bänken. Han tittade på några läderbitar. Han ville ha dem till ovanläder på träskorna som han själv tillverkade.

– Lita på mig, min vän! Oroa dig inte ... Jag lade undan några bitar till dig. Tror du att jag inte kom ihåg det?

Michali log tacksamt.

– Käre Fotis, du är så snäll mot mig, det ska du veta. Dig har jag förtroende för. Savvas skobutik, mittemot mig, säger jag bara! Jag skäms om jag så bara skulle gå och titta på den!

– Du behöver inte berätta för mig. Jag struntar i dem ändå. Jag behöver dem inte.

Underbara människor! Stora rena själar... I det orättvisa hårda livet kan medmänsklighet trots allt finnas!

Båtmannen var faktiskt också en skicklig träsnidare. Han tyckte mycket om att snida i trä. Han föredrog fikonträ, det är vitt och lätt att hantera. Han var glad i att göra båtar, fina konstverk. Kanske tillfredsställde dessa i någon mån hans ständiga längtan till havet. Många köpte dem av honom och de inbringade litet pengar. Han gjorde också träskor och det var till dessa han behövde läderbitarna. Antonis stora flickor hade han gett var sitt par som de promenerade i med stolthet. Flickorna gillade klapprandet som träskorna gav ifrån sig när man satte ner fötterna!

– Michali. Den lilla blev svartsjuk! Hon vill också ha ett par träskor.

– Det vet jag, det vet jag… Säg till flickan att jag ska ta med ett par till henne också om ett par dagar.

Vid solnedgången gick han tillbaka till sin båt för att sätta kurs mot Agia Marina.

På väg mot bryggan undrade Antonios om Michali kunde komma och hämta Evdokia i morgon om det var lugnt väder. Hon ville komma till Agia Marina för att handla.

Många gånger följde också barnen med i båten. Michali tyckte mycket om dem och tog väl hand om dem. När de kom ut på djupet och vattnet mörknade blev småttingarna rädda! Då berättade han sagor för dem så att de skulle få annat att tänka på…

Åren gick, den enbente båtmannen blev äldre och allt tröttare! Han kunde inte längre så lätt ta sig ner i sin båt. Kommunen gav honom då en liten kiosk nära hamnen. Det var där han slog ihjäl tiden med att tillverka de gamla båtarna. När han blev trött gick han ut på kajen och fyllde lungorna med havsluften som han tyckte så mycket om. Han gick runt i hamnen från den ena sidan till den andra medan timmarna gick och ibland vilade han på sina kryckor. Han hade blivit ett med hamnen, alla var vana vid honom. Ingen lade märke till hans handikapp!

En morgon syntes han inte till. Thanasis, hans granne som hade sitt kafé bredvid Michalis kiosk, tittade efter honom. Han sökte med blicken över kajen. Han var ensam och hans ångest blev allt värre.

– Kanske har han gått till Broutsi, snubblat och fallit omkull? Vad kan ha hänt då? Han kan ju inte ta sig upp så hjälplös som han är!

Han vände sig till sin unge hjälppojke.

– Gianni, spring bort till Broutsi. Försök att hitta Michali. Vart gick han i morse och vart tog han vägen? Säg inte att han drunknat!

Snabbt stack pojken iväg och återvände lika snabbt med negativt resultat.

– Jag letade ända borta vid fyren, chefen, men han syntes inte till och det verkade inte som han gått in där.

De sprang till hans hus. De fann dörren olåst som alltid. Nära väggen på sängen låg vår vän och sov, han sov den eviga sömnen! Ett litet leende vilade på hans läppar…

Så lämnade Michali oss, den enbente båtmannen, fridfullt och smärtfritt. För fulla segel begav han sig ut på den sista resan till de alltid lugna vattnen. Hans vänner i Agia Marina sörjde honom verkligen djupt! Alla saknade honom. Det var svårt att vänja sig vid att han inte fanns längre. Han var älskad av alla på Leros. Han var en bra människa, stolt och tålmodig. En ödmjuk livsfilosof.

Peris Smaragda – mjölkdamen

Det enda berget på Leros är Klidi. Det breder ut sig utmed havet i nordöst. Det är egentligen en kulle eftersom dess höjd bara är drygt fyrahundra meter. Jag har alltid förförts av de drömlika formerna och skepnaderna, molnen som rullar över berget, över klipporna. Klidis bergsrygg, som så harmoniskt sträcker ut sig, påminner mig om en nonchalant utsträckt liggande kvinna med upphöjt bröst och nakna skinkor! Om Picasso målat en liknande tavla, kunde han kallat den Hermafroditen Afrodite... En fantasins skapelse.

Längre ner vid kanten av Klidi finns rundade kullar övervuxna av vild kastanj, mastix och många andra örter. I de svala ravinerna tycks den täta oleandern flyta ned mot havet. Denna rosenröda flod är en fröjd för ögat.

Under vinterns regn väller vattnet fram och flodfårorna fylls och blir forsar. De river med sig stenar och grenar och allt som finns i deras väg. Dessa flodbäddar har skapats under åren och blivit naturliga vägar på ön. I Alinda, det förtrollande kustområdet vid foten av berget finns fem sådana vägar: Uppenbarelsevägen (της Φανερομένης), Körsbärsgatan (του Κερουλά), Femvägen (του Πεντάκη), Agion Saranda-vägen (των Αγιων Σαράντα) och Partenivägen (του Παρθενιού).

Efterkrigstidens historia ligger öppen för oss nedanför Klidi. Där skymtar bland grönskan de av solen smekta vita små husen typiska för Leros. Kvinnorna som bodde i dessa hus, milda människor, var mest herdar som vallade sina djur där omkring. I ett sådant hus bodde hon med sin man Peris och deras sex barn, den godhjärtade kvinnan Smaragda – mjölkdamen. Bakom deras påvra hus låg en liten ladugård täckt med plåtbitar och grenar. Där bodde deras kreatur. Peris, en mager lång man, var en tyst och lågmäld människa. Hans hustru var precis tvärt om, hon höll aldrig munnen. Hon var högljudd, mångordig och slutade aldrig att skratta med ett kacklande som hördes ända ner till stranden!

Småväxt, klen och nervig… Tystnad var inget för henne! Hennes svartmuskiga och rynkiga ansikte stod i bjärt kontrast till hennes bleka schalett, som aldrig lämnade hennes huvud. Hennes känning var lika smutsig som hennes jacka som hon bar tätt åtsittande i halsen. De mörka kläderna gjorde att hon verkade ännu mindre. Hon var vaken redan i gryningen och ryckte och slet i sin stackars man.

– Vakna Peris, upp och hoppa… Sover du fortfarande? Stig upp, skynda dig, kunderna väntar…

Just uppstigen och yrvaken hällde den stackars mannen en skopa med vatten över sitt ansikte och traskade snubblande till den primitiva ladugården.

– Sätt fart det är snart lunchdags!

Peris mjölkade korna en efter en och hällde mjölken i en metallbehållare. Sedan fyllde de mjölken på ett 20-tal buteljer, slog in flaskorna i rena handdukar och lastade dem försiktigt i två stora korgar. På åkern intill den stenlagda gården betade Stavrakas, deras älskade lilla åsna.

Stavraka kallades en dvärg från Mindre Asien, som hette Stavros! Det var lerosbornas öknamn på honom. Stavraka är egentligen ett smeknamn som betyder den stora Stavros! Han och hans fru, som var flytingar, bodde på Leros i ett litet torn nära S:t Lukas. På ön, under den ottomanska dominansen, fanns det flera sådana byggnader i två våningar med en trätrappa på insidan. (På turkiska kallad thrapa). Taket var utformat som en slags läktare med sittplatser och i ett sådant torn bodde Stavros med sin fru Kiriakoula. Det var hennes riktiga namn, men man kallade henne Santa Paida (jultomten) för att hon var mycket lång och mager. Folk kan vara ironiska och hänsynslösa. Stavros var murare, och hon gjorde affärer.

Mjölkdamens åsna var också liten liksom Stavraka! Peris tog den vid grimman och förde den till ladugården, fyllde korgarna och fäste dem försiktigt på var sin sida av klövjesadeln.

– Jag ska ordna det här, mumlade Peris medan han ordnade till hustrun sittplats på åsneryggen med mjuka tygtrasor och förde ekipaget till husets stenlagda gård och i ett huj satt Smaragda på plats bland mjölkflaskorna.

– Se upp, här kommer mjölken, mjölk här var det mjölk, gastade Smaragda, kasta inte sten och gör mig nedslagen. Var så vänliga att inte slå sönder flaskorna, ska jag berätta för folk vilka som väntar på mig? Gör dig inte olycklig!

På två minuter nådde de ner till floden Keroula. Där tog de till vänster och sedan passerade de tät oleander på ena sidan och på andra sidan höga cypresser inne i den muromgärdade fruktträdgården och kom fram till stranden. Framför dem sträckte havet ut mot horisonten mot vilken Kastrots mörka fasad avtecknade sig. Det var inte gryning längre. Då hade vi redan fått vår mjölk och Smaragda och Stavraka tog sig vidare längs den allmänna kustvägen…

– Stor är din lycka jungfrun min, sjöng hon en sång om korsfästelsen.

Bakom henne var ett gyllene staket av tät vass som omfamnade hela stranden utan att många hus störde dess skönhet. Mitt på vikens strand ligger Pirgos Beleni. Litet längre bort lyste Haramides patricierhus vitt. Folket på ön började röra på sig och vägen fylldes av människor som transporterade sina varor på mulor eller åsnor och där var daglönare på väg för att få ett påhugg.

– Lycka till… Vad nytt?

Hon hälsade glatt på vem hon än stötte på. På ett förträffligt sätt for hennes fötter upp och ner, upp och ner, vilket angav en snabb takt till åsnan som sprang hela vägen. Hon ville sälja sin mjölk innan solen stod för högt på himlen. Hon passerade Patriarkon, Krithoni och kom ned till stranden vid papa Lefteri och strax befann de sig utanför Kapaniris yoghurttillverkning, den enda av sitt slag på Leros.

– Kampaniri-tanten, kom hit! Du ska hämta mjölken!

En trevlig, slank kvinna, yoghurt-mannens fru, lutade sig i dörröppningen.

– Välkommen kära Smaragda! Hur många flaskor har du med dig idag?

– Åtta, flickan min. Ville du ha mer? Då är du illa ute, men i morgon ska du få vad du vill ha.

I dörren dök herr Kampaniris upp, en lång, slank och vänlig man, känd och älskad över hela ön. Han närmade sig Stavrakas och tog fyra flaskor ur den ena och fyra ur den andra korgen för att balansera vikten.

– Min önskan är att leva ett bra liv. Du vet att min princip och min stolthet är att alltid vara rättfram och rättvis.

Litet längre fram mitt emot vattnet i Agia Marina fanns Anousis konditori med de utsöktaste galatobourekakier, fantastiska baklaver och många andra anatoliska bakverk. Just framför porten till hans butik stannade mjölkdamen igen.

– Hallå Anousi, skrek hon med sin hesa, kärva röst. Jag tog mjölken till dig men min son fick hämta tombuteljerna.

Anousis, som var en generös ung man på den tiden, kom som flykting från Mindre Asien och var väl förtrogen med konditoriyrkets hemligheter från sina gamla hemtrakter i Anatolien. Han var en person med god smak och mycket skicklig i sitt hantverk. Han var en artig, pratsam och hederlig man, som Leros-borna inte kunde låta bli att ta till sina hjärtan.

– Kom igen min gosse, jag har fullt upp, hur står det till.

Välkommen fru Smaragda, tack bra ... får jag sex? Vad säger du?

– Om himlen räknas... Ge mig tolv franc och ta vad du ska ha. När jag kommer tillbaka ska du ha mina flaskor diskade och rena!

Smaragda hade alltid bråttom och nu fortsatte hon upp mot Platanos. Hon föredrog den gamla bebådelsegatan. Strax var hon framme vid torget med den stora platanen i mitten. Där tog hon till vänster mot Kristos och där tog färden slut precis intill Tsigada Paschas patricierhus.

– Kom igen Krouso, hjälp mig med åsnan här!

Hοn ropade på grannskapets högtalare, den godhjärtade fru Filakouris. Hennes hus låg ovanför vägen.

Denna godmodiga, gladlynta och kraftiga kvinna kom ned de få trappstegen från sitt enkla tjäll och tog mjölken i famnen, lyfte den lätt som en fjäder och placerade den på terrassen invid grusvägen.

– Jag är glad att ha min åsna fast jag har tillbringat så många tröttsamma timmar i sadeln.

– Jag går efter litet vatten så du kan svalka dig! Snabbt ilade Krouso iväg och strax var hon tillbaka med en vattenkruka och en mugg.

– Du kommer med förfriskningar, utropade Smaragda och andades djupt. Det släckte törsten ända ner i hjärterötterna!

Vid Tsigadas ytterdörr väntade deras svarta hembiträde, Theoni, som hade varit hos dem i många år, ända sedan barndomen, och numera var hon som deras dotter.

– Hej Theoni, har du väntat? Ta dina två sista stackars ensamma buteljerna.

Den livliga självsäkra flickan närmar sig åsnan, tar mjölken, betalar och försvinner. Stavrakas tar igen sig en liten stund under ett fikonträds grenar.

– Det är minsann lördag imorgon, Krouso! Tror du jag har glömt det? Du ska få en skvätt mjölk så du kan koka litet ris till barnen.

– Jag skäms varje gång, när du är så godhjärtad, Smaragda… Du är också en fattig kvinna.

– Tänk inte på det, flickan min. Det är inte alls synd om mig.

Alla kvinnor i trakten samlades och började samspråka, skämta, skratta och skrika… ända tills solen stod högt över Kastrot!

– Ojoj, nu är det snart lunch, jag måste ge mig av! Kom igen nu Krouso, släpp loss åsnan.

Den godhjärtade kvinnan reste sig och satte sig åter i sadeln.

– Tack ska ni ha flickor, ha en bra dag och lyckosam dag. I morgon är en ny dag om Gud vill.

De tog samma väg tillbaka och samlade in de nu rena tombuteljerna och nöjda begav de sig hemåt igen.

Vi kommer tidigt hem i kväll, käre Stavraka. Så snart vi är hemma ska du få något gott att äta så du piggar på dig. Djuret snörvlade tålmodigt till svar som om han förstod vad Smaragda sagt.

– Vad säger du? Vill du ha korn? Bli inte upprörd, du äter det också… Du får också friskt vatten att svalka dig med. Sedan kan du strecka ut dig. Vilken lycka! Då slipper jag bekymra mig för dig och kan slå mig till ro.

Detta och mycket mer fick hennes åsna höra innan den kom till stallet. Katina, Smaragdas äldsta dotter, stod bredvid och såg på.

– Mamma, är du tillbaka, vill du ha någonting?

– När du frågar, tösen min, så kan du få hjälpa mig ner från Stavrakas rygg.

Katina var alltid villig att hjälpa sin mor och stöttade henne i detta svåra moment.

Dagarna gick lugnt och oförmärkt förbi tills en dag då hennes goda följeslagare, Peris, blev sjuk. En svår sjukdom fick grepp om honom. Han lämnade jordelivet inte ens 60 år gammal. Hur skulle hon nu klara allt ensam. Hon sålde kon och släppte lös sina enda två getter. Hon bodde isolerad i sitt hem med sina minnen och ville inte besvära sina döttrar med att be om att få komma och bo hos dem. Hon ville inte vara en belastning för sina barn. Så sakteliga började hon känna sig uttråkad. Hon saknade rundturerna och den vackra vägen hon upplevde från Stravrakas rygg, inte minst människorna och grannskapet i Kristos.

Hur är det mamma, mår du inte bra? Varför talar du inte med mig? Är du sjuk? frågade oroligt en dag den yngsta av hennes döttrar, Pouloudia.

Nu ska jag berätta för dig hur det är, min dotter. Jag är ledsen… När jag förlorade er far och blev ensam instängd mellan fyra vägar kunde jag inte finna frid. Jag önskade tillbaka mitt gamla liv. Då jag talade med människorna, delade ut mjölken och var en del av värden.

– Hör här mamma, vi tycker du verkade vissen och arg! Vi vet att du inte vill stänga in dig. Vi är överens om att du borde börja om igen… Du får mjölken från våra kor. Våra barn kommer att följa med för att hjälpa dig. Vad säger du? Hur verkar den här tanken för dig?

Smaragda blev begeistrad! Hon omfamnade sin dotter och brast i gråt!

– Vilken lycka att ha sådana barn… Nästa vecka börjar vi!

Hon hade fler än tio barnbarn och de skulle följa med henne tre åt gången. De startade redan i gryningen så att barnen skulle hinna till skolan. Mjölkbudet tronade stolt ovanpå Stavrakas rygg. Under hela rundan sprang barnen bakefter.

– Se så lätt det går… Se upp! Prata med kunderna… Hälsa och var artig mot dem… Är du vänlig säljer vi mer mjölk och vi har monopol! Förmanade Smaragda sina små medhjälpare.

De små mjölkbuden sprang runt på gatorna i Agia Marina lastade med två, tre mjölkbuteljer och levererade dem till kunderna. Kunderna hade blivit fler… Deras momor skrek ivrigt:

– Var och en i tur och ordning och glöm inte någon! Är ni alla här: Tzairis, Grigory, doktor Strangolienas?

– Ja, Smargda, vi har alla kommit!

– Sätt fart nu så vi hinner innan skolan börjar.

Lättade satte de iväg springande till Alinda. Det hade börjat dagas och solens första strålar färgade havet och kullarna gyllengula. Vår mjölkgumma fortsatte den gamla vanliga vägen uppåt och stannade som alltid mitt emot Kristos kyrka, hennes älskade kvarter. Kvinnohopen väntade på henne: fru Filakouri, fru Theocharaki, fru Chatzidaki plus alla andra. Alla de som hon älskade! Hon roade dem alla med sina skämt och påhittade berättelser som följdes av hennes alldeles speciella skratt.

Så blev Smaragda trött ... Hennes älskade åsna Stavrakas också ... Han började halta och snava…

– Min stackars vän vi blir båda äldre… Vi klarar det inte längre… Vi får sitta i vår stuga och hålla oss lugna och tysta. Det blir bra för oss, min Stavraka!

Hon kysste sin åsna och så var beslutet taget – de skulle sluta! Efter detta mötte man henne aldrig mer på vägen mellan Agia Marina och Platanos…

Åren går och livet rullar på… Mjölkgumman Smaragda glömdes bort! På väggarna i hennes stuga hänger svartvita fotografier på hennes barnbarn och påminner henne om världen utanför. De pittoreska åsnorna blir allt mer sällsynta. Deras plats har tagits av mopeder, motorcyklar, bilar och bussar. Andra människor andra vanor... Vi är de sista nostalgikerna från denna epok… När alla kände varandra ... Var och en av de mest ödmjuka till de mest dumma hade sitt unika värde.

Vräkningen

Smärtan i hjärteroten för det förlorade barndomshemmet upphörde aldrig. Varje gång hon gick vägen utmed stranden i Alinda, tog sorgen tag i henne och blicken drogs åt väster, där den stod, hennes älskade cypress i hörnet bredvid ingången till trädgården. Fyrtio år hade gått sedan hon gick på stigen som ledde till det som då var hennes föräldrahem. Hon tänkte också på… i hennes hjärta kändes en outhärdlig smärta! Det kändes som det var igår, men det var fyrtio år sedan hela hennes familj kastades ut med våld.

Sedan dess har hon tvingats att på avstånd beskåda huset där hon fötts och växt upp, upplevt den första förälskelsen och där också hennes barn fötts och växt upp...

Men idag tvekade hon inte utan bestämde sig!

– Jag ska skjuta fram mina ställningar en aning... Jag ska gå så nära att jag ser dörröppningen även om det blir på långt håll.

Hοn gick med darrande steg till tant Gianoulas, anatoliskans, hus… Smärta och sorg! Mitt emot låg ingången till trädgården, portalen med den upp- och nervända solen ovanför öppningen fanns inte längre! I en vrå vid väggen fanns dock hennes favoritcypress. Men hon blev förvånad över att det långlivade trädet sträckt växt så långt söderut! Hon fick tårar i ögonen… En sky av minnen sköljde över henne!

– Åh min cypress, hur mycket och hur länge har du inte levat med oss. Småttingarna Gina, Polymnia och jag kramade din grova stam. Vi räckte varandra händerna så att vi med våra armar tillsammans kunde nå runt. Du minns den första tiden av välstånd, äktenskap, våra föräldrars glädje, deras lyckliga liv. Du hör skriken, skratten, gråten från barndomsåren… Du upplevde det hemska kriget, blodbadet, terrorn, förödelsen! Då handlade det om en kamp för att överleva i fattigdom och elände… Du såg oss växa upp... Låt oss fortsätta. Seden upplevde du det sorgligaste och svåraste slaget: vi blev bortjagade, uppdragna med rötterna, från vårt föräldrahem!

Det är vinter, sjätte december, den ödesdigra dagen, Agios Nikolaos-dagen. Övervakade av två poliser öppnade ett tiotal arbetare med våld den stora dörren till patricierhuset och rusade in. De började kasta ut vad som fanns framför dem. Andra bar ner olika saker på den smala stigen från gården till Alinda-stranden. Platsen fylldes med oändliga högar av möbler, kläder, madrasser ... Allt som var vårt!

Advokaten med sitt stenansikte såg till att allt sköttes enligt lagen i detta otroliga drama. Han närmade sig beslutsamt Antonis, som stod helt ensam, tyst som en marmorstod och såg på eländet… Med öppna ögon såg han sitt liv slängas iväg som om han levde i en mardröm. Advokaten närmade sig beslutsamt Antonis och visade honom ett papper.

– Domstolen har fastslagit att detta ställe inte längre tillhör er!

Den olyckliga mannen sträckte mekaniskt fram sin hand och tog papperet... Det var domen på vräkningen!

Den sjätte december, Agios Nikolas-dagen, firar man beskyddaren av havets läckerheter. En betydelsefull högtid på vår ö. Evdokia hade kommit överens med sin grannfru, Vasiliko, att de tillsammans skulle gå på aftongudstjänsten i Agios Nikolas. En halvtimmes väg till fots! Den omtänksamma kvinnan hade förberett sig redan tidigt på morgonen… Hon valde det finaste ur klädskåpet och bredde ut det över en stol. Hon packade upp sina skor som varit pedantiskt inslagna i en handduk för att skydda dem mot damm. Hon slätade till den bruna, hemska tunikan från Kalymnos, som hon alltid hade utbredd över sängen så att det skulle se snyggt ut. Hon hade tvättat och kammat håret hela eftermiddagen och format flätor till en vacker knut i nacken.

Det började med bra väder! Utan moln och regn.

– Stor är helgonets nåd, skall han åter ge oss regn som alla år, upp till bevis och ta paraplyet med dig.

Till vänster intill gångstigen vid havet ligger Vasilikis hus. På tröskeln väntade den några år yngre, vackra och eleganta Lipsos-Tina.

– Kära Evdokia, nu ger vi oss iväg! Med Guds hjälp klarar vi oss undan en regnskur och slipper bli dyblöta.

Strax hade de tagit sig uppför grusvägen förbi Agii Saranda, de kom fram till det lilla torget och tog av åt höger mot Partheni. Med Lipsos-Tinas prat och skämt märkte de knappt att de nått fram till korsvägen de skulle ta av på, den ojämna smala vägen till kapellet. Lyckligtvis hade de under hela vägen sina tofflor på sig, så de promenerade snabbt och säkert. På deras högra sida låg det branta och imponerande berget Markellos, där de trodde att det spökade.

– Vi är framme, ropade Evdokia.

Djupt rakt nedanför dem bredde havet ut sig! Och här är den natursköna sluttningen, Meraludi, där kapellet Agios Nikolas ligger ovanför en stängd vik mellan två uddar som skyddar mot vindar och stormar. Bland de djupgröna johannesbrödsträdarna och de lummiga mastic-buskarna, syntes kapellets grågröna tak, som var belagt med patelia.

Kom, ropade de entusiastiskt och började springa nedför backen. Det var fullt med kyrkobesökare både inne i kyrkan och utanför! Rökelsen, skenet från stearinljuset, Papa Michalis mjuka röst, allt skänkte lugn och frid åt församlingen. Tröttheten försvann! Evdokia sjöng bredvid Lefteris den sjungande fiskaren från Drimonas... Han kallade henne alltid för psaltaren, den snälle mannen som de kände från förr. Regnet hade slutat sedan en timme. De två grannarna, som satt i bänkarna, åt brödet och det söta bakverket, som de delade med de andra festdeltagarna.

– Ska vi inte börja bege oss tillbaka nu när det inte regnar?

– Ja, kära Evdokia låt ge oss av.

De begav sig lyckliga och tacksamma av till fots…

I fullt samspråk med de andra kvinnorna anlände de till Alinda utan att veta något. Plötsligt när de kom fram till Belenis torn fick de en obehaglig överraskning! Framför Vasilikis hus såg de många kända män och kvinnor som de kände igen! Lipsos-Tina sprang fram för att ta reda på vad som var å färde!

– Vad i hela fridens namn, skrek kvinnan.

Vad är det jag ser? Vad är det för högar där borta?

Evdokia, som också hade kommit fram, var mållös inför detta otroliga skådespel. Hon tog sig om huvudet med båda händerna höll på att kollapsa. Gianouli höll henne om midjan. Den goda grannen väntade på henne... Hennes ögon var rödaktiga ... Det var första gången de såg henne sådan! Den tåliga kvinnan hade utstått mycket som flykting. Hon tyckte mycket om Evdokia… Hon tog mycket illa vid sig av den ondska hon såg.

– Håll dig kall och var modig, flickan min…

Hur kan man uthärda en sådan olycka? Allt som låg utslängt överallt kände de igen som sina egna saker. Allt de ägde och hade låg utkastat på vägen från trädgårdsgrinden till havet på en 200 meter lång strecka. Hon visste ännu inte hur denna plundring börjat eller hur den skulle sluta. Förvirrad tog kvinnan av sig sina finkläder och slängde dem bredvid stenmuren och vandrade i underkjolen fram och åter. Hon rotade och letade blad alla sakerna efter något enklare att ta på sig. Vasilkiki kom springande och gav henne sin egen morgonrock.

Plötsligt hördes en förskräckt röst: Skynda er, kom och se! Det är tre säckar som blöder!

Det var Mitsos, en glad och livlig granne. Han löst snabbt den makabra gåtan och tittade i säckarna!

– Herre min skapare, skrek han med skräck i rösten! De har slaktat alla hönsen och skurit halsen av dem! Den tredje säcken var full med döda kaniner. Usch vilka gudlösa människor!

Evdokia såg och hörde allt detta som i sömnen… Det snurrade runt i hennes huvud… Gianouli förde henne försiktigt till trappan på sitt hus.

– Sätt dig min flicka och ta det lugnt… Gud kommer att straffa dem!

Vid trädgårdsgrinden stod Antonis hopsjunken och helt förstörd. När han var bara barnet, tolv år gammal, hade han utvandrat till Egypten. Efter många års kringflackande och äventyr i Afrika lyckades han etablera sig i Kairo, där han jobbade och tjänade pengar. Övertalad av sina vänner var han på väg att lämna Egypten för Amerika, när brevet med det ödesdigra innehållet anlände från Leros. Hans mor bad honom återvända till ön eftersom hon var svårt sjuk. Dessutom – fortsatte hon brevet – att hennes bror Giannis, som ägde en stor gård med tillhörande patricierhus, hade dött plötsligt och att hon inte på egen hand kunde ta hand om allt detta. När Antonis återvände till Leros var han 32 år. Han tog med sig till Leros en plakaki-maskin, ett bra verktyg, som vägde tre ton! Formarna till plakakierna var handgjorda med olika vackra mönster… Rena konstverken! Denna konst hade han lärt sig i Kairo.

Han gifte sig med Evdokina och bildade familj… Det var under en mycket bra period på ön. Italienarna, som då ägde Leros, byggde en vacker stad, Lakki. Antonis gjorde så mycket plakaki han förmådde. På några år blev han en av de rikaste på ön. Men rikedomen, som han förvärvade så snabbt, förändrade inte alls hans karaktär. Han förblev samme enkla, mänskliga och hjälpsamma person.

Tyvärr kom kriget! Vår ö drabbades hårt. Överallt ruiner, död, ödemark, fattigdom, elände! Även om tyskarna beslagtagit patricierhuset och kört iväg honom lämnade Antonis aldrig sitt hem. Han trodde att han skulle skydda huset på det sättet. När ondskan var över, var ön ett bombat landskap. Överallt ruiner, förstörda hus, ödeläggelse! Ingen byggde, ingen köpte plakaki längre! Det var fattigdom och olycka för familjen. Sedan dess blev Antonis aldrig densamme…

När Faruk var kung i Egypten bodde Kristoforos i Alexandria. Han var brorson till Aretzina och första kusin till Antonis. Han föddes i Alexandria, där växte han upp och gjorde karriär. Han blev välkänd bland stadens greker. Intelligent och välutbildad som han var lyckades han komma in vid kung Faruks hov. Med Faruk kom han mycket bra överens och de blev vänner. Han var kungens mest trofasta rådgivare. Han levde ett drömliv i lyx och överflöd som i en saga mitt i det kungliga palatset. Antonis hade hört talas om honom men aldrig sett honom. När Nassers revolution ägde rum och Faruk störtades, kände sig Kristoforos ensam, överflödig och osäker. Då kom han ihåg att det någonstans i Grekland fanns en liten ö, Leros, som hans föräldrar kom ifrån! Så kom han och bosatte sig i Krithoni, i sina föräldrars gamla hus. Som brukligt är hälsades han välkommen av alla. De som var avundsjuka på Antonis eftersom han var en rik affärsman var snabba med sina åsikter. Med sina bedrägliga ord lyckades de få Kristoforos att hävda att en del av egendomen borde tillhöra honom. Så började en långvarig rättstvist mellan de två kusinerna. I femton år pågick denna förskräckliga historia. Till sist blev Kristoforos trött på att förlora rättegångar. Han hade redan överskridit vad han hade råd med. En dag ringde han sin advokat och sa till honom:

– Jag avslutar rättegången och drar tillbaka mina krav. Kan du vinna målet i domstol får du egendomen av mig.

I många år hade den framstående advokaten försökt vinna målet men utan att lyckas. Men nu lyckades han inom ett år bli huvudägare till den ovärderliga egendomen. Det sorgliga är att människor som Antonis gynnat vittnade mot honom.

Vräkningen avslutades enligt följande: Den andra parten hade ordnat en tillfällig bostad i Pyrgos Beleni.

Åren går! Tiden läker sår, lugnar lustar. Kristoforos beklagade det onda han hade gjort. Han försökte rätta till sitt misstag, men det var för sent! Beslutet var oåterkalleligt. Han blev sjuk och sjukdomen plågade honom i flera år. Svag och utmattad kom han in på sjukhuset, där han försökte begå självmord, men sköterskorna och läkarna hindrade honom. Till Antonis skickade han ett meddelande att han ville träffa honom. Hans alltid förlåtande kusin klandrade honom inte! Redan nästa dag besökte han honom. De träffades på tu man hand. Kristoforos tittade på Antonis med stor sorg. Han slöt ögonen av smärta. Två tårar rullade nedför hans torra vaxgula kinder och han talade med svårighet med en hes röst.

– Kan du förlåta mig Antonis? Kan du vara så hemskt snäll och förlåta mig?

Hans ord drunknade i en snyftning!

Antonis satte sig nära honom och tog hans hand och kramade den.

– Jag har förlåtit dig för länge sedan, plåga dig inte med detta, käre kusin… Vad som än hände!

Ett litet leende fladdrade på den döende mannens läppar.

– Det borde inte hamnat i främmande händer... Vi är ett blod, skam, skam, stammade han utmattad.

Antonis stannade hos honom hela dagen. Nästa dag dog han med lugn i själen. Han lämnade tyst, fridfullt. Han ligger begravd på Agii Sarandas kyrkogård i Alinda. Antonis familj var där för att ta farväl av honom med en sista omfamning. Advokaten var frånvarande! Han kom inte till begravningen!

Solen stod i väst, och hon stod fortfarande där med ett tårdränkt ansikte mittemot det djupgröna trädet.

– Min älskade cypress! Du kom ut och överraskades av nordanvinden. Men du ser fortfarande från din höga topp de otaliga träden... Det stolta valnötsträdet mitt i trädgården, som sträcker ut sina grenar, täckt med gyllene löv, som omsluter en slät, ljus, vit stam! Du ser de jättelika eukalyptusträden i bakgrunden, obeväpnade vakter vid den västra utgången från trädgården. Du ser den gamla brunnen, de två ofantliga mullbärsträden, den färgglada, gyllene vattencisternen, vår gästvänliga, varma salong med den inrökta eldstaden, som doftade bränt citronträ… Tänker du fortfarande på mitt älskade föräldrahem, där det nu bor främlingar och jag kommer aldrig mer att kunna kliva över dess tröskel ... Rör inte, förstör inte... Jag kommer att titta på dig från fjärran och minnas mina mest underbara vackraste år.

Anneta

blondinen i Agia Marina

Hon var lång, slank och med ett stort blont hår och hade ett utsökt vackert ansikte med en mun som var som en röd ros av sammet! Ögonen var himmelsblå med sammetsmjuk blick om strålade av ljus. När vinden fyllde hennes silkestunna klänning underströks kroppens skulpturala former! Hennes blonda skönhet drog allas blickar till sig så fort hon visade sig.

Tjugo tusen italienare fyllde Leros omkring 1930, när hon som sjuttonåring var i blomman av sin ljuvaste ungdom. Svåra år! Alla vackra lerosflickor gömdes undan för de italienska gossarnas ögon. Om någon lerosflicka oförhappandes skulle stöta på en italiensk gosse kom onda tungor genast i rörelse. Hon var redan helt bestämd. Ingen skulle ta henne!

– Det är troligare att himlen faller ner över mig än att jag någonsin gifter mig med en italienare. Det vore en skam, en skandal för varje familj.

Men låt denna dödliga olycka komma fram i ljuset genom den vackra Annetta. En eftermiddag i september promenerade hon som vanligt i hamnen i Agia Marina. Hon åtföljdes som alltid av sina bröder, Kostas och Manolis. Unga vackra, levnadsglada och charmiga män. Den första var lång, blond, alltid vid gott mod och gladlynt. Den andre var brunhårig och pratsam och helt annorlunda än sin bror. I hans stora svarta ögon avspeglades sig en djup melankoli! De båda älskade sin syster. Hon var deras stolthet!

En höstdag tillkännagav Anneta sin enda kärlek! En italiensk officer! Så snart den unge mannen fick syn på henne mitt på det lilla torget blev han som paralyserad och stod där med blicken fastnaglad vid denna änglalika gestalt.

Hennes gyllenblonda hår fladdrade för havsbrisen. Luftigt, glänsande! Den synen tycktes honom vara en uppenbarelse! Anneta vände sig omedvetet mot honom. Deras ögon möttes och hans brinnande blick fick henne att smälta!

– Å min Gud, så snygg han är! Hennes hjärta dunkade i bröstet. De var älskande efter första ögonkastet. Deras kärlek kom som en blixt från en klar himmel!

– Vad är det Anneta? frågade Manolis, som genast upptäckt hennes reaktion.

– Ingenting, ingenting, svarade hon. Hon och bröderna promenerade ut på piren. På vägen tillbaka såg hon honom igen på samma ställe där han kunde beskåda henne. Lång och snygg och med brunt hår. Hans uttrycksfulla ögon trängde in i hennes själ. Hon kände sig yr och tog tag i Kostas för att inte ramla.

– Se upp, vad gör du?

– Jag snubblade bara, tur att jag fick tag i dig!

På hans uniform förstod hon att han var italiensk officer. Hon greps av panik och blev paralyserad. Hon var tvungen att glömma vad som hänt. Hon var förbjuden att ens tänka på honom.

– Jag känner mig trött, jag vill gå hem… Ni kan stanna.

På vägen höll hon en liten ilsken monolog för sig själv:

– Hur vågade människan stå där mitt bland allt folket och stirra utmanande på mig? Jag vill inte att folk ska kunna säga elaka saker om mig… Och mina bröder? Brydde sig den dummern inte alls om dem?

Hur mycket hon än förbannade honom, kunde hon inte för ett ögonblick glömma den blick han gav henne och inte heller bli av med den outhärdliga oro som gripit tag i henne. Känslor av glädje, rädsla och sorg förde en kamp i hennes inre. Liggande i mörkret slöt hon ögonen och tyckte allt kändes hopplöst. Hon såg honom framför sig i hans glimrande vita uniform och ett strålande underbart sken omgav honom. Plötsligt mitt i natten hördes det som i en dröm en ljuv musik som blev starkare. På dragspel och mandolin spelades en nostalgisk melodi och melodiska mansröster sjöng en italiensk kärlekssång. Hon for upp i panik!

– Herre Gud. Vad är detta! Vad ska mina syskon säga? Vad ska alla människor säga.

Som tur var tonade den vackra mandolinmusiken och de serenadsjungande rösterna snart sakteliga bort mot Broutzi till. Anneta lät höra en suck av lättnad. Men djupt inuti sig kände hon en hemlig glädje. Hon drömde alltid att de sjöng för henne igen!

Från den dagen lämnade inte den kärlekskranke officeren henne i fred. Var hon än gick och var än hon stod var han alltid i hennes blickfång. Den unga flickan gav honom ilskna ögonkast och hon var på sin vakt.

– Hur i hela friden ska jag att bli av med honom? Tänkte hon med ångesten bultande i bröstet. Men på nätterna hade hon fått den ljuva vanan att somna till serenaderna! Av de andra flickorna, som beundrade den charmiga italienaren, lärde hon sig att han hette Azelos. Hon var helt säker på att det var fråga om kärlek mellan dem och att han var hennes drömmars man! Men denna förbjudna kärlek var en överväldigande börda för hennes ansträngda själ.

Det var sommarkväll. Solen hade just försvunnit bakom Markello. En gyllene dimma lade sig sakta över Alinda-bukten. Under hela det året lämnade Anneta sällan sitt hem. Hon var skräckslagen inför tanken på att träffa honom, kanske skulle hon stöta på honom på gatan. När det hände sig att hon gick med sin syster till torget såg hon att han tittade på henne på avstånd och hon fick häftig hjärtklappning. Det var mer än hon stod ut med! Så snart det började mörkna smög hon sig ut och började gå mot Broutsi. Hon längtade efter att få luft, att andas fritt. Hon kom ram till fyren vid inloppet till Alinda-bukten. Hon satte sig på en sten. Lugn… Stillhet… Vid hennes fötter bredde havet ut sig glänsande, guldrött målet av solnedgången. Hon försjönk i drömmar. Men det var omöjligt att fly från sina tankar. Där finns inget annat än HAN. Hans vackra maskulina ansikte, hans smidiga kropp, hans brinnande blick. Plötsligt, i den fullständiga tystnaden, hördes en svag vissling! Hon blev överrumplad och hennes hjärta började slå våldsamt. Bakom henne hördes ljudet av lätta fotsteg. Irriterad vände hon sig om. Strax intill henne stod HAN! Han såg på henne med tillbedjan i sina tårfyllda ögon. Hans läppar darrade. Han sträckte trevande ut sin hand och tog hennes… Hon ryckte till vid beröring. Hon stirrade på honom, mållös, magnetiserad.

– Anneta, min älskade! Hans röst var varm och kärleksfull och gick rakt till hennes hjärta. Jag älskar dig, du är mitt liv… Hur ska jag kunna leva utan dig? Säg något, ge mig hopp.

– Jag kan inte, viskade den artonåriga flickan. Du måste gå, snälla… Du gör mig rädd så jag darrar. Ingen får se oss, du måste gå…

Han förde henne ömt litet längre bort bakom en sten.

– Du ska inte vara rädd förstår du. Det finns ingen anledning. Berätta för mig, älskar du mig lite också?

Omedvetet nickade hon ”Ja”! Azelos lyste upp och hans ögon sköt blixtar. Han höll försiktigt hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne på munnen! All hans kärlek flödade över. Anneta hann inte reagera… Han stannade där, förtrollad med halvt slutna ögonlock, darrande. En otrolig lycksalighet överväldigade henne. Det var hennes första erotiska kyss!

– Min älskade, min älskade, mumlade han medan han gav henne ännu en passionerad kyss fylld av kärlek. Jag vet att du älskar mig också, du kommer att bli min fru, vi kommer att vara tillsammans för alltid.

Hans sista ord var skrämmande! Som att vakna upp från en djup dvala.

Kommer jag bli hans fru? Herre Gud, vad har jag gjort? Hur är detta möjligt? Hur har jag kunnat trassla till allting så här?

Don störtade plötsligt upp. Hon flydde springande mot hamnen. Lyckligtvis lade ingen märke till henne! Hennes mamma och hennes syster pratade med varandra i köket. Hon rörde sig tyst, gick in i sovrummet, tog en bok och låtsades läsa… Efter en stund hörde hon att de ropade på henne.

– Anneta, kom och ät!

– Nej tack, jag mår inte bra, ropade hon tillbaka.

Hennes syster tittade förbryllad in och såg hur rödblommigt hennes ansikte var.

– Hur är det med dig? Har du feber?

– Jag har ont i huvudet, Låt mig bara vila.

Hon slöt ögonen. På hennes läppar brände fortfarande hans kyssar... Hon var kvar i denna underbara känslan som hon upplevde för första gången!

– Min älskade, viskade hon, Jag älskar dig av hela mitt hjärta! Men det finns inget hopp för vår kärlek. Hennes ögon fylldes av tårar. Min familj och mina vänner kommer inte att stötta oss. De kommer att bli sjuka för det blir omöjligt för dem att träffa en enda människa. Heliga Guds moder, varför ska jag behöva genomlida detta?

Hennes hjärta bultade och den späda kroppen skakade av snyftningar. Hon grät och grät tills hon blev så trött att hon föll i sömn.

Oavsett hur hon led, oavsett hur rädd hon var så fanns det ingen återvändo. För att de inte skulle misstänka henne promenerade hon med sina syskon till hamnen. Men innan det blev mörkt, sprang hon otåligt till sin gamla plats, en liten skreva dold bland klipporna bakom fyren. Dränkt i kyssar och kärlek återvände hon hem.

Hjälp mig jag står inte ut längre, bad hon knäböjande framför Azelos.

– Jag vill att vi ska vara tillsammans varje dag, varje timme. Låt oss gå hem till dig så jag får be om din hand!

– Nej, nej. Hon slet sig lös.

– Mamma och mina syskon kommer att låsa in mig. Sedan får jag aldrig se dig mer.

De två älskandes lycka varade inte så länge. Plötsligt kom det oväntade. De gamla vännerna italienarna och tyskarna blev bittra fiender, fast beslutna att förgöra varandra! Azelos måste ge sig av för att slåss! De skickade honom till fronten. Lerosborna visste mycket väl vad som nu väntade. Krigets stormar skulle drabba dem.

Det var deras sista möte... Han väntade på henne flera dagar sittande på deras hemliga sten. I sin förtvivlan vilade han huvudet i sina händer med armarna stödda mot knäna. Han hörde att hon närmade sig med lätta steg och gick henne till mötes med öppna armar. Han slöt henne tätt intill sig och omkring dem var den totala tystnaden. Havet låg stilla, blankt och purpurskimrande vid deras fötter som vid deras första möte. Allt omkring dem var tyst, som om naturen delad de två kontrahenternas smärta, som om den ville höra de sorgsna orden och suckarna, och förnimma den outhärdliga separationen!

Anneta lutade sig mot hans axel… Hon kände det som om hennes späda kropp höll på att gå i bitar. Han kysste hennes hår ömt. De stirrade in i varandras ögon… Annetta led av att se honom så förkrossad.

– Jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka, Känn dig inte ensam min älskade… Jag skriver till dig… Sedan ska vi aldrig mer skiljas åt.

Mörket spred sig, natten närmade sig svart och skoninglöst. Deras läppar möttes... En sista bitter kyss! Han såg henne försvinna springande och snubblande på klipporna. Han föll ihop med ett skrik och stönade. Solen fann honom sovande ihopsjunken på tång och småsten…

Anneta stirrade i taket med tom blick. Det snurrade runt i hennes huvud… Hon sov tungt och drömde mardrömmar hela natten om den svartaste dagen i hennes liv.

Efter några dagar började tyska stukas sitt obarmhärtiga bombande av vår lilla ö. Lokalbefolkningen lämnade i desperation sina hem och rusade skräckslagna för att rädda sig i källare, i bergen och i grottor. Anneta följde passivt med sin familj. Allt det fruktansvärda som hände runt omkring henne berörde henne inte alls. Bomberna, explosionerna, dödandet… Hon isolerade sig allt mer. I sin själs sorg och ensamhet mindes hon de underbara ögonblicken hon upplevt med sin äskade Azelos! Hennes mamma och syskon var oroliga över hennes tillstånd. Stum och frånvarande… De trodde det berodde på krigets fasor. Från oväsendet, förödelsen, skräcken och kaoset, ville de alla fly! Hennes äldre syster blev mycket orolig av att se henne i detta tillstånd. Hon var den enda som kände till hennes hemlighet. Hon täckte upp för henne när hon saknades och kom med ursäkter när hon ofta var försenad. Hon var också olycklig för att hon inte kunde hjälpa sin lillasyster.

Det går ett år… Inga brev, inga budskap eller meddelanden eller något annat livstecken från Azelos. Anneta, den glada flickan som alltid sett så blomstrande ut hade vissnat! Henne vackra blå ögon stirrade tomt. Bara det gyllene håret påminde om hennes forna skönhet! Så småningom återupptog hon sina kvällspromenader till hamnen tillsammans med sina syskon. Frånvarande, melankolisk, tystlåten. Alla undrade över varför hon inte blev sitt gamla glada jag igen. Mest undrade hennes familj. Den känslige bror Manolis försökte flera gånger fråga henne om orsaken till hennes dysterhet. Men han fick aldrig något svar. Hon tittade bara på honom med en blick fylld av djup sorg, utan att säga ett ord. Så snart hon hade en möjlighet på kvällen, sprang hon till den undangömda mötesplatsen, där hon så många gånger träffat sin älskade. Hon stod där och bara tittade på havet... Hon längtade efter att ett skepp skulle visa sig, skeppet som skulle komma med hennes Azelos och kasta honom i hennes armar. Innan hon överraskades av nattmörkret satte hon händerna för munnen och ropade med en hes, brusten röst:

– Azelooo… Azelooo… Azelooo!

Hennes skrik ekade bland klipporna och fördes bort av vinden över vågorna! Efteråt var hon utmattad och grät för hon insåg att hon aldrig skulle få svar!

Många män förälskade sig i henne, men hon kände sig bara förvirrad. Hon ville inte ha någon av dem. Hon skulle vänta på honom, hon skulle vara trogen ända till slutet. Deras själar kanske kunde mötas i den andra världen! I åratal sågs hon vandra runt i hamnen. Hennes bror Kostas dog mycket ung. Det var hjärtat som svek. Hon fortsatte att vara en god kamrat till sin älskade bror Manolis. En vacker syskonkärlek av det gamla slaget. Hon var rak och smidig! En dag försvann hon för alltid. Hon for till Makarons land. Agia Marina saknade ett unikt skådespel: Annetas blonda uppenbarelse.

Examensfesten

Juni 1946. Det hemska kriget hade slutat. De sista tyskarna hade gett sig iväg. Med tiden hade människorna lugnat sig och fått ro i själen… Men Leros skulle aldrig mer bli den ö som den varit förr! Ön skulle aldrig återfinna sin gamla skönhet och förnäma glans… De vita små husen lyste i solens sken och mitt bland dem låg de neoklassiska stora herrgårdsliknande villorna. På slutningen nedanför Kastrot låg nu husen i ruiner som en påminnelse om vad som funnits här under de goda åren.

Lerosborna hade blivit färre. Varje hem hade en svartklädd mamma, syster eller annan kvinna. Det var ett hårt liv med arbetslöshet och fattigdom… Men barnen förstod inte mycket av detta! De var dåligt klädda, barfota men glada, när de sorglösa lekte sina enkla lekar. Skolorna hade öppnat för ett år sedan. Och nu blev det juni. Proven inför skolårets slut närmade sig. I husest ekade lilla Fotinis kristallklara röst. Hon gick i första klass och övade på den dikt som hennes lärare, fröken Kleoniki, hade gett henne.

Kom min lilla fjäril
Jag ska inte fånga dig
jag vill inte skada dig
inte skrynkla dina vingar

Hon läste den lilla versen om och om igen.

– Håll upp en stund – din röst går oss på nerverna, grymtade hennes storasyster Gina, låt mig måla i lugn och ro.

Systern stod framför henne vid köksbordet och målade tusenskönor, vallmo och violer bland gröna blad med vaxkritor på ett omslagspapper. De såg verkligen levande ut! Hennes lärare, herr Manousakis, hade inte gett Gina en dikt att deklamera på examen. Hon var därför litet avundsjuk på sin syster för hon hade också själv en vacker och hög röst.

– Lägg av Gina, jag måste repetera… Jag måste kunna den utantill! Jag får inte staka mig när jag deklamerar den. Då gör jag bort mig!

– Vad bryr jag mig ifall du stakar dig. Gå ut på gården och skrik så mycket du vill!

Den lilla flickan sprang ut i köket till sin mor, som till och med visade henne hur man deklamerar vackert och förstärker framträdandet med gester. Hennes far log stolt mot henne. Han kastade en snabb blick på hennes nakna fötter.

– Vi måste skaffa henne ett par skor! Hela Leros kommer ju att se henne… Ska hon deklamera utan skor på examensdagen?

Han tog henne genast vid handen och de gick tillsammans till skomakare Fotis’ verkstad.

– Jag tog henne med till dig, min käre Fotis, för att du skulle göra ett par sandaler åt henne. Hon har fått i uppgift av sin lärare att läsa en dikt på examen om några dagar.

Skomakaren, en flykting från Mindre Asien, var förlamad från midjan och neråt. Han var flitig vid sin läst och varje dag helt uppslukad av sitt arbete. Han lyfte blicken och tittade på den lilla flickan med ett svagt leende.

– Bravo Fotini! När din lärare ber dig läsa upp en dikt på examensdagen betyder det att hon tycker att du är en duktig elev.

– Naturligtvis! Den främsta i klassen i klassen – det är vår flicka! Bara 5:or!

– Det är därför jag ska göra ett par sandaler åt dig som ingen annan har!

Skomakaren vände sig om för att rota fram en hård läderbit ur en hög och den lade han framför barnet.

– Kom nu Fotini och kliv upp på läderstycket så jag kan rita av din fot.

Den lilla flickan satte foten där hon blivit tillsagd. Skomakaren tog en blyertspenna från sin arbetsbänk och började rita runt foten hur sulan skulle se ut.

– Nu är det klart, du kan flytta på dig… Så små fötter du har. Du är allt en liten skrutt, du!

När hon tog bort foten såg hon hur hennes fot var avritad på lädret! Hon log tvivlande! Mäster Fotis tog sedan ett tunt skinn, som var ljusbrunt. Han tittade vänligt på Fotini och frågade henne:

– Tycker damen om den här färgen? Det här skinnet håller sig snyggt och det är lackat!

– Utmärkt, svarade fadern. Nå, min tös, vad säger du, gillar du färgen?

– Ja, den är mycket fin!

De gick fram till dörren.

– Få dem färdiga så fort som möjligt, det är inte så många dagar att vifta på!

– Jag ska försöka. Tack min käre Antonis!

Fotis hader en speciell värdighet. Alltid lugn och mild. Trots att hans ord var få var hans stil alltid trevlig, godmodig. Antonis respekterade honom, älskade honom! Men även andra Alinda-bor tyckte om honom och gav honom sitt stöd.

Den efterlängtade söndagen, dagen för examen kom! När klockan var tio hade alla barnen och deras föräldrar kommit till skolan. Den lilla flickans nervositet var uppenbar.

– Mamma, jag är rädd att inte klara det, gnällde hon medan modern kammade henne. Hur ska jag våga stå där inför hela världen och läsa den här dikten?

– Jaga inte upp dig flickan min! När det blir dags ska du se att du inte alls kommer att vara orolig! Du kommer att känna dig modig och du kommer att läsa dikten mycket vackert.

– Finge jag också en dikt skulle alla få se att jag klarade det! Gina var säker på sin sak… Hon var inte bara avundsjuk utan också stolt över sin yngre syster och gav henne råd.

– Vifta inte med händerna så mycket! Ja, titta på mig! Hon visade henne genom att recitera dikten, som hon också hade lärt sig utantill.

De hade sina bästa klänningar på sig. Deras mamma, Evdokia, hade sytt dem med sina outtröttliga händer och gjort broderier på dem! Foteini glittrade i sin gyllen-gula klänning! Klänningen var sydd av siden som kom från fallskärmar, som hamnat här under kriget. Kjolen var broderad med färgglada blommor och gröna kvistar. På hennes lockiga, bruna hår arrangerade mamman en rosett som såg ut som en stor, gyllene fjäril! Fotini fick inte nog av sina helt nya sandaler, hon dansade runt av glädje! Gina var klädd i en exakt likadan klänning som Fotini. Söt som en docka var också lilla Polymnia klädd i himmelsblått! Hennes mamma gjorde lockar i hennes hår, som blev en gyllene inramning till hennes rosiga ansikte. Pappan hade tagit de minsta vid händerna och så hade de begivit sig av. De hade anlänt till Agia Marina i god tid och några minuter senare var de utanför Nikolaiskolans stora grind. Skolans imponerande innergård var full av människor. Elever, föräldrar, släktingar och vänner hade kommit för att beundra barnen. Den lilla tösen smög försiktigt in sin hand i mammans.

– Ta det det bara lugnt mitt barn. När det är dags så titta dig inte omkring. Låtas att du är ensam i aulan.

– Tror du att de kommer att äta upp dig, lilla kryp? Och vad ska du göra åt det, retades Gina.

Ring…ring…ring, så hördes skolklockans signal. Alla gick till den stora aulan. Antonis och Evdokia satte sig någonstans i mitten. Gina och Fotini liksom de andra barnen gick till sina klassrum. En bit framför utgångsdörren i söder hade en stor plattform placerats. Höjden var ungefär en meter över golvet. Precis klockan tio reste sig alla upp! Fru Athina, lång och imponerande, klättrade de få trappstegen upp till plattformen. Bakom henne följde barnen i femte och sjätte klassen alldeles tysta. Rektorn ordnade deras uppställning. Flickorna främst och gossarna bakom dem. Tystnad, absolut tystnad. Och vilka stod framför Athina? Lärare och barn stod uppmärksamma! I sin högra hand höll Athina en taktpinne som hon ledde kören med. Hon höjde taktpinnen och med en nick startade hon sången:

Du som du styr världen
och livet som finns överallt
lyssna nu på dinα barns röst
just i denna stund

De rena barnrösterna fyllde aulan! De sjöng melodiskt och samstämt. Efter flera sånger började framträdandena. Som de första på scenen kom två små flickor fram.

– Det är din tur Fotini, viskade fröken Kleoniki, och förde henne upp på podiet.

Den lilla skolflickan fortsatte mekaniskt och stannade mitt på scenen. Aulan var totalt fullsatt! Men hon tittade inte alls på publiken. Hon hade blicken fäst ovanför utgången på andra sidan.

Hennes röst var klar och ljudlig! Blygheten gjorde henne ännu mer sympatisk och de uttrycksfulla rörelserna passade perfekt! Hur kunde en sådan röst komma från en sådan tunn liten kropp? Ljuvlig och kristallklar ljöd den mellan aulans väggar! När Fotini var klar fylldes aulan med väldiga applådåskor. Hennes mamma och pappa fick tårar i ögonen. Antonis klappade värst!

– Märkte du vad som hände? Hennes röst har något alldeles extra! Och jag som var rädd för att hon inte skulle våga öppna munnen så förskrämd som hon var.

– Min syster, det är min syster, ropade Gina medan hon hoppade upp och ner bland sina klasskamrater, som undrade vem den lilla tösen var. Sedan var det de högre klassernas tur och till sist framförde barnen i femte och sjätte klass roliga sketcher. Publiken skrattade hejdlöst njöt av de små skådespelarna, deras duktiga barn!

Det mest rörande ögonblicket kom på slutet! Avskedet! På podiet stod bara barnen från sjätte klass, de som skulle lämna skolan för alltid. De sjöng med tårfyllda ögon en avskedssång:

Vi som nu ska lämna tackar er alla!
Men livet i skolan glömmer vi aldrig.
Alltid skratt och alltid roligt,
Alltid våra lekar…

Många flickor grät och de flesta hade darr på stämman och knarrande röst. Både lärare och föräldrar hade tårar i ögonen. Till och med den strama fröken Athinas ögon tårades också de! Denna vackra högtid avslutades som vanligt med den grekiska nationalsången.

Antonis och Eudokia, tillsammans med Polymnia, sökte efter de två andra barnen ett tag och hittade dem snart. Fotini var fortfarande omtumlad och hörde bravorop överallt. Gina höll henne i handen. Deras pappa skrattade så snart han såg dem!

– Vi letade efter dig. Kom hit min kära, du skrämde mig. Han tog henne i sina armar och lyfte upp henne.

– Så vackert du läste, min fågelunge!

Mamma tog henne ifrån honom och höll henne i sina armar.

– Du såg min glädje! Jag sa ju att det skulle gå bra! Alla var så nöjda med dig.

– Jag tyckte också du var bra, erkände Gina. Överkurs faktiskt!

Litet senare träffade de den välkände minuthandlaren Kambouris. Från en rem runt hans nacke hängde på hans mage en stor bricka full med godis: praliner, karameller, marmeladbitar, sockermajs… De talade för sig själva! Dumt nog fastnade Fotinis blick på detta härliga godis som var rött och vitt.

– Den sorten vill jag ha! Kan du köpa till mig, pappa?

– Ge de här två barnen vad de vill ha!

– Jag vill ha praliner, ropade Gina.

– Ge dem litet av allt ihop och ge mig en chokladbit också.

Antonis gav Evdokia chokadbiten, som han visste hon tyckte om.

– Var så god! Kommer du ihåg vår lyckliga ungdom…

Epilog

Svarta nätter, månlösa, upproriska nätter!
Blytunga moln, vattenfyllda,
attackerar, rusar, bråkar, skenar,
kastar tillbaka vattnet i leriga floder.
Vinden viner i raseri, blixt och dunder…
De robusta eukalyptusarna på torget intill,
böjer sig, knakar, brakar i den upprörda luften
deras grenar är skadade, böjda, brustna,
deras kronor är rufsiga och löven trasiga.
Fyll de krossade grenarna med asfalt!
Världen går under, naturen förgås!
Guds vrede, förtvivlan, frossa!

Men jag, min kära vän, jag har dig nära mig.
I vår varma säng gömmer jag mig vid din sida,
Jag känner dina starka armar runt om mig…
Mina rädslor vaknar, mitt hjärta skakar!
Sött och ömt ska sömnen föra oss bort…

Som i en dröm hör jag fågelkvittret tona bort!
Jag smyger bort från värmen och ilar till fönstret.
En trist och sorgsen morgon, grå som en åsksky…
Blyfärgade moln fastnaglade på himlen,
de innehåller skyfall från den svarta orkanen.
Den utspridda jasminen är insvept i murgröna,
en massa sparvar ligger lätt torkade på platsen,
de skakar och rister, de stackarna i tålmodig väntan…

Och där, som den grå sorgens dimma omsluter mig,
ser jag något framför mig som kunde vara ett mirakel!
Bredvid mig står lysande gyllne och oerhört vacker
mitt lagerträd, tjockbladigt och myskdoftande,
med gyllengula prunkande skogsblommor!
Hur blommar du min lilla lager i tunga februari
och tänder min själs lilla muntra oljelampa?

Genom trädens mörka lövverk kommer
ett härligt ljus, soluppgångens rosa sken
och mitt i det violblå skapas molnen,
det gyllne ögat formas av solen.
Den snidade röda kupolen lyser som eld
på vår hembys kyrka Agii Saranda!
Cypresserna är darriga och deprimerade
där där guldskimrande ljus lyser runt dem!
Hus, träd, snårskog, skuggiga raviner,
badade i jungfrublod från Rodavgi!

Sparvarna har lidit, hoppat och flaxat,
med galet fågelkvitter som livgivande hymn…
och nedanför, från prunkande blomsterträdgård,
en aromatisk dimma breder ut sig och stiger uppåt
från väldoftande purpurfärgade blommor.
Violer, tusenskönor, hyacinter, vita liljor
slår på stort i den blomstrande vårmånaden…
Skapelsens sköna magi! Livets ofattbara begynnelse!
Kom igen, låt mig smaka på skönheten i världen!

Minnen, bilder, dofter, ljud...

Lyckliga och sorglösa år, och ibland svåra tider, full av fattigdom, elände och tragiska förluster. Drömmar och önskningar som inte blir uppfyllda. Man väntar år efter år, och ibland ända till slutet av ett orättvist liv, utan att förlora hoppet.

Människor, vänner, bekanta, släktingar, alla med sin egen historia, ibland vackra, men alltid intressanta.

Kärleken, som ibland finner svar och lycka och ibland blir till ett bittert minne.

Alla dessa historier, korta berättelser från Artemis ö, Leros, en orörd och naturskön ö fylld av harmoni...