Fotini Zamouzaridou–Nakka |
Ej
auktoriserad översättning till svenska från grekiskan |
|
|
Berättelser |
från |
Artemis ö |
|
|
Varför ska vi dö? |
Hösten – den ljuvligaste tiden på vårt Leros. I oktober… Vi tar som förr vägen till Panagies, jag och min brors flickvän Frosini.
Vi är oskiljaktiga sedan barndomen. Vi startade från platsen med de höga
eukalyptusträden framför mitt hus. Vi gick vägen förbi Agii Saranda nedför vår
älsklingsbacke kantad med rosa oleander och blodröda
hibiskus medan vi skådade havet från ovan… som sträckte ut sig glittrande mot
öster. Så kom vi ner till vår strand. Den magnifika stranden i Alinda… Vi möttes av strandnejlikorna vars utslagna rosa
blommor spred sin utsökta doft över nejden. |
– Nu blommar stranden! |
– Så vackert det är! |
– Vilken skönhet och vilken stillhet. Inte
ett blad rör sig. |
Litet bakom Belenis
torn sitter en massa fåglar uppe i träden och för oväsen med sitt galna
kvittrande. |
– Hör på oljudet. De är igång igen. Det är
lika dant varje år. De tycks tro att vi längtar efter dem. |
Vi fortsatte vår vandring sorglöst pratande…
om barn, hushållsarbete, matlagning… dagliga enkla jobb. Vi stannade till vid
Koulouri. Vid den gamla tilläggsplatsen för
fartyg. Det kändes som tiden stått
still. Ett avlångt stenröse ligger där täckt av cement och grov sand. Vid
strandkanten ligger flera fiskebåtar förtöjda.Vi
dröjde kvar där en stund. |
– Frosini, kommer
du ihåg hur det såg ut här förr? Vägen gick inne bland tät vass… |
– En smal stig… Vi gick barfota på småstenar
och grus. På stränderna i Alinda växte det vass på
den tiden. |
– Ser du så vackert solen får buskarnas löv
att skimra i guldgult? |
– Vad synd att inget längre påminner oss om
den tiden... |
– Gården bakom vassen tillhörde ju den gamla Gerasimos… |
– Ah! Kommer du ihåg? Minns du när vi pallade
granatäpplen och han jagade oss? |
Vi skrattar hjärtligt. Minnena kommer över
oss… Blad från eukalyptusträden ligger på marken. Plötsligt ser vi ner till
höger klippor och små stränder. |
Då på den tiden sprang vi barfota mot Panagies utmed stranden... svingade med en hand upp våra
kjolar för att inte snubbla på stenarna och fiskade krabbor, snäckor och
musslor. |
– O, ja! Vi var så glada! |
Vi fascineras av alla de vackra minnen som
överraskar oss och vi känner doften av rökelse. Framför oss ligger Panagies, det pittoreska stenkapellet
med sin röda kupol. Vi öppnar den lilla låga dörren. Vilken känsla! Kapellet
är upplyst med ljus och oljelampor. Våra religiösa känslor svämmar över. |
– Ljus och fylld av glädje står den lilla
helgedomen i all sin glans... Från
mina läppar flödar underbara hymner. |
En sång för Panagian?’ |
|
I födseln oskuld bevaras |
I sömnen världen lämnade |
ett arv till Guds moder |
|
Vi fortsatte varma i själen... Över oss rör
sig solen alltmer mot väst. Vi går ner till stranden. Den välbekanta
vitkalkade stranden Panagies med dess vassa
småsten, som knarrar under våra fötter. Vi sätter oss på marken mitt på
stranden i den lilla bukten. |
Mittemot oss på andra sidan Alinda–viken höjer sig Kastrot
på toppen av berget. Det doftar ljuvligt och friskt av tång och hav. Ovanför
den disiga horisonten fullkomnar bleka, violetta moln den fridfulla
stämningen. |
– Så stilla och vackert! En dag för själen. |
Plötsligt, inom några sekunder, förändras
allt inför våra förvånade ögon. Himlen blir mörkröd. Molnen tar eld. Havet tycks översvämmat av
blod. Stenarna, bergen målas i gyllene rött. Bakom oss ser vi strandnejlikorna,
cypresserna, alla träd och grenar är som doppade i guld... |
– Frosini, det
hänger moln över Klidi, skriker jag häpen... |
Gigantiska, skrämmande som böljande sjalar i
oändligt skiftande färger och nyanser från djupaste röd till ceris, från orange till blekrosa ... |
– Herregud, vad är detta för ett mirakel,
suckar Frosini. |
– Jag känner mig överväldigad av glädje...
Jag är i extas, förlorad i himmelsk skönhet. |
Plötsligt slår mig som en blixt min väns
plågade röst: |
– Varför ska vi dö? |
Jag blir orolig och jag tittar på hennes vackra
ögon som utstrålar förtvivlan. |
– Vad är det min vän? Vad är det för en
fråga? Istället för att glädjas åt Guds storhet får du mörka tankar. Lugna
dig och låt oss njuta av denna sällsynta solnedgång! |
– Se så vacker naturen kan vara... Om vi
skulle dö skulle vi alla förgås och vi skulle inte se något alls... |
– Hur vet du det? Himmelriket kan vara ännu
vackrare... |
– Säg inget! Min goda Frosini
behåller alltid sin barndoms oskuld. |
Hur lång var den här diskussionen? Inte ens
två minuter. Men det var tillräckligt för att förändra allt. |
De underbara färgerna upplöses långsamt... |
Molnen blir lila ... Över det spegelblanka
havet, bergen och de omgivande klipporna kastas violetta skuggor. |
– Varför ändrades allting? |
– Det är vackert nu också! |
– Dags att gå! Låt oss inte överraskas av
nattmörkret! |
Vi klättrar upp bredvid kapellet. Ljud av
beundran kommer över våra läppar! |
Det var otroligt vad vi såg framför oss.
Havet från Alinda till Agia Marina är som en
mångfärgad spegel. Den blanka ytan skimrar i alla regnbågens färger. |
Otaliga nyanser möts och blandas på ett helt
förtrollande sätt. |
I väst, ovanför Blefouti
och Markellos är det lila moln med gyllene kanter
som ligger orörliga på den purpurfärgade himlen. |
– Obegripligt! Om vi inte sett det med egna
ögon skulle jag inte trott det... |
Vi stannar då och då medan vi går. Vi vill
inte missa ett ögonblick av denna gudomliga skönhet. |
Med kvävd röst frågar Frosini
igen: |
Varför ska vi dö? Jag tittar på henne och ser
hennes ögon fyllas med tårar och hennes läppar darra. Den grymma tanken vill
inte lämna hennes sinne. |
Ohoo! Frosini var chockad...
|
– Varför dör vi, varför dör vi, skrek hon
argt. |
– Fatta! Alla dör någon gång ... människor,
djur, fåglar ... I slutändan kommer denna jord att förstöras. |
– Jag vet det ... Men varför? |
Jag är arg på mig själv, eftersom jag inte
kan övertyga henne… |
Våndan har påverkat mig. Sorgsna tankar
krossade mitt hjärta… |
Jag trodde att jag hade kommit till rätta med
idén om döden, men vem kan förneka livets sorgliga gåva? |
Jag känner ett styng i hjärtat. Vi har växt
upp och vi tänker och begrundar... Vi ser tiden krympa! |
Någon gång kommer det oundvikliga. Allt
försvinner. Vi kommer inte mer att få se det älskade havet runt vårt Leros. Eller dagar med blomsterbeströdda kullar. Vi kommer inte att leta efter cyklamen i Partheni eller sammetsröda anemoner vid profeten Elias. Vi
kommer inte längre att klättra på klippor vid Pitiki
eller i Panagies, inte plocka de skära
strandnejlikorna i Alinda eller se de
pärlemorfärgade solnedgångarna i Gourna. Fullmånen
över Kastrot kommer att ha utplånats för alltid. |
Det börjar bli mörkt ... Kullarna runt om oss
får kvällens matta, lila färg. Plötsligt sänker sig tystnaden. Jag vänder mig
mot Frosini. Jag ser ett sorgset ansikte med två
vemodiga ögon. Jag sträcker ut handen och rör vid hennes axel. Min röst låter
avlägsen, sprucken. |
– Gå snabbare. Natten faller på. |
|
|
|
|
I kvarnens grannskap |
vid vattenrännan på Leros |
Vad händer med vår stackars lilla ö, med oss lerioter! År efter år ser vi med smärta hur unika
byggnader, natursköna platser och traditionella skatter förstörs! Ingen
motsätter sig vad som sker eller klagar på det. |
Mitt hjärta värker varje gång jag passerar
kvarnen vid vattenrännan. Jag fäller en tår och minns hur vackert här en gång
var. Levande i mitt minne finns de vackra källorna med röda kupoler,
stenfasaden, den stensatta gården och vägen med stentrappan som gick från
källorna uppför backen som omfamnade den gamla väderkvarnen och fortsatte
fram till den branta trappan till Taxiarchi. |
Hur hänsynslöst var det inte att riva ner
allt på en gång? Att torrlägga de unika källorna, som erbjöd svalt,
uppfriskande vatten till alla i omgivningen och förskönade Platanos och vår ö? Över ruinerna reser sig en kall
cementvägg, den gamla pittoreska miljön är avskuren från torget, från stadens
liv och rörelse. Just till vänster på berget står stenkvarnen
som en fånge, förklädd med vit puts, för att påminna oss om det oförlåtliga
brott som utförts. |
Det var vår favoritplats. Kvarnen gränsar
till kapten Stefanis hus. Här bodde mormor Foukaina
med moster Rinio. Deras hus var ett varmt
välkomnande krypin. Alla trötta förbipasserande var välkomna in för att vila
och dricka ett glas kallt vatten i utbyte mot litet småprat. Vår mamma Evdokia föddes där. Aldrig förlorade hon kärleken till
föräldrahemmet och längtan till den trakt hon växt upp i. |
– Mamma, när ska vi gå till mormor? frågade
vi ofta. |
Lördagar var att föredra för då fick vi
stanna till söndag. Vi tyckte om gudstjänsten i den gamla sockenkyrkan Agios Stavros. |
Vi startade på eftermiddagen från Alinda… Vi flög fram av glädje! Vi blev aldrig trötta.
Vår mamma lyste av glädje för att få återse sina nära och kära. Efter högst
en halvtimmes promenad kom vi fram till Platanos.
Vi svänger höger på berget som vetter mot den gamla väderkvarnen... Så såg
man tre valv huggna i sten med varsin springbrunn. Sedan sprang vi vilt
skenande, drack av det kalla vattnet och lät det svalka våra varma ansikten.
Runt om oss var det livligt… Kvinnor
och flickor fyllde sina lerkrukor medan de pratade och skrattade högt. Där
var vattenmannen lastad med två dunkar som han balanserade hängande på en
träslå som låg över hans axlar. Dunkarna var fyllda med vatten som skulle
levereras till mer avlägsna hem i Platanos; till
kvarteren vid Christos. |
– Välkommen vår Vdokaki.
Mamma togs emot med många glada tillrop från alla de välkända ansiktena. |
Vi sprang flämtande uppför trappan, mormor
och moster väntade på oss intill kvarnen… Vi skyndade oss att omfamna dem.
Först sköt jag upp trädörren och gick in i köket. Det luktar så gott! Det
kändes så varmt och inbjudande! Genast översköljdes vi av röster, skratt,
kärlek. En kort stund senare stod Michael Kapsalis
i dörren, hjärtlig som alltid. |
– Som snö, som snö! Hur står det till med er,
kommer ni ihåg oss? |
– Välkommen Michael, stig på för all del! |
Han sträcker fram sina båda händer och kramar
varmt mammas. Den stackaren var född med en obotlig sjukdom: då ansiktet,
händerna och andra delar av kroppen utsattes för solljus blir huden mycket
torr och fjällig. Så fick han fastnade smeknamnet Kapsalis
(kapsalos). Han arbetade i byggbranschen och hans
händer fick blödande sår, men Michael gav inte upp... Han levde livet,
rumlade, hojtade och skrek, men då och då kunde man fortfarande i hans ögon
se en sorgsen blick. Den stackars mannen var kär i min vackra moster, Rinio. Djupt inne i sitt hjärta gömde han sin smärtsamma
hemlighet, som hans sårade stolthet aldrig skulle låta bli uppenbarad. |
– Rinaki, saknar du
något? Har du ved? Ska jag hämta vatten eller samla gräs till geten? |
Han brydde sig om de fattiga... Han var deras
ängel! |
Strax tycktes hela världen uppfylla det lilla
köket. Alla grannarna samlades där. Rino, kvinnan
från Lipsos med sina två vackra döttrar, Paxia, en kvinna på över etthundrafemtio kilo, och så
Anthony Anemis... Från fönstret åt väster såg vi en kvinna ta sig uppför
backen medan hon kände sig för med sin käpp, Det var Lavradina,
den blinda gamla kvinnan. Hennes vitaktiga ögon var vidöppna och hon
genomfors av kraftiga skakningar som alla lade märke till. Moster sprang fram
och ledde in den gamla kvinnan. |
Plötsligt blev det alldeles mörkt utanför
fönstret… Där utanför stod en mycket speciell person och skymde ljuset,
nämligen fader Savvas. Han var kraftig och rödbrusig med stort ljusrött skägg
och ostyrigt lockigt hår. Han var alltid vänlig och hjärtlig! |
– Här är alla? Ahh!
Också vår Vdokio! Välkommen hit! |
– Stig på för all del käre fader. Sannerligen
lyser solen över oss som du ser, men du låter skymningen falla över oss,
skämtade mormor. |
Inklämda runt bordet satt vi bredvid
varandra. Här stojades det, skämtades och skrattades högt. Fader Savvas hesa
stämma överröstade alla. Som så ofta dök en ärevördig man upp i huset, en av
celebriteterna på Leros, herr Palatianos.
Han bar alltid mörk kostym och basker. I handen höll han en svart käpp. Alla
älskade och respekterade honom. |
– Välkommen! Foukaina
reste sig upp för att välkomna honom. |
– God dag, god dag. Du ska inte vara orolig
för att jag ska förstöra denna förnämliga sammankomst. Sitt ner för all del,
fru Foukaina. |
Herr Platinos
bugade sig för prästen: |
– Min vördnad, fader Savvas. |
– Hör ni, vi har det bra här… Vi ordnar något här på gården vid kvarnen,
skrattade herr Anemis och blixtrade med guldtänderna… |
På den stora gårdsplanen runt kvarnen sattes
stolar och pallar fram liksom också gamla bord. |
Området var trångt och husen trängdes utmed
allfarvägen. Moster Rinio och de andra kvinnorna
bjöd på kaffe, salvia, oliver, nötter... Alla kände de glädje, lycka och
kärlek. En riktig fest! Också den berömde konstnären och fotografen, herr Karousos, dröjde sig kvar länge. Han var alltid klädd i
elegant kostym och känd på Leros på grund av de
perfekta fotografier han alltid lyckades ta. Han bodde en liten bit längre
upp i ett trevåningshus, där han hade sin fotostudio. |
Vi barn försummade inte chansen att gå ner
till fontänerna och vi blev sittande på den lilla brunnsplanen helt nära det
porlande vattnet. Från huset mitt emot hördes ofta ljuv musik. Fillio spelade piano för den blonda skönheten i Platanos. Hennes gyllene hår föll som ett vattenfall över
hennes rygg. Många ungdomar flockades nedanför hennes fönster. Men
spetsgardinerna lät dem inte se hennes vackra ansikte. |
Vid brunnarna var det kalabalik ... Röster,
skratt, oväsen! Den obetydligaste skrek högst för att märkas. Vekios, en ynklig liten man, försökte förstöra glädjen
för oss. Han var så liten att fötterna inte nådde ner till marken. Han bar
vatten till alla i Platanos och ännu längre bort.
Fruarna föredrog honom eftersom han var välvillig och en god familjefar. När
han försökte imponera på sällskapet tunnade det gradvis ut. |
Till sist var det bara vi och Kapsalis kvar. Han hjälpte till med att ordna upp allt. |
– Jag går nu, sade han. Jag ska träffa min mor nu på förmiddagen,
men jag är tillbaka till kvällen. |
Aftonvarden började ätas efter åtta. Det var trångt runt bordet och på den väggfasta bänken väntade
otåligt den gamla Christos, en åldrig puckelryggig man. Han var fattig och
sorgsen… Så verkade det vid en första anblick. Den lille skinntorre figuren med
den stora näsan full av svarta porer. Men när
man hörde honom tala ändade man åsikt. Han hade en fantastisk utstrålning och
den stora gåvan att kunna berätta historier – sanna eller påhittade!
Förtrollade hängde vi vid hans läppar. |
Begravd i mormors underkjol lyssnade jag
ivrigt och livrädd till berättelser om drakar, häxor och spöken. Hans fantasi
flödade ur en outtömlig källa. |
– Berätta for oss om nereiderna, tiggde vi. |
– Samma berättelse igen? Hur många gånger
till ska jag berätta den? |
– Jo snälla farbror, bönade vi. |
– Jo, men då berättar jag den igen för er
skull bara för att ni är sådana rara flickor. Det är som man säger. Trollen,
de gömmer sig i grottor, i skogarna i källorna nära rinnande vatten. |
”Nu ska ni höra, på andra sidan trädgården
under Taxiarki håller många av dem till i en djup
grotta. De kommer fram var fjortonde dag efter midnatt! Jag har sett dem med
mina egna ögon! En natt före jul gick jag ditåt. Jag gömde mig bakom en sten
nära grottan. Det var dödstyst och helt stilla, inte ett löv rörde sig, min
vän hörde något som kvittrade som en fågel! Jag tittade upp och vad såg jag?
Där bredvid mig i ett johannesbrödsträd såg jag en
ullig varelse, ett förskräckligt troll som satt på en gren. Han hade ett
bockhorn i munnen som han trakterade med fingrarna. Det skulle föreställa en
flöjt. Men fingrarna var små, avklippta… Sanna mina ord, barn. Plötsligt
hoppade de upp för att fånga mig. Jag bävade och såg mitt emot mig i grottan
de vackra döttrarna röra sig i det kalla vattnet. Deras hår nådde till knäna
och kanske ännu längre ner… Nakna, utan en tråd på kroppen, säger jag er! Det
enda som skylde dem var ett stycke gyllne tyll! De ställde sig i en cirkel och började
dansa. Vad ska man säga om det, ungar! Jag blev helt förbluffad… De
förtrollade mig med sin skönhet och jag reste mig för att gå närmare dem. Då
såg jag plötsligt hur deras getfötter stack fram! Mitt hjärta började bulta
av skräck! Jag fick jag fart på benen. Jag sprang och sprang utan att se mig
om, ända till dess jag kom hem och lade bommen för dörren på insidan. Och
fortfarande darrar jag ännu av blotta minnet!” |
När vi lyssnade på hans berättelser om andar
och spöken blev vi verkligen ordentligt rädda. Han rullade så trovärdigt med
ögonen, viftade med armar och händer och darrade i hela kroppen. Han var en
outtröttlig och skrämmande berättare, gamla Christos. Många gånger började
han på en så lång berättelse att den höll på i två eller tre kvällar… Och vi
väntade otåligt på fortsättningen medan vår fantasi galopperade i väg i
försöken att lista ut slutet på berättelsen. |
Vilka minnesvärda kvällar i Avlaki! Vi upplevde en magisk värld trots att den var
fylld av fattigdom och elände och hade djupa sår kvar sedan kriget. Älskade
vänner, bandet mellan oss överskred sorg och lidande... |
Så var en gång trakten kring kvarnen i Avlaki på Leros med dessa
härliga och troskyldiga människor, fin grannsämja och varm atmosfär. Numera
finns inte Avlaki alls. Husen har övergivits. De
unika välvda fontänerna med rinnande vatten revs! Grusvägen upp med uthuggna
stentrappor har förstörts! Stenkvarnen står kvar sedan den ottomanska tiden,
nu med upputsad fasad, liksom utklädd, men övergiven. Området har blivit
isolerat, avskuret som det numera är från staden med sitt pulserande liv
kring torget. Den höga betongmur som uppförts där är kall och charmlös. |
Med sorg minns vi den tiden då det fanns
plats för människor och naturlig skönhet i detta det mest pittoreska hörnet
av Leros. |
|
|
|
|
De förlovade |
Moster Anna var min mors älskade halvsyster.
Hon hade 10 barn, 8 döttrar och två söner. De bodde i Kamaraki på sluttningen
ovanför hamnen i Lakki. De bodde i ett typiskt leriotiskt lanthus på knappt 50
kvadratmeter! Under dess tak huserade 12 själar! Först och främst rymdes här
ett litet kök, i mitten låg salen och på andra sidan sovrummet med den leriotiska sängen som upptog den största delen av rummet. |
– Jag längtar efter min älskade Anna. Vad
säger du Antonis, kan jag gå och hälsa på dem? frågade vår mor vår pappa med
ett bedjande tonfall. |
– Visst kan du det, sade han och grep
plötsligt tag i hennes händer. Och när går ni dit... I morgon kanske, då är
det lördag och ni kan vara tillbaka söndag kväll. |
Jag hoppade av glädje. Att efter så lång tid
återse mina kusiner och min älskade moster! Det var vår i slutet av maj.
Endast citroner och mispel stod i blom. Lastade med två fyllda kassar började
vi vår vandring. Vi tog vägen från Alinda uppför
backen förbi Agii Saranda och korsade det lilla torget
med eukalyptusträdet, svängde vänster på den lilla vägen som går till Milos.
En underbar väg. Längre bortåt väst såg vi Gourna,
med sina grönskande trädgårdar, som
ännu var översvämmade med stillastående vatten och så längst bort det
blånande havet, som bredde ut sig mot horisonten. Mitt emot såg vi Drymonas med sina klargröna ekar och blomsterklädda
kullar, bergssluttningar och dalgångar. Överallt prunkade växtligheten. Våren
virvlande runt oss! Efter omkring en halvtimme kom vi till S:t Nicholas, det
enkla, anspråkslösa kapellet på en höjd ovanför Lakki.
Här uppifrån tog vi oss fram bland tät växtlighet till mosters hus. Vi kom flygande av glädje nedför backen mellan
skuggorna på stigen och strax tog vi språnget över den låga stenmuren. |
– Anna, Anna, ropade vår mamma. |
Genast kom vår moster utfarande. Hon tittade
överraskad på oss och strålade av outsäglig glädje. |
– Kära hjärtanes
då, utbrast hon och kom springande mot oss och kramade oss. Jag tror knappt
mina ögon. Jag hade mina föraningar att det skulle hända något roligt. Å tack
du gode att det i uppfyllelse! |
Glada och skrattande begav vi oss alla till
det lilla huset. Flickorna började tjoa så snart de såg oss. Av alla åtta bor
bara fyra hemma. Två av dem hade gift sig i Australien och de andra arbetade
i Aten. |
I min mammas familj var alla kvinnorna mycket
vackra! Moster Anna hade dock ett ganska alldagligt utseende! Men hennes ögon
i det rynkiga ansiktet drog blickarna till sig. Stora, svarta och livfulla
lyste de av godhet. Hennes medmänskliga sinnelag skymde helt hennes bristande
skönhet. Hon var så godhjärtad, så glad och ständigt
omfamnande människorna i sin omgivning så att alla omedelbart kom att älska
henne. Hennes make, Nicholas ”Kapnoulas”, var
tvärtom. Han var vacker och dessutom lång och ståtlig! Han drev en liten
kiosk invid den italienska saluhallen i Lakki. Här
sålde han cigaretter och tobak i pappersstrutar till herrarna. Litet butter
och tystlåten var han, men en gentleman och god familjeförsörjare. Han fru
grälade dock ofta på honom. |
– Nikola lille, var inte så slösaktig. Vi har
ju så många flickor att gifta bort. Bryr du dig inte alls om det? |
– Tyst kvinna! Jag vill att mina döttrar ska
ta god tid på sig att bli vackra. |
Den ena var faktiskt vackrare än den andra.
De vara båda fulla av ungdom och skönhet. |
Min moster och mamma höll till i köket. De
båda systrarna hade så mycket att prata om. Vi satte oss på den vitkalkade
muren som gick runt gården. Vi pratade och pratade, vi kunde bara inte sluta.
Panormitis, lillebrodern, kom springande och
studsade fram och tillbaka. |
– Vad gör Polymnia
där inne, frågade jag min jämnåriga Elefteria. |
– Äh, förstår du ingenting numera? Hon gör
sig i ordning, hon väntar på sin fästman, svarade hon och skrattade
hemlighetsfullt. |
– Förlovad, sade jag förvånad, när hände det? |
– För någon månad sedan. Apostolis
friade. Han är en trevlig kille, utbildad typograf. Han undervisar barn i
typografi. |
– Bravo, utmärkt! Hur träffades de? |
– Han träffade henne en söndag i hamnen när
han tog sig en promenad där. Det är så romantiskt… Hon gillade honom och så
var det avgjort. |
– Hör ni flickor, kom in och få en matbit.
Lill– panormitis, kom hit du ska äta! |
Det hade börjat skymma. Moster bjöd oss på
middag. Bordet var fyllt med fantastiska delikatesser: färsk mjölk, ägg,
ostar och olika sorters mortadella (en slags mycket tjock italiensk korv). |
Polymnia
satt på en stol i ett hörn. Hon satt framåtböjd med fötterna i en balja med
varmt vatten och tvättade dem. Jag såg hennes välformade vader ... Vita,
fulländade! De små fötterna avslutades med små rosenröda tår… Dem torkade hon
långsamt, långsamt, en efter en, satte på sig sina tofflor och reste sig upp.
Hon hade snygga shorts, välgjorda och mycket feminina. |
– Där är du ju, Polymnia,
nyförlovad och vi som inget visste? |
Hon såg på mig med sina vackra mörka ögon,
log blygt och viskade oberörd: |
– Ni kan vara lugna, nu är allting på den
säkra sidan. |
– Grattis och lycka till med kransarna, sade
jag och min glädje kunde ingen ta miste på. |
Hon tog baljan och gick ut för att hälla bort
vattnet. Moster tog en kastrull med ljummet vatten och hällde det i
handfatet. |
– Kom flickan min, skynda dig nu att tvätta
dig. |
Efter några minuter var hon färdig, nytvättad
och sval. Hon gick ut genom porten och stängde den bakom sig. Hon ville
förbereda sig i lugn och ro. Moster slutade aldrig prata om brudgummens alla
fördelar. |
En sådan lycka med vår Limio,
hon har fått en präktig man med ett säkert jobb, Herren vare lovad! |
Plötsligt blev vi förstummade av att hon
öppnade porten igen! |
– Aaa! Jag har
visst missat något. |
Hon var vacker, svart lockigt hår inramade
hennes förtjusande rosiga ansikte! Ett gåtfullt leende låg över hennes
sammetsmjuka läppar! |
Apostolis kommer att bli betagen av henne, menade vi medan vi betraktade
henne. På sig hade hon en grön klänning försedd med puffärmar och ett runt
dekolletage. Skärpet i midjan framhävde hennes mjuka former och runda barm. |
– Du är så vacker, sade jag till henne och
hon log blygt mot mig. |
– Klockan närmar sig nio, dags att sova,
ropade moster! |
– Var håller brudgummen hus… Lämna dem ifred… |
Sängen upptog halva sovrummet och vi
klättrade upp till den på de tre trappstegen av trä och lade oss, jag vid ena
sidan och vid den andra lille Panormitis. Vid min
sida hade jag min favorit Elefteria, vi var båda 16
år gamla, vackra och smala precis som kyriatiderna
(kvinnopelare på Atens akropolis)... Hennes röst var honungslen. Vi talade viskande. Hon
lät mig höra sitt missnöje med att inte få börja på gymnasiet. |
– Du kan inte föreställa dig hur ledsen jag
blir när jag ser mina klasskamrater i sina skoluniformer. Pappa vill inte ens
lyssna. Jag är rädd att vi får dåligt rykte, och kanske blir förnedrade. |
– Och jag blev tvingad med våld, sade jag för
att trösta henne. Vi fortsatte att tala tyst tills jag hörde rytmiska andetag
intill mig från min kusin… Hon hade somnat liksom alla andra. Jag var inte
all sömnig. Bräderna i den gamla sängen knarrade vid minsta rörelse. Så där
satt jag fast. Plötsligt hördes steg på gården och sedan på golvet i hallen. |
– Det är nog brudgummen som kommer och Polymnia stiger upp för att välkomna honom, tänkte jag. |
De talade lågt. Hans röst lät manlig och
kärleksfull! De gick alldeles tysta, ingenting hördes. Inga röster, inget
buller! |
– Konstigt! Varför är de så tysta? Vad
sysslar de med? Han kanske kysser och kramar henne, det sägs ju att han
brukar… |
Mina fantasier skenade iväg allt mer! Alla
dessa tankar gjorde att jag fick ont i magen och var tvungen att gå ut.
Herregud vad jag ska göra nu? Hur ska jag kunna gå genom hallen? Jag kände
mig svag och mycket skamsen. Jag ville inte förstöra detta speciella
ögonblick för det blivande brudparet! När jag inte kunde hålla mig längre,
jag gick upp försiktigt och ställde mig framför dörren till hallen. Absolut
tystnad! |
– Har Apostolis
gått och jag inte har hört det? |
En ljusstråle kommer in genom nyckelhålet!
Jag böjde mig ner så mitt ena öga kom mitt för. Jag blev förvånad! Mittemot
mig på en bänk intill väggen satt Apostolis. Denne
trevlige unge man runt de trettio. Han bar en svart kostym med ränder. Han
hade brunt lockigt hår… Jag undrade hur blek han var. Hans ögon var ljusa och
de tycktes uttrycka kärlek, ömhet och en underlig sorg. |
– Han är mycket kär, mumlade jag och tittade
efter min kusin. |
Hon satt mitt emot honom indragen i hörnet
med rödblommiga kinder och nedslagna ögon... Ibland lyfte hon sina tunga
ögonlock och tittade blygt på honom medan hon lekte generat med sina fingrar.
Jag ville inte tro vad jag såg… Skulle de inte åtminstone sitta på var sin
sida? Inte höll de handen precis! Vilken slags förlovning är detta? |
Jag ryckte upp mig, men hur skulle jag att få
upp den välsignade ytterdörren och passera obemärkt förbi? Det fanns inget
bra sätt. Jag satt framför nyckelhålet. Jag var jättenyfiken på att få se hur
det skulle utveckla sig. Den här gången knäböjde jag och såg dem bättre. Jag
såg en annorlunda Apostolis. Han stod på tå och
lutade sig kraftigt framåt och pressade sina händer mot knäna. Hans ådror var
nästan försvunna. Hans ögon fylls av tårar när han med outsäglig kärlek i
blicken betraktar Polymnia. Han viskade något jag
inte kunde höra, men säkert var det ömma kärleksord fyllda av passion. |
Jag vände blicken mot Polymnia.
Hennes ögon var fixerade vid hans och svämmade över av kärlek. Hennes läppar
rörde sig sakta som rosenblad för en västanfläkt. Hon viskade enstaka ord. De
var som magnetiserade av varandra och liksom insvepta i en osynlig
slöja. För dem existerade ingenting
annat än det hav av kärlek som omslöt dem. Jag hade ryckts med. Helt
omedvetet hade jag tagit del av deras storslagna erotiska passion. Mitt
hjärta dunkade i bröstet. Jag kände mig gripen av känslor som var helt
obekanta för mig och stelnade av rädsla. Å Gud vad är detta? Jag hade
tjuvtittat på två älskande. Det var synd, vad hade jag gjort. Jag greps av
stark ånger. Magen gjorde sig påmind och det var omöjligt att hålla sig
längre. Jag tittade desperat omkring mig. Så dum jag var som inte märkt det.
På ena sidan ovanför sängen var ett litet fönster. Genast klättrade jag upp,
öppnade det och hoppade ut på gården. Efteråt vände jag med lättnad tillbaka.
När jag klättrade in igen hörde jag en röst ropa. |
– Min flicka vad gör du? |
Jag studsade till förskräckt. Det var moster
Anna. I det ögonblick brudgummen kom gick hon från
köket till gården. Hon höll ett vakande öga på Apostolis
så att han inte skulle försvinna. Hon ville definitivt presentera honom för
sin syster. |
– Jag behövde gå på toa och för att inte
störa dem hoppade jag ut genom fönstret. |
Hon brast i skratt, den godhjärtade kvinnan,
hon satte handen för munnen så att det inte skulle höras in. |
– Vilket missöde! Kära barn, jag har då
aldrig sett på maken. Men nästa gång behöver du inte anstränga dig så! |
Just då kom de förlovade in genom dörren.
Moster tog mig vid handen och ledde mig fram till dem. |
– Käre Apostolis,
det här är min systerdotter, Fotini. Dotter till
min syster Vdokkiou. |
Han kramade min hand så hårt att det gjorde
ont. Deτ varma leendeτ, gjorde honom mycket
charmig. Min mamma kom också fram och blev presenterad. |
– Jag måste gå, sade hon tyst… God natt! |
Polymnia följde honom till gårdens träport. Han öppnade den och de gick
ut tillsammans fram till stigen där de stannade. De stod ett ögonblick vända
mot varandra... Sedan böjde han sig fram och kysste henne på pannan. Därpå
gjorde han helt om och gick. Hon såg efter honom en stund tills han försvann
i mörkret. Sedan vände hon sig sakta om och gick tyst till huset fortfarande
fylld av den kärlek hon översvämmats av. |
Det har gått många år sedan den märkliga
kvällen, men jag har aldrig glömt vad jag upplevde där jag stod gömd.
Mysteriet med den stora, rena kärleken! Polymnia
och Apostolis gifte sig, fick barn och barnbarn.
När vi någon gång träffas vaknar mina syndiga misstankar åter till liv. Jag
blir så glad när jag ser att de fortfarande är lika kära! De växlar blickar,
alltid med samma ömhet, samma erotiska glöd. Tiden har inte kunnat nöta bort
deras djupa brinnande känslor för varandra. |
|
|
|
Melpomeni Bonaparti |
Den högvälborna damen i Alinda |
Alinda-bukten på Leros är magnifik och av sällsynt skönhet – en av de
vackraste platserna i Medelhavet. I gryningen fylls himlen av den
purpurfärgade soluppgången och i skymningen rullar i stället den gyllne månen
fram över horisonten. Runt omkring oss ser vi i dagar som denna grönskande
kullar, prunkande trädgårdar, vidsträckta fruktodlingar – en växtlighet som
går ända ner till havet. Lundar med citroner och apelsiner och alla andra
sorters citrusfrukter är omgärdade av eleganta, höga cypresser och bland allt
detta ligger magnifika neoklassiska hus som varit vittnen till ön historia
under dess gamla blomstringstid! I mitten av Alinda–
buktens strand dominerar Beleni Tower, ett sällsynt
utfört arkitektoniskt mästerverk, i det närmaste skulpterat av huggen röd
marmor. |
Intill detta hus vid vägen utmed stranden
står en nu över 100 år gammal byggnad. Den är vit och ren, utan några som
helst utsmyckningar på fasaden. Vad som mer drar uppmärksamheten till sig
från förbipasserande är den stora balkongen med sex rektangulära öppningar.
Balkongen är öppen mot resten av byggnaden. Det gamla fina huset var en gång
sommarresidens åt den välkända leriotiska familjen Charamidos från Egypten. |
Skyll på det förödande kriget på fyrtiotalet,
som bokstavligen tillplattade ön, Leros blev
avskuret från omvärlden, och nästan ödelagt... Ingen emigrant kunde återvända
hem. Världen var en brinnande vulkan. När det blev fred och saker och ting
normaliserades kom våra emigranter så sakta hem igen. En dag öppnades också Charamidos hus. |
Små barn som vi var fulla av nyfikenhet och
sprang för att titta! Det var tre personer. Två storvuxna herrar i vita
kostymer och en smal, elegant, men stram kvinna. På eftermiddagen sprang vi
runt och lekte på stranden, vi stod ofta mittemot det stora vita huset och iaktog främlingarna. Vår nyfikenhet rörde mest Melpomeni som kvinnan hette. |
En kväll kom hon ut på gården, tittade på oss
och ropade: |
– Kom hit flickor! Vilka är ni? |
– Vi är Antonis Zamouzaris
barn… |
Hon öppnade grinden till gatan och bjöd in
oss. Vi tittade oss tyst omkring och kände oss illa till mods! Gina den
äldsta av oss var elva år och jag sex. Barfota, bleka och tunna. Olyckliga! |
– Sätt er, mina små stackare. |
Hon gick in i matsalen och återvände med en
skål full av egyptiska delikatesser. Det var fluffiga gula kikärter och
torkade dadlar och medan jag åt betraktade jag Melpomeni
från topp till tå. Hon bar en blommig fotsida klänning som gjorde henne ännu
längre ... Hennes svarta krusiga hår var mycket kortklippt, vilket inte var
klädsamt för hennes ansikte. Hennes långa näsa med stora näsborrar dominerade
de oregelbundna ansiktsdragen. Min blick fastnade på hennes händer, vackra,
mjuka med långa välvårdade fingrar. |
Vi reste oss för att gå. Hon fyllde en påse
med godsaker och gav oss. |
– Jag känner era föräldrar, bra människor…
Jag ska gå och hälsa på er en dag. |
Vi sprang hem och berättade allt för mamma.
Detta var min första bekantskap med Melpoumeni Bonaparti från släkten Charamidos.
Snart kom hon på besök i vårt hem, där mamma välkomnade henne med stor
hjärtlighet och glädje. Sedan kom Bonapartis varje
sommar till Leros. |
Det blev en vana att se de tre älskvärda
syskonen promenera på stranden i Alinda, förnäma
och vänliga... |
Men så en sommar kom Melpomeni
bara i sällskap med en bror! Hon var klädd i svart, ledsen, dyster... Hon
talade inte med någon. Det skulle inte vara taktfullt av oss att stanna
hemma. Vi fick höra att den äldste brodern dött väldigt plötsligt. |
– Vi ska gå och framför våra kondoleanser
till de sörjande, bestämde vår mamma. Vi måste byta om. |
Vi plockade några aprikoser som hon tyckte
mycket om. |
Vi mötts av tystnad. Hennes bleka ansikte,
hennes av smärta fyllda blick avslöjar den djupa sorg hon känner. Efter någon
minut av tung tystnad sade hon med bruten stämma: |
– Vi
har förlorat vår underbara bror, min kära Evdokia!
Han gick bort så plötsligt… Vi kan ännu inte fatta det… |
– Så sorgligt. Må Gud ge dig tröst, stammade
vår mor med tårar i ögonen. Du har ju i alla fall din andra bror… Han kommer
att ge dig den styrka du behöver. |
Så gick det två år. Charmidos
dök inte upp på Leros, men den sorgliga nyheten
nådde ön. Även hennes andra bror hade avlidit. |
– Ack, heliga Guds moder! Hur ska hennes liv
nu bli? Varför i Jesu namn? mumlade vår mamma hela tiden. |
Följande sommar kom hon ensam till ön, till
oigenkännlighet grå och utmattad. Så snart vi fått reda på att hon kommit
skyndade vi till hennes hus. När hon såg oss föll hon ner på en stol och
började gråta så hela hennes kropp skakade. Mamma närmade sig henne diskret.
Med rörelse lade hon ömt armen om hennes axlar. |
– Nu är jag helt ensam, kära Evidokia. De är alla begravda. Ingen kan längre lämna
mig. Hur ska jag nu kunna bo i detta förskräckliga, tomma hus. |
Mitt hjärta brast när jag såg henne gråta så
förtvivlat. Hur oarmhärtigt är inte ödet. Melpomeni visade prov på styrka och värdighet. Hοn bestämde sig för att stanna på ön i sällskap med gamla
minnen... Hon hittade en liten valp, som på några månader växte och blev en
jättestor och livlig schäfer! Den älskade hon mycket, sysselsatte sig
ständigt med den och pratade med den. Vart hon än gick hade hon den med sig! |
– Evdokia, vill du
låta barnen någon gång sova hos mig? |
– Så gärna, min kära Melpo…
Om de vill göra det. |
Så började vi då och då gå med Gina till Melpomenis hus och göra henne sällskap under natten. En
kväll när vi satt och pratade frågade jag tvekande: |
Tant Melpo, varför
har ni aldrig gift er? |
Hon blev allvarlig, hennes ansikte mörknade. |
– Du är nog nu stor nog att förstå… |
Hon reste sig och gick fram till en stor
snidad buffé och drog ut den översta lådan och ur den tog hon ut ett paket
inlindat i en vit handduk. Hon höll det en stund mot sitt bröst och lade det
sedan på bordet och började sakta packa upp det. Paketet visade sig innehålla en stor
inbunden bok med läderpärmar. Hon strök över den med darrande händer och sade
med rörelse: |
– Det ni ser är vårt familjealbum! Det är
fyllt av fotografier från vårt liv i Egypten. |
Jag såg på albumet med häpnad och förundran…
Vi visste inte ens vad det var för något! Hon öppnade albumet… En viskning av
förundran kom över våra läppar! På första sidan var ett stort fotografi på en
vacker ung kvinna, som gjorde mig andlös. |
– Det är vår yngsta syster, viskade hon med
bruten stämma. Hon dog när hon var 32 år av hjärtesorg! När hon var 18 gifte
hon sig av kärlek med en hård och elak man. Han var patologiskt svartsjuk på
henne. Han låste in henne i huset. Vi kunde inte komma till henne och inte
heller hon till oss! |
Vi stirrade som magnetiserade på fotografiet.
Så vacker hon var! Ögonen var stora, mandelformade och fulla av ljus. Hennes
silkeslena hår var långt och gyllne lockar inramade hennes underbara ansikte
och föll graciöst över hennes svanhals!
En riktig skönhet! Jag kände mig så ledsen! Hon talade medan läpparna
darrade och tårarna strömmade nerför hennes ansikte. Denna till synes kalla,
stela kvinna hade blivit en spillra av sitt forna jag. Hon gifte sig, min
älskade lilla syster, och dog av sorg i sina bästa år. Tyrannen åt henne.
Eftersom jag hatade män, ville jag inte gifta mig. |
En annan gång visade hon oss sin hemgift. Hon
öppnade en stor, fint utsirad kista gjord i valnötsträ och började ta fram en
efter en av fantastiskt broderade vita underkläder. Än i denna dag har jag
aldrig sett så vackra och välgjorda spetsar, så utsökta mönster och allt
gjort för hand. |
– De flesta har jag broderat, förklarade Melpo, men många av dem har också min mamma gjort. Jag
har ännu fler som min mormor broderat. Titta på de här! De är en aning gula,
de är mycket gamla… I Kairo höll vi inte på med hushållsarbete. Vi tyckte om
att handarbeta. Vi hade sex tjänare. Tre i köket och tre för att sköta om
hemmet. Vår egyptiske kock var enastående. På en dag lagade han mat till mer än
100 personer. Allt utomordentligt välsmakande. Jag tyckte mycket om att följa
hans arbete… Av honom lärde jag mig att laga mat. |
– Hundra personer, mumlade jag förvånad. |
– Ja visst! Till vårt hem bjöd vi in hela
världen, vi hade banketter nästan varje vecka… Vi hade en betydelsefull
bekantskapskrets… Höga officerare, diplomater, författare och skriftställare…
Kairos hela crème de la crème! Vi lyssnade till musik, dansade och hade
roligt ända till morgonen. |
Vi lyssnade ivrigt till vad hon berättade för
oss, helt fantastiska saker tyckte vi. Hennes ansikte förändrades helt när
hon berättade. Hon verkade stolt och glad över sina minnen från den gamla
tiden i Egypten. |
– Jag tyckte mycket om opera, berättade Melpomeni. Ni förstår barn att opera är en fantastisk
magisk jättestor teater. Varje gång man bytte repertoar gick jag med mina
syskon, uppklädda i aftonkläder. Bland alla melodramer jag sett håller jag
Aida högst. Den svarts prinsessan som älskade den vita officeren. |
– Hur gick det sedan? Frågade jag ivrigt. |
– Han dödades i kriget och hon begick
självmord. |
Vi tyckte mycket om att lyssnade på henne. Vi
flydde från den eländiga verklighet som vi levde i vid denna tid. Vi lockades
av en annan värld, nästan som i en saga. |
Åren gick. Melpomeni
närmade sig de åttio. Hon hade förändrat och var inte längre den stolta
aristokraten vi lärt känna. Åldern började ta ut sin rätt. Ensamheten, miljön
som inte passade henne och bristen på pengar gjorde att hon hamnade i en
mental återvändsgränd. Hon sålde allt hon kunde sälja och litet till; hus och
land, smycken och andra dyrbarheter; för att ha något att leva av! |
En dag när jag gick för att hälsa på henne
såg jag henne plötsligt i dörren när hon lutade sig mot den och föll ihop.
Hon hade huvudet inlindat i ett genomblött tunt rött tyg. |
– Vad har hänt tant Melpo?
ropade jag. Slog du dig mycket? |
Det var första gången jag såg henne skratta
ordentligt. |
– Det är bra, flickan min! Jag har aldrig
skrattat så mycket. Det är henna din dummer! Det färgar man håret med! |
– Jag såg den röda färgen och trodde det var
blod. |
– Ah, vad vet du? Men nu har du lärt dig
något! |
Fortfarande klädde hon sig stiligt och
elegant. Svarta skor, vita sidenblusar. Nästan varje kväll tog hon sin
promenad på stranden i Alinda och den slutade alltid
på Zoumboulis då välkända kafé. Där slog hon sig
ner, rakryggad och med de långa benen i kors så att de syntes. De andra
gästerna, som hade förstått att något var fel med Melpo,
började skämta och retas med henne. |
– Vad säger du Melpo,
ska vi skaffa dig en stilig karl? |
Hon lyssnade under tystnad. Hon satt med sin
hand höjd medan hon tittade på dem ironiskt och gjorde en gest som för att
fråga dem: Var får ni allt ifrån? De skrattade sedan och retade henne ännu
mer. |
– Så vacker du är… en levande docka! |
– Titta killar så snygga vader hon har! |
De hade redan funnit honom! En lång snygg
polisofficer. Han försökte få henne att flirta med hjälp av bugningar och
erotiska anspelningar. De elaka stamgästerna gillade att plåga den alltid försvarslösa.
Ibland blev hon arg och så nervös att hon slet av sig kläderna. Hon tittade
på dem med förakt och skrek medan hon sträckte på sig: |
– Hör ni bondlurkar, vet ni vad ni pratar om?
Se här på en Bonaparti! Era dröshasar och
dumskallar! |
Hon trodde hon härstammade från den franske
kejsaren Napoleons släkt. Jag beundrade djupt Melpomeni.
Vi satt ofta tillsammans på kaféet. Jag trivdes mycket bra i hennes sällskap. |
– Hör på dem, sade hon till mig. De tror jag
sväljer allt de berättar för mig. De är klumpigt vaggade. Låt dem ha roligt!
Det är allt. |
I ytterligare några år var den ensamma
kvinnan det stora nöjet på kaféet. Hon hade nu blivit gammal på allvar. Det
var inget kvar av hennes stora förmögenhet. Många hade utnyttjat henne!
Fattig hjälplös och förvirrad… Övergiven och förlöjligad av en hänsynslös
värld. |
En vinter förlorade vi henne. Hon blev sjuk
och hennes anhöriga tog henne till Aten. Två år förlöpte. Så på sommaren kom
hon åter en gång till Leros. Hon ville inte lämna Leros igen. Hon kunde inte längre leva någon annanstans.
På julafton insjuknade hon igen mycket allvarligt. Hon fördes nästan
medvetslös till sjukhuset och därifrån med ambulans till Aten. Hon återvände
aldrig. Vi hörde rykten men ingen visste egentligen hur hon mådde. Men så fick
vi höra att hon avlidit. Vi sörjde alla! Även de som skrattat åt henne… |
Mitt på den magnifika Alinda– buktens
strand står alltjämt det stiliga vita huset. I många år förblev dess dörr
stängd, igenspikad. Av dem som känt henne glömmer ingen den stolta Melpomeni, den högvälborna damen i Alinda. |
|
|
|
Atlas – en leriotisk jätte |
Mandariner… Apelsiner, ropade han med sin hesa stentorsstämma på
öns vägar och kullerstensgator. Han hette Atlas denne oförglömlige jätte. Han
utgick från Alinda och vandrade till Agia Marina
och runt i kvarteren där. På sin starka rygg bar han en enorm korg överfylld
med Esperidernas gyllne äpplen, precis som hans
namne, den gamle halvguden, som bar jorden på sina axlar. Med den tunga
lasten stapplade han uppför den långa backen till Platanos.
På
torget bröt han tystanden med sina kraftfulla rop, och efter ett tag
fortsatte han sin väg till byarna Agia Paraskevi
och Kristos. Där väntade de på honom, de flesta av byarnas kvinnor, som hade
strömmat till för att förse sig med hans utsökta frukter. |
Ge mig en stor, käre
Atlas, inte någon av de små du alltid försöker pracka på mig, klagade alltid
fru Filakouri, den högröstade, skojfriska damen i
Kristos. |
– Nu får du ge dig,
gnällmaja där, all min frukt är vacker och söt som honung, brukade han svara. |
Med sin nu betydligt
lättare korg gick han nedför den kullerstensbelagda trappan till Panteli och sedan gick försäljningsturen
uppåt igen till Kalikari. Nu var han svettig på
grund av den långa vägen och den tunga lasten så han ställde ifrån sig korgen
och rusade till källan. Han sköljde sitt ansikte gång på gång och skrek av
glädje när han drack det svala vattnet. |
Kalikaris i Spilia
var en gång en av de mest pittoreska källorna på Leros.
Den hade söta röda kupoler. Med sitt rena, kristallklara vatten gav den
förbipasserande svalka och försåg hela området med dricksvatten. Till höger
och vänster om den stod höga plataner och popplar som gav oss svalka och
skugga. Där på en sval terrass stod alltid hans våg av brons redo när han
fortsatte sälja sin utsökta frukt. Korgens innehåll sålde han slut på i Avlaki, där de vackert välvda fontänerna en gång huggits
ur berget under den gamla kvarnen av sten. Här var det mycket folk, kvinnor
trängdes med vattenbärare. Vattnet kom från Paliαsklοupi, öns bästa källa. |
Atlas var nu utvilad och glad och
vandrade ner till Agia Marina. Där nedanför Theoskepasti
(kyrkan i Agia Marina) invid havet låg hans påvra boning. |
Under de kalla vinterdagarna
samlades vi allihop i vår stuga, ett litet soligt hus mitt emot våra
farföräldrars. I gryningen tände alltid vår mor en sprakande brasa i spisen
med kvistar, som kom från beskärningen av våra fruktträd. Det luktade så gott
från köket av den brinnande veden. |
Ali, vår älskade vita hund, låg
utanför dörren. När han rusade upp och började skälla förstod vi att någon
kom på vägen till huset. Varje morgon kom grönsakshandlarna med sina åsnor
och sina tomma korgar. Ali skällde då vilt och grävde i jorden med
framtassarna. Åt vänner och bekanta morrade han glatt och hoppade fram och
tillbaka medan han viftade på svansen. |
En av hans favoriter var Atlas! Det
var goda själ till att lerosborna gett Atlas detta
smeknamn. Han liknar verkligen den legendariska jätten i vår mytologi! Han
var lång med en enorm kroppshydda, väldiga händer stora som dasslock, fötter
som en elefant och ett stort huvud. Hans ögon var röda och utstående. Den ena
ögat var helt vitt och han var helt blind på det. Det andra ögat såg ut att
tillhöra en cyklop. Han var den mannen som man skulle blivit rädd för om man
inte kände honom, men han var den finaste människan på jorden med en ren och
oskyldig själ. Leendet lämnade aldrig hans läppar... Han talade ödmjukt och
vänligt. Alla på ön älskade honom. |
Innan Atlas ännu hunnit fram visade
Ali sin glädje. Han hoppade runt oss och skällde glatt, det såg ut som han
att skrattade! Vanligtvis kom Gina, vår äldre syster, ut. Hon satte sig på
knä och tittade ut mellan de tjocka trädstammarna för att försöka se den
annalkande besökaren. |
– Det är Atlas som kommer |
– Kalla honom inte Atlas, flickan
min, han heter Kostas. Det gör honom ledsen, förmanade vår mamma. |
Han snubblade fram över den stora
gården till oss. |
– Välkommen, stig fram och drick en
kopp varmt örtte. |
– Ja tack, flickan min. Jag sätter
mig att vila en stund. |
Han sörplar i sig den doftande
drycken med välbehag. |
– Nu ska jag fylla min korg, tiden
går och kunderna väntar! |
Han tog en korg från den stenlagda
gården vid brunnen och gick längst bort på bakgården. Där fanns de största
söta frukterna. Han hade lov att fylla korgen till bredden så att den nästan
svämmade över. |
– Kostas, såg du min Antonis vid
kaféet? Han vet väl att du ska hit? |
– Det är lugnt flickan min. Jag tror
att han är här när som helst. |
Just då kom pappa och han tog tag i
besmanet. Tillsammans hakade de fast korgens handtag på besmanets krokar,
lyfte järnstången på sina axlar, båda på en gång och läste av vikten på den
graderade metallstaven. |
– 80 kilo, som alltid! |
– Ah, kom igen nu Antonis. Låt oss
säga sjuttio. Jag är ju en fattig familjeförsörjare, viskade Atlas! |
– Hör nu på Kostas, du väljer alltid
de största och bästa frukterna. Låt oss säga att deτ är med den fattiges rätt! |
Atlas snyftade och gestikulerade. |
– De första vi lurar är våra vänner
för att göra dem lyckliga, men olika åsikter får mig inte att tappa humöret.
Hur mycket ska jag betala? |
– Tjugo drachmer,
om det passar dig… |
– Det är ett högt pris, kompis,
fortsatte han att klaga högljutt. Men vad kan jag göra åt det. Tänk på att
jag bär allt elände på min rygg. |
– OK, ge mig femton, så har du lurat
mig igen! |
Han lyfte båda händerna och strök
slitna mössa från huvudet. I den hade han sitt kassaskåp! Längst in i mössan
låg sedlar i rader den ena ovanpå den andra. Det var för honom det säkraste
stället! Efter att ha betalat satte han med en snabb rörelse på sig mössan
igen utan att en enda drachmer rörde sig. Vi
undrade alltid hur han bar sig åt! |
– Kom igen, Antonis, hjälp mig att
lasta! |
Atlas böjde sig ned och stödde sig
mot knäna och pappa lyfte upp korgen på hans rygg. Han slog sedan en lång
läderrem runt korgen och drog åt den runt sin midja. Atlas prövade sin röst
och ropade sedan allt vad tygen höll: |
– Mandariiiner,
apelsiiiner! |
I mars när frukten började ta slut
sökte sig vår gode vän till grönsaksträdgårdar. Han kom inte till oss på
länge och vi saknade honom verkligen! Vi hade blivit vana vid hans besök, vi
älskade honom, han var vår vän! |
Åren gick! Både Atlas och Leros åldrades… Han kunde inte längre lyfta den tunga
korgen. Han var borta från torget. Hans välbekanta starka röst upphörde att
ljuda på vägar och stigar på vår ö. |
I december 1972
var jag lärare i Alinda och skulle förbereda julfestligheterna med eleverna. Vi
bestämde då att skolans elever skulle besöka ålderdomshemmet på vår ö med
julklappar som barnen skulle dela ut. Jag kommer aldrig att glömma den
kvällen, hur de gamlas ögon tårades när de hörde barnens julsånger. De gamla
omfamnade barnen, smekte och kysste dem! De frågade vilka deras föräldrar
var, deras vänner och släktingar… Många av dem kände vi lärare dessutom igen.
|
– Gå ner i källaren, föreslog ålderdomshemmets föreståndarinna. |
Vi steg nedför trappan och hamnade i ett nästan mörkt rum. Här
luktade instängt och obehagliga mänskliga dofter. Här nere befann sig alla
sängliggande, utslitna av åratals hårt arbete och sjukdom. Jag tittar mig
omkring och i bakgrunden ser jag någon jag känner igen. En mänsklig gestalt
nedsjunken i madrassen. Han stirrade med sitt svullna, röda öga mot oss. |
– O Atlas, mumlade jag och mitt hjärta bultade. Jag gick fram
till honom och klappade hans trötta hand. Kosta, käre vän, är det här du är.
Jag undrade vart du tagit vägen. Det är åratal sedan vi sågs… Känner du igen
mig, minns du mig? |
– Vems är du, frågade han hest. |
– Jag är Antonis dotter… Har du glömt hur jag brukade komma in
på bakgården? |
Hans kinder skälvde och läpparna darrade. |
– Är det du Fotini min? |
En snyftning fick hans röst att brytas. |
– Flickan min, inte glömmer jag de lyckliga åren! Hur går det
för din familj, är allt bra med dem? |
– Det är bara bra, och vi kommer allt ihåg dig och pratar ofta
om dig. |
– Ja, säg dem att jag hälsar så mycket och önskar dem all
välgång och lycka! |
När han lyssnade på barnen sång, återsåg jag i hans ansikte det
rena, barnsliga leendet. Nostalgi och sorg överväldigade mig. Han närmade sig
slutet denne specielle man, jätten, som varit så stolt och modig och som man
kallade Atlas! |
Vi kommer alla att komma ihåg honom när han gick runt hela ön
med den tunga korgen lastad med frukt och grönsaker på ryggen och ropade: |
– Mandariiiiiner… Apelsiiiiiner… från Alindaaaa! |
|
|
|
|
|
Joanna Sarafis tragiska öde |
Vi gick i samma klass från det vi
började i gymnasiet. Vi var födda under kriget! En mängd magra barn fyllde
ett stort rum i den första grekiska gymnasieskolan på Leros.
En neoklassisk massiv byggnad, vid foten av kastroberget
alldeles ovanför Nikolaii flickskola. |
Fram till dess kände jag bara Eleni,
min klasskamrat från grundskolan. Vi bodde båda två i Alinda.
Joanna var ett stadens barn. Från början skiljde hon ut sig från oss andra.
Utstött och alltid på sin vakt. Hennes svarta, välsydda skolförkläde klädde
henne med sin skinande vita krage med elegant handbroderad spets. |
När vi kom upp i andra klass var vi
bara hälften så många barn kvar. Resten var utslagna. Då började vi känna
varandra litet bättre. Jag var blyg men närmade mig en grupp flickor bland
dem Joanna. Från första början var allt bara bra och trevligt. På rasterna
var vi tillsammans, skämtade och skrattade. Sakta men säkert började jag
komma ut ur mitt skal. Joanna och jag kom allt närmare varandra. Hon tyckte
också om att måla och så blev vi bästa väninnor. |
– Får jag sitta bredvid dig? |
– Javisst, kom och sätt dig bara! |
Under åren som kom fortsatte vår
vänskap. Vi hade blivit tonåringar nu, 16– åriga
unga damer! Joanna blev allt längre. Hon hade sin egen alldeles speciella
skönhet: ett öppet ansikte, sammetslen hud, stora svarta ögon, täta
sammetsögonfransar. När hon skrattade syntes ett litet mellanrum mellan
hennes bländvita tänder. Vad jag mest beundrade hennes för var det härligt
tjocka håret. Svart, burrigt, skimrande som ebenholts i solen. Hon talade
högt, med speciell, hes röst. |
Å, Joanna, Joanna! Hur ofta kommer
du inte till mig i mina tankar och jag ser tydligt hur du tittar på mig med
dina underbara, strålande ögon. Det gör ont i mitt hjärta. Mina ögon tåras
ännu nu efter femtio år! |
Ofta frågade hon mig: |
– Hör du, vill du sova över hos oss? |
Jag tvekade, jag skämdes inför
henne... Jag kände inte hennes familj, jag hade bara sett dem på avstånd. |
– Jag blir förlägen när du frågar
det. |
– Jag har berättat om dig för min mamma
och hon vill så gärna lära känna dig. Vad tycker du? Vi är enkla människor... |
En dag i maj frågade jag mina
föräldrar om jag finge tillbringa en natt hemma hos min vän. Min pappa kände
hennes far. Han var mjölnare i den gamla kvarnen i Broutzi.
|
– De är från Mindre Asien, bra
människor. En natt går väl bra, så gör det du! |
Nästa morgon kom jag spingande glad
i hågen och berättade det glada budskapet för Joanna. Hon kramade mig hårt
och kysste mig medan hon hoppade upp och ner och gav till glädjetjut. |
– Vad tog det åt dig, undrade alla
de andra skolkamraterna. |
– Det är en hemlighet som vi inte
avslöjar för er! I morgon kommer ni att begripa! |
Joanna satt som på glödande kol
tills skoldagen tog slut. Så snart det ringt ut från dagens sista lektion grep
hon min hand och vi sprang iväg. |
Deras hus låg mitt emot skolan och
var en tvåvåningsbyggnad i neoklassisk stil. De egyptiska ägarna lät dem bo i
och sköta om huset, när de kom till Leros som
flyktingar från sin älskade hemstad Smyrna. Vi gick in på den rymliga,
stenlagda innergården. |
– Vi är här nu, mamma, vi är här,
ropade min vän. |
– Välkomna, välkomna, hördes en varm
kvinnoröst och genast dök en liten blond och blåögd kvinna upp i dörren. Hon
var helt olik sin dotter. |
– Välkommen till vårt hus, flickan
min. Välkommen till bords, maten är klar. |
Det inre av huset var enkelt och
diskret. Ett rektangulärt stort bord med vit duk dominerade mitt i den
rymliga matsalen. Detta och sex egyptiska rottingstolar utgjorde hela
möblemanget. Efter en stund kom också hennes pappa, en medelålders allvarlig
man. Han tog mig hjärtligt i hand och satte sig på sin stol. |
Joanna var familjens yngsta barn och
var helt annorlunda än syskonen. Systrarna var utflugna och bodde inte kvar i
hemmet. Därför kände sig stackars Joanna ensam. Just som vi skulle sätta oss
runt bordet föll min blick på hennes föräldrar, stillsamma människor, enkla
och vänliga. Jag kände hur min blyghet försvann och istället kände jag mig
som hemma. |
När vi slutat äta tog Joanna min
hand och drog upp mig. Hon tog med mig till sitt rum. Där viskade och
fnissade vi utan att hålla upp en enda sekund. Hon var sur på lärarna och på
pojkarna i vår klass. |
– De är alla osmakliga, osympatiska
och skrytsamma. |
Hon var upprörd för att hennes
föräldrar inte lät henne gå ut. |
– Jag sitter ensam, inlåst hemma!
Inte ens till Giorgas Lenio
som bor här intill får jag gå. |
– Kom igen, sätt dig och läs på
läxan till i morgon, påminde jag henne då och då. |
– Vi har gott om tid… I kväll! Vi
pratar ett tag till! |
Plötsligt var det dags att sova och
vi hade inte hunnit med vad vi skulle. Jag tog av mig mitt skolförkläde och
behöll den svarta underkjolen på. Jag såg på Joanna under tystnad. Hennes
tjocka hårsvall ramade in hennes bleka ansikte och föll ner över hennes tunna
axlar. Hon hade ett tunt, ljusblått nattlinne, som jag gav henne beröm för. |
– Vad är det? Varför tittar du sådär
på mig? |
– Du är mycket söt i det där
nattlinnet! |
– Men du är mycket snyggare, sade
hon sorgset. Se här bara! |
Hon lade sina händer på nattlinnet
över sina bröst och sade: |
– Ser du här? Ingenting! Helt platt! |
– Joanna, du är mycket mager! Ät
lite mer! |
– Det tycker du, ja, sade hon och
log ironiskt. |
Men det fina var att hon hade ett
perfekt ansikte. |
På morgonen såg flickorna på
skolgården mittemot hur vi kom ut från Joannas hus. |
– Vi har avslöjat er, vi har
avslöjat er! Ni har hemligheter för oss, va? |
– Ja ja, ropade Joanna medan hon
dansade runt. Fotini sov över hos oss! Ni avundas
oss va? |
– Du kommer väl till mig också, bad
prästens Rinaki. |
– Till mig också, fyllde Giorgias Lenio i! |
– Lugna er! Det skulle nog inte vara
så bra om jag tog er alla med hem. Jag vet nog vad pappa skulle säga! |
Vi slutade gymnasiet och fick våra
betyg! På den tiden var det som att ta en universitetsexamen. På hösten
träffades vi i Agia Marina. Jag berättade hur roligt det hade varit på
Lärarhögskolan. |
– Men du kan inte föreställa dig hur
mycket jag längtade efter dig. Hennes ögon tårades. Men det var faktiskt
sant. Jag visste inte vad jag annars skulle säga för att inte göra mig till. |
Sommaren därpå var hon förlovad. Så
plötsligt! Joanna brukade titta på pojkarna och rysa. Jag kom snart att
träffa henne och fick veta. |
De dagar då min eftermiddagspromenad
gick till Alinda, min älsklingsstrand, träffade jag
ofta på en man jag inte kände igen. Han verkade allvarlig, nästan deprimerad.
Hans rock fladdrade för vinden. På mig verkade han vara sommarklädd. Han
skred fram med blicken fäst långt bort och tittade bara rakt fram. Det
verkade vara en väldigt mystisk typ. Efter vad jag hade hört av min syster
jobbade han på tullen i Agia Marina. |
– Han är förlovad med Joanna, din
klasskamrat. Det visse du inte? Det är synd om flickan med en sådan
manschauvinist! |
Det högg till i mitt hjärta. Från
första stund tyckte jag illa om den mannen! Hur kunde hon bli kär i honom,
min livliga och roliga väninna? |
– De gifter sig om en vecka, men
hon har väl inte bjudit dig! |
Jag kände mig så ledsen för att hon
inte kom ihåg mig! |
Så gick några dagar och sedan
uppenbarades allt. Vilken fasa!!! I en grotta bakom Broutzi
hittade de Joanna död! Vid hennes sida låg tulltjänstemannen död, med
pistolen mot tinningen. Han dödade först den olyckliga flickan och begick
sedan självmord. Obegripligt! En sådan dubbelmördare hade man aldrig tidigare
hört talas om på vår ö. Kyrkklockan på borgen ringde sorgeringning hela
dagen, liksom öns alla övriga kyrkklockor. Hela världen tycktes sörja den
orättvisa förlusten av Joanna. Ingen kunde förstå hur olycklig kärlek kunde
driva denne man så långt! Det sades att han varit mentalt störd och att han
var förvirrad av svartsjuka! |
Djupt bedrövad gick jag till hennes
begravning. Vägen från Agia Marina till Platanos
var packad med sörjande människor. Jag knuffade mig desperat fram till
kistan! Jag såg henne! Ett lugn syntes över hennes utsökta ansikte och hon
var klädd i vitt med en brudkrans på det vackra håret. Nu sov hon den eviga
sömnen. |
– Älskade Joanna, viskade jag. Hur
är det möjligt att det skulle sluta så här hemskt för dig? Jag kände mig
nedbruten… Allt är förbi, jag kommer aldrig mer att se henne! Så orättvist
att hon skulle gå bort i blomman av sin ungdom. Hon drömde om att skaffa barn
och familj... Men det hårda ödet lät inte hennes vackra, oskuldsfulla drömmar
bli verklighet. |
|
|
|
Honom tog havet |
På den sydvästra delen av Leros ligger vid Drimonas ett
sällsynt pittoreskt område, med långa sluttande kullar som slutar vid
havet... En gammal fiskeby. Fram till mitten av förra seklet var denna plats
bevuxen med tät ekskog. Här är det hänförande utsikt! |
På våren förgyller solen ekarnas
nyutsprungna grönska för att sedan på hösten få dem att lysa i brinnande
rött! Bara några få av dessa magnifika, kungliga ekar har lämnats för att
påminna oss om att Artemis ö en gång i tiden var skogsklädd! |
Bland de höga träden stod små vita
hus litet godtyckligt utspridda… Typiska Leros–
hus. Herdar och fiskare med sina hustrur bodde här i lugn och ro och tillbad
Vår Herre varje dag i all förnöjsamhet. Var och en skötte sitt! Alla hade sin
egen trädgård, sina djur och alltid färsk fisk! De hade allt de behövde! |
I en liten stuga precis ovanför
stranden bodde fiskaren Manolis med sin
Nanno och deras fyra barn. Det var tre
flickor och en pojke vid namn Stefani, som var familjens stolthet. Vid 18 års
ålder var han en vacker, lång och smal yngling med blont hår och blå ögon.
Han fick flickornas hjärtan att slå snabbare! En förslagen ung man! Charmig
och ivrig… Han hjälpte sin far med fisket och sin mor med trädgårdsarbetet,
tog hand om djuren och mycket annat. Alltid med ett skratt. Man blev glad av
att bara se honom! Av alla Drimonaflickors hjärtan
hade han stulit den 16– åriga, svartögda Lenios hjärta! Den stackaren skulle varit
motståndskraftig när han såg henne kråma sig när hon passerade intill honom
med de gyllne flätorna fladdrade provokativt över ryggen. Hon bodde i gamla
Agia Irini intill Drimonas.
Stefanos var envis. Hon kastade hemliga blickar till honom i kyrkan, snart
blev det blinkningar och leenden. Den unge mannen var mycket förtjust i den
unga flickan! En kväll lyckades hon smyga till en undanskymd plats bakom ett
yvigt mastixträd. |
– Låt mig berätta Lenaki! Du förstår det nog... Jag älskar dig! Jag tänker
på dig både natt och dag! Jag vill att du ska bli min, att vi ska gifta oss! |
– Vad är det du säger, älskade
Stefani? Gifta oss nu? Vi är ju fortfarande barn! Låt det gå ett par år och
sedan får du fråga min mamma. |
– Två år, stammade han med darr på
rösten, den kärlekskranke gossen. Hur lång tid är inte det för mig? |
– Jag ska då vänta! Om du blir
uttråkad får du vänta i alla fall, svarade hon honom trotsigt. |
– Vad säger du egentligen? Två år
eller tio, det är det samma! Jag vill att du ska veta att jag drömmer om ett
liv med dig! Du har inte förstått hur mycket jag älskar dig! |
Lenio visste det. Och hon älskade honom.
Hon hade inte ögon för någon annan på hela ön. De stackars barnen var helt
vilsna! Men ödet såg till att några höll ett vakande öga på dem! |
Under de följande
månaderna började den lille fiskaren att inte känna sig riktigt kry. En envis
hosta, som blev allt värre, plågade honom. |
– Att min son skulle drabbas av
denna förskräckliga förkylning som aldrig tycks vilja gå över, suckade Nano
uppgivet. Ge honom en riktig ingnidning varje kväll med fotogen, sticka honom
en tröja av fårull och ge honom något stärkande: Vispat ägg, grillat kött,
fisk och annat av det allra bästa som man kan komma på att ge honom! |
Tyvärr var allt förgäves! Han hade
helt och hållet förlorat aptiten. Hur som helst skulle ingen kunna skylla på
henne. Han blev allt svagare för varje dag som gick. Hans bleka ansikte och
matta ögon avslöjade febern som plågade honom. |
En morgon när han och fadern fiskade
tillsammans på det öppna havet fick han åter ett anfall av sitt lidande. Han
drabbades av en häftig hota som var omöjlig att stoppa. Han fick andnöd och
var nära att kvävas! Han kände hur munnen fylldes av något varmt och han
lutade sig över relingen och kastade upp i havet, Vattnet blev alldeles rött! |
– Blod, viskade han förskräckt! |
Manolis lämnade näten och rusade
till pojken! Skräcken lyste ur hans ögon när ha såg sin sons läppar
rödfärgade av blodet! |
– Min Stefani, stönade han. En stor
olycka har drabbat dig min son! Hur ska din mor ta det här? |
Trots att han ännu bara var ett barn
tog pojken det lugnt. |
Sätt igång, vi sak genast till
doktorn! |
De drog snabbt upp näten, gjorde
fast båten och skyndade hem. Den stackars fadern plågades hela vägen av
tanken på hur han skulle kunna berätta detta för hustrun – att hennes älskade
son var lungsjuk. Tuberkulos, lungsoten, var den mest fruktade sjukdomen som
fyllde människor med skräck. Smärtsam, obotlig, mycket smittsam! Den stackars
patienten hade bara att se fram mot en plågsam död! |
– Kvinna! Skynda på… Vi ska till Lakki, till sjukhuset. Vi måste rädda pojken. Nyss höll
han på att kvävas av sin hosta mitt ute på havet. Det verkar inte alls bra.
Jag måste hjälpa honom. |
– Å
Guds Moder, låt din hand vila över oss, skrek modern och skyndade till. |
De gjorde åsnan redo och satte Stefani i sadeln och gav sig av.
Föräldrarna plågades av dystra tankar under färden. En sjuksköterska ledde
dem till patologen. |
– Stig
på, sade doktorn vänligt. Vad fattas här? Vem är patienten? |
– Min
son, doktorn, svarade modern med darrande stämma. Full av ångest höll hon
hårt i sin sons hand. Stefani tittade på doktorn och log generat. |
– Kom
närmare gossen min. Du sr frisk ut när man tittar på dig. |
Han tittade noga på honom och fick honom att hosta, om och om
igen. I mer än tio minuter varade undersökningen. Läkarens ansikte avslöjade
ingenting, men till sist kunde han inte dölja hur allvarligt läget var. |
Hur är det möjligt, viskade modern. Hur kan en sådan livskraftig
ung man få en sådan sjukdom? |
– Doktorn, berätta för mig hur det verkligen står till, bad
fadern med hes röst. |
Modern som fallit ihop på en stol höll händerna för ansiktet i
förtvivlan. |
– Jag ska berätta det inför Stefani. Han verkar vara vuxen nog.
Han kommer att kämpa mot sjukdomen... Han kommer att övervinna den! Men
gossen lider tyvärr av tuberkulos. |
– Heliga Guds Moder, utbrast modern och blev sittande paralyserad
som slagen av blixten! Sjuksköterskorna sprang för att hjälpa den olyckliga
mamman… Läkaren omfamnade patienten kärleksfullt. |
– Du ska vara modig och ha hopp! Många patienter har kunnat botas
med hjälp av sina själsliga krafter. Närande mat kan göra underverk, unge
man! Du måste äta bra och rätt. Kött, frukt, många apelsiner… Är vi överens? |
– Ja, doktorn, jag ska göra mitt bästa, jag kommer att klara det!
Ni ska få se… Jag ska bli frisk igen! |
De blev inte bittra på grund av sitt sjuka barn, men det var
annat som anfäktade dem. Ingen skulle få veta vad pojken hade för sjukdom! Ιngen
skulle vilja komma i närheten av en som hade lungsot, och ingen skulle heller
deras hem skulle någon vilja besöka. Man skulle sky det som pesten! Folk
greps av panik bara man hörde ordet tuberkulos på den här tiden. |
Nano måste från och med nu gå helt och hållet in för att rädda
den hon hade kärast. Hon slaktade den bästa tuppen och kokade en utsökt
soppa! |
– Ät pojken min, prova min fågelsoppa med vitlöksdipp! Lyssnar
du? Smaka i alla fall! Om du inte gör som jag säger försvinner jag och du vet
inte vart! |
Varje morgon tvingade hon honom att suga i sig ett frärskt, varmt, nyvärpt ägg från ett av hennes höns, som
hon uttryckte det. Getter, kaniner, höns… Allt blev mat till hennes älskade
son. Hans systrar stod som tända ljus, redo att hjälpa honom med allt! Mamman
satte sitt hopp till Jungfrun på Kastrot! I sin
sorg tände hon ett ljus för henne för att be om hennes nåd. |
Manolis såg till att pojken fick den finaste fisken och de bästa
skaldjuren. Varje dag red han också med sin åsna från Drimonas
till Alinda. Där fanns de största
fruktträdgårdarna. Han valde de mest mogna apelsinerna och lastade dem på
djuret för att sedan återvända hem. De gav den sjuke gossen det allra bästa
precis som doktorn hade sagt att de skulle göra. |
De försökte på alla sätt att hålla det hemligt. Tyvärr lyckades
de inte med det så länge! Det är en liten ö… Den stackars pojkens olycka
spreds snart över allt. En av de första som fick veta var Lenio,
hans älskade! Hennes hjärta blödde… Hon kunde inte tro det. Han var ju så
livlig och glad med gott humör, hennes käraste. Senast de träffades hade han
flirtat med henne, de hade skämtat och skrattat. Nu var allt bara dystert och
hemskt. Nattens heta tårar vätte hennes kudde! Detta var slutet! Henne föräldrar
förbjöd henne att träffa pojken så fort de fått höra talas om hans sjukdom! |
– Håll dig långt därifrån, min flicka! Hans sjukdom är mycket
smittsam och kan inte botas… Så synd på den fina pojken, en så duktig gosse! |
Stefanis verkade lugn och modig. Inuti honom gjorde det ont, han
led av situationen. Varför skulle han drabbas av en sådan ondska? Alla i Drimonas älskade honom, de ville
ha honom med på sina fester. Trevlig, stark och duktig. Inte ens en aspirin
hade man någonsin tagit i detta hem! Å min Gud, varför plågades han så under
ensamma nätter. Först lämnade han inte huset. Han var rädd för att sjukdomen
syntes på honom som om det stod skrivet i pannan. Han längtade efter Lenio av hela sitt hjärta… Så fort hon fått höra om hans sjukdom
skulle hon lämna honom. Med sin envishet bestämde han sig för att bli frisk
väldigt snabbt för hennes kärleks skull. |
– Far, jag kommer med dig idag för att hjälpa dig med näten,
bestämde han en morgon. Manolis var överväldigad och drog en suck av lättnad. |
– Underbart att du följer med mig. Vädret är härligt, låt oss
komma igång. De gick ner till stranden. |
– Aaah, Stefani tog ett djupt andetag,
vad han hade längtat efter den friska havsluften. |
– Från och med nu ska jag följa med dig varje dag! |
– Ära vare Gud, stor är hans nåd! |
Drimonafolket som de mötte på vägen hälsade vänligt på dem. Men på avstånd!
Ingen närmade sig dem och ingen tycktes vilja tala med dem. |
– Ser du? Alla tror att de vet något. Vi har vår stolthet, men de
sprider rykten. Stefani talade ilsket. |
– Bry dig inte min son. Doktorn vet! Du mår mycket bra! Det är
sanningen! |
Det hade gått fyra månader sedan Stefani första gången besökte
sjukhuset. Läkaren blev mycket positivt överraskad av den unge mannens
förbättrade hälsotillstånd. |
– Jag kan konstatera att du blivit mycket friskare, Stefani. Bra
gjort, du är en riktig hjälte. Du kämpade mot sjukdomen och segrade, men du
måste vara rädd om dig även i fortsättningen. Det är ännu för tidigt att
friskförklara dig helt och hållet. |
Stefani återfann sin livsglädje och han kände sig både starkare
och säkrare. Dock höll han på att förgås av längtan efter att få berätta för
sin Lenaki att han hade lyckats övervinna
sjukdomen. Det var eftermiddag och solen drog sig västerut. Han bestämde sig
för att gå bort till Agia Irini i hopp om att få
träffa henne. I en vägkrök såg han henne plötsligt framför sig så vacker, så
söt som han aldrig sett henne tidigare. |
– Älskade Lenaki, ropade han och sprang
fram till henne för att skaka hand. |
Hon ryggade tillbaka! Hennes vackra svarta ögon stirrade på honom
fyllda av skräck och sorg. Hon stod mitt emot honom, mållös, tyst. Han
lyssnade på hennes andetag. |
– Jag förstår, viskade han hest. Du hr hört om lungsoten! Men nu
ska du få höra, jag blev frisk tack vare dig. Han talade passionerat till
henne med darrande stämma. Hans blå ögon slog gnistor. |
– Berätta för mig vad som är fel nu när jag kommer för att söka
upp dig! |
– Kom inte hit, Stefani. De kommer inte att acceptera dig. Det är
helt uteslutet att du gifter dig med mig… Vet du inte?! De har lovat bort mig
till Nikolas, byggmästaren. |
Hennes ord var hårda och kändes som knivhugg. Han tittade på
henne och sprang därifrån. Han sprang i förtvivlan utan att veta vart han
skulle eller var han var. Han snubblade, han föll. Känslorna svämmade över
och hela hans kropp värkte. Han grät och grät tills han var helt utmattad.
Det hade nästan blivit mörkt innan han kom hem. Han mor väntade oroligt vid
dörren. |
– Du kommer sent hem, min son. Jag var rädd att den lede själv
skulle ha tagit dig. Kom nu och ät, gossen min! |
– Usch jag är inte hungrig, mamma… De gick in. I lampans svaga
ljus märkte hon hur hans ögon blinkade i hans bleka, trötta ansikte! Hon
förstod… En glödhet kniv slet sönder hennes inälvor! |
– Det spelar ingen roll, pojken min, mumlade mamman medan hon
kramade om honom. Håll dig bara lugn. |
Hela natten låg han och vred sig på madrassen. Så var det alltså!
Han vill drömma om ett lyckligt liv med sin älskade Lenio!
Slaget var outhärdligt... Han plågades av själens smärta. |
Han steg upp i gryningen… Ljudlöst steg han upp och gick ner till
stranden. Havsbrisen kylde hans heta ansikte. Han satte sig på en hög med
tång. Han andades djupt och drog in den speciella doften. Kullarna runt honom
var mörka, dystra och höga, månen steg upp på himlen i söder. Framför honom
bredde sig denna morgon det spegelblanka havet ut sig. Små vågor fick
småstenarna i strandkanten bredvid hans fötter att rassla. Han hade gott om
tid att beundra havet. Månen blev allt blekare... Den svarta nattens mörker
tonade bort och förvandlades till en vacker vårmorgon. Havet blev skimrade
blått! Han tog en sten och kastade den i havet för att se hur ringarna på
vattnet bildades och sedan tonade bort. Han suckade lättad! Plötsligt kände
han sig annorlunda! Som om den stora tyngden i bröstet hade lämnat honom. Den
smärtsamma känslan av övergivenhet och ensamhet fanns inte där längre. Den
hade flugit till havs och spritts för alla vindar! Han hade återhämtat sig.
Bakom honom hördes rasslandet av småstenarna. |
Hans liv hade förändrats. Hemmet och fisket, fisket och hemmet.
Han fattade ett beslut! Så han skulle leva från och med nu. Det löftet gav
han till havet som nu var hans stora kärlek! Han satte segel. Han gladdes åt
att få kämpa med de skummande vågorna, nordanvindarna och de sydliga
stormarna. Han kastade ankar vid små enslig öar som Lipsos, Fornou, Agatonisi… Där umgicks han med andra fiskare på
tavernorna. Han kunde åter skratta och hans sorglöshet var tillbaka. |
Åren gick och Stefani fyllde 80 år! Ett liv på det stormpinade
havet hade satt sina spår, ansiktet var mörkbrunt och rynkigt av sol och
salta vindar! Vem hade trott att han skulle leva så länge, den lungsjuke unge
mannen som alla skydde och som alla förutspådde en snabb död. Fortfarande var
han rak i ryggen, alltid på gott humör och såg bra ut. Ännu vid denna höga
ålder fortsatt han att kämpa ute på havet, hans oskiljaktiga vän! På
kvällarna satt han i ett hörn på fisketavernan vid stranden i Drimonas smuttande på sin ouzo och pratade med de andra
fiskarna. Man hörde honom aldrig beklaga sig över att han levt ensam i så
många år. Inte heller hörde man någonsin talas om att den mannen var bitter.
Bara goda ord kom ut ur hans mun. |
En vintereftermiddag gick
han ut för att fiska. Vädret var vackert, en lätt nordlig vind fyllde seglen.
De såg honom försvinna bakom stenarna vid Agios Georgios. Det började skymma,
natten föll på… Men Stefani hade ännu inte återvänt! Oroligt väntade hans
vänner på honom på tavernan… Hans båt låg inte på sin plats i hamnen. Man
sprang hem till honom och fann som vanligt dörren olåst, men ingen Stefani.
De anmälde hans försvinnande till hamnpolisen. Fiskarna gick ut med sina
båtar och började söka efter honom. Kustbevakningen var också med i sökandet.
Alla sökte hela natten och hela dagen utan att finna honom! Man fann vare sig
spår efter båten eller efter honom. Efter ett oändligt sökande fann de på
tredje dagen båten övergiven i en undangömd vik. Stefani själv hittades
aldrig. Inte heller hittades något klädesplagg eller något annat som kunde
antyda vad som hade hänt. Hans stora älskarinna, havet, tog honom. Hon höll
honom för alltid på havsbotten i en varm omfamning. Kanske var det detta han
egentligen önskade sig. Att bli ihågkommen som en mystisk saga… Glöm honom
inte! |
|
|
|
|
Spökkällan |
För ungefär ett halvt sekel sedan fanns på ett ställe i Lakki en stor och djup källa. På nätterna undvek folk att
gå förbi den. De var rädda för spökena… Mörka skuggor omringade den som var
där efter midnatt! De cirklade runt källan och suckade och stönade. I den här
ödesdigra och djupa källan drunknade fem tappra män. Sedan den hemska dagen
har människor sett och hört dessa spöken. |
Det var en varm och vacker sommardag. Evdokia
med sin andra dotter hade avslutat de vardagliga bestyren. De satt på en bänk
på gården och småpratade. Det var mitt på eftermiddagen och de njöt av
svalkan i skuggan av det jättestora mullbärsträdet, som stod bakom dem.
Tystnaden och stillheten bröts plötsligt av det välkända spröda ljudet från
Agii Sarandas kyrkklocka, högt uppe på kullen
intill. Omedelbart efter instämde Agia Marinas klocka i budskapet… Snart lät
också Panagiakyrkan på Kastrot
sin klocka ljuda, kyrkan som vakar över Leros. De ringde
alla sorgeringning! Evdokia ryckte till och blev
förskräckt! Snabbt reste hon sig från bänken… Litet länge ner på vägen mot
stranden bodde hennes granne. Hon formade sina händer till en tratt framför
munnen och ropade högt: |
– Vasilikoooo, Vasilikoooo… |
– Evdooo, jag hör dig, varför skriker
du? |
– Varför ringer man sorgeringning? |
– Jag springer upp till kyrkan och frågar! |
Agii Saranda är en gammal bysantinsk
kyrka med fyra vackra kupoler, den är Alindas
sockenkyrka. Byggd på en kulle, lite ovanför bukten, en elegant pärla som
dyker upp mellan djupgröna cypressträd. |
Mor och dotter kände sorg. |
– Kom mitt barn så går vi och tar reda på vem det är. |
De sprang nerför stigen och efter ett par minuter var de nere på
stranden. Till vänster om vägen ligger Antonis kafé, han är Evdokinas make. Där på hans gård hade många Alinda– bor samlats. De talade högljutt, uppenbarligen
upprörda. |
– Så länge jag levat har jag aldrig hört en sådan storartad
sorgeringning. |
– Gud välsigne oss! |
Det kanske brinner någonstans! |
– Vassilikos sprang iväg för att fråga Rino
av Kopia, nunnan, vad som stod på. |
På långt håll ropade vinkade den unga kvinnan. Flåsande på grund
av språngmarschen lyckades hon till sist tala. |
– Källan tog dem! Fem män föll i och drunknade! |
Hon föll ner på en stol. Hennes bröst hävdes upp och ner och hela
tiden rann tårar ur hennes ögon. |
– I Tsalikes källa i Lakki… De är döda de stackars pojkarna. |
– Heliga Guds Moder, skrek kvinnorna… |
– Vad är det som hänt, vad sade Rino,
undrade Antonis. |
Vasiliko
stirrade på Antonis med sitt ansikte förvrängt av förskräckelse och sorg. |
– En var din vän Sanis… Åh, Åh, stackars Despina!
Nu står hon ensam med sju små barn! |
Antonis rusade fram och grep henne om axlarna ... Han frågade med
en hes röst: |
– Tala lugnt och tydligt, Vasiliko! Var
någonstans hittadεs Sanis? |
Jag vet inte hur olyckan gick till… Nunnan Rino
berättade det. |
Evdokia
satt tillintetgjord på en stol. |
– Heliga Guds Moder, det är lögn. Hon grät så hon skakade och
hjärtat slog allt häftigare! |
Antonis gick ner till stranden för att prata och höra mer om vad
som hänt… Han var dyster till sinnes. Hans älskade och mest lojale vän, den
gode och stolte hedersmannen Tzanis ... Mannen som
han upplevt allting tillsammans med, krigets alla fasor: våldet, hungern,
skammen, sjukdomarna... Ända tills nu hade de varit tillsammans! De hjälptes
åt att gräva och rensa diken och avlopp och med alla möjliga andra sysslor!
Han var alltid tjänstvillig, alltid gladlynt, rättfram och rättrådig. |
– Jag går och tar reda på vad som verkligen hänt, ropade Antonis.
Evdokia, du stänger butiken! |
Han for i väg springande! Under hela vägen bad han att det inte
skulle vara hans vän… Hur många Tasos Tsanides finns det på Leros_
Kanske kan det vara någon annan. Man hade sagt att det skulle vara fem som
drunknat. Vilka var de andra? |
Han var så ångestfylld att han knappast märkte när han kom fram
till Lakki! |
På gården till Agios Nikolaos hade en
folkmassa samlats. Upprördheten var stor. Skådespelet som nötte honom grep
tag i honom. Fem kistor var placerade i kyrkans mittgång. Den första person
han mötte var Despina, hans väns beklagansvärda
hustru… Hennes ansikte var kritvitt, han kände knappt igen henne. Runt sin
döde far stod de sju barnen gråtande. Antonis trängde sig fram mot sin väns
änka. Han lade handen på hennes axel och när hon märkte det vände hon sig om
och tittade på honom. Först blev hon uppskrämd och förfärad! |
– Käre Antonis, min käre bror, Tsanis
är död, din vän är död… Han drunknade, den heliga källan åt upp honom. Kan du
begripa? |
Vad ska man säga till henne, hur man trösta henne? Det kändes
oöverstigligt för Antonis. Till sist samlade han ihop sig och stammade fram: |
– Kära Despina, du måste vara modig och
gömma sorgen i ditt hjärta för barnen skull och visa dig stark. |
Despina
föll utmattad ihop och omfamnade sin döde makes huvud allt medan hon högljutt
gav uttryck för sin förtvivlan… |
Vid sidan av sin väns kropp fick Antonis syn på en stor kista som
han genast kände igen. Den tillhörde Tsalikis, som
ägde gården med källan. En utomordentlig man från Mindre Asien. Han bodde med
sin familj i Agia Marina. Han var en ärlig och energisk köpman. Han hade en elbutik i hamnen, invid kajen. Han var en lång man,
generös och belevad kring de fyrtio. Lite längre fram i raden låg det tredje
offret. |
– Herre Gud, viskade han så fort han såg vem det var,
polismästaren! |
Det var otroligt! Klädd i sin uniform stod den nya polischefen
lik! Hur har detta gått till? Hade han också ramlat ner i källan? Det verkar
otroligt! Det var en orättvis död, en betydelsefull och modig man, som gick
bort… En främling på ön, ensam men social! Vilka ligger då i de andra två
kistorna? Ungdomar, fortfarande barn, de såg ut som syskon, de dog på denna
främmande plats långt från sina nära och kära! De hade sprungit för att
hjälpa och gick en grym död till mötes. |
– Skolbarn, tänkte han. |
Man kände igen deras kläder. Runt dem samlades unga i deras egen
ålder, som viskade med varandra. |
– Varför, min Gud, varför? Hur kunde en sådan fruktansvärd olycka
drabba vår ö? |
Han rycktes abrupt ur sina sorgsna tankar av Despinas förtvivlade
gråt. Han slet sig ur Evdokias omfamning. |
– Min älskade Evdokia, titta på min
älskade syster. Hur kan det finnas sådan ondska? Hur ska livet kunna gå
vidare. Min bäste vän, hedersmannen Tsanis, finns
inte mer. Ingen kan ersätta dessa olyckliga som ligger här i sina svarta
kistor. Mannen, som ägde källan som orsakat all denna förfärliga olycka, är
död. |
Antonis kände sig som om han höll på att drunkna. Han snubblade
ut och satte sig på nedersta trappsteget framåtlutad med huvudet vilande mot
knäna. Han kunde inte förstå hur denna förskräckliga olycka gått till!
Plötsligt kände han en hand på sin axel! Det är Manolis, Evdokinas
halvbror som är fiskare. Han kände igen honom på rösten. |
– Ja livet är orättvist, käre bror! Om man hade berättat för mig
att jag idag med egna ögon skulle få se en död barnafar
skulle jag inte trott på det! Orättvist är det och en katastrof! |
– Men hur gick det till? Vet du Manolis? |
– Jag var hos vår syster, Anna, som bor precis ovanför. Då hörde
jag på håll förskräckliga skrik! Jag sprang ner dit för att se vad det var.
Utanför Tsalikis hus hade det samlats mycket folk.
Paralyserade människor sprang fram och tillbaka till källan och ropade och
skrek… |
Antonis stod som förlamad, han tog Manolis om axlarna och höll
honom hårt. |
– Kan du nu berätta för mig hur fem personer samtidigt kunde
falla i källan och drunkna? |
– Hör här käre bror… De föll inte i samtidigt. Först gick Tsanis, som arbetade på gården, ner i källan för att laga
en motor som gått sönder. Källan är mycket djup… |
Maskinen var placerad tio trappsteg längre ner på en avsats av
cement. Tsanis boss väntade ovanför. Det går fem,
tio minuter, jag vet inte så noga och Tsanis klättrar
fortfarande uppåt! Bossen skriker plötsligt: |
– Tsaniiii, Tsaniiii,
klättra upp, vad händer där nere? Avsluta och kom upp! |
Ingen hörde något och ingen sade något. Grannarna hörde rösterna
och sprang för att se vad som hände! Tsalikis sågs
också klättra ner i källan! Man väntade och väntade på att något skulle ske,
men nej. Just då passerade två barn från barnhemmet. De kom springande för
att hjälpa till och de är kvar därnere! Några sprang till polisen, men det
var ingen där! Men så snart polischefen Tasopoulos
hörde vad som hänt kom han rusande snabbt och utan dröjsmål… och föll ner
till Karon i det svarta mörka hålet! Man trodde förstås att underjorden hade
slukat dem på grund av den tunga, otäcka lukten som kom upp ur källan. |
– De har blivit förgiftade av bensinavgaser, ropade någon. |
– Det måste vara en man med mask, kanske kan vi rädda dem
levande. |
– Hur ska vi hitta honom, käre bror, det blir inte lätt! |
– En dykare kan säkert ta upp dem! |
Det tog lång tid att finna dykare och när de kom fram var det för
sent! Alla var döda då de togs upp! |
– Det passar inte människans sinne, suckade Antonis. Slog ut med
händerna och kände en stor sorg. |
Den dagen var fylld av svärta och elände. Hela ön sjönk ner i
sorg. I dagar, månader talades det inte om annat i byarna, på kaféerna,
överallt ... En stor katastrof för en liten, lugn ö som Leros! |
På gården till Agios Nikolaos i Lakki restes en staty med den modige polisen byst, han
som gick i döden för att rädda sina medmänniskor. |
Nu har det gått femtio år… |
Redan nästa dag lades källan igen och marken omkring den har växt
igen. Också det hemska och sorgliga föll med tiden i glömska. Men några gamla
människor, som fortfarande stannar där, säger att det vilar en förbannelse
över detta ställe. Under de kalla vinternätterna, när den isande vinden viner
våldsamt över vår ö, kan man se svarta skuggor sväva över den makabra graven,
där fem unga människor mötte sitt öde i den djupa källans mörka vatten! |
|
|
|
|
Till moster Giannouli |
Just nu går jag i tankar om att börja skriva om sådant som under
ensamma timmar fyller mitt sinne… Vemodiga minnen som ofta dyker upp ur
själens djup. Bilder av älskade ansikten och inte minst moster Giannouli med sin oförglömliga rättvisa! Hon kommer till
mig i mina tankar och jag samtalar med henne och skickar hälsningar till den
andra världen… Hur kan jag hålla mina känslor och mina tårar i styr när jag i
mitt minne återvänder till min oroliga barndom. |
Min fars hus var ett patricierhus, där vi fick bo som av kriget
blivit ödmjuka och utfattiga. Tre barfota små flickor och deras oroliga
föräldrar, som desperat kämpade för att föda oss... Vid denna tid ökade
fantasin i min skrämda själ, och gjorde mig skoningslös i en hård värld! |
Vi var närmaste grannar, bara en smal stig skiljde oss från din
enkla lilla stuga. Giannouli, anatoliskan
kallades du, och du var en flykting från Mindre Asien, som hamnat här på Leros med din gamla mor och dina yngre syskon Foti och Eleni. Hur skulle jag kunna glömma din speciella
stolthet, din unika värdighet. Du har aldrig låtit det märkas att du var
fattig och utblottad, du var alltid så fin i din enkla klänning! |
Hur mycket våra kärlekstörstande hjärtan älskade dig! Tänk så
mycket värme vi fick dessa kalla vinterkvällar, när våra sinnen var fyllda av
de makabra bilderna av vår undergång, men som jagades bort av dina underbara
berättelser. |
Jag var en liten flicka som gärna satt i ditt knä medan du vilade
dina trötta ben. Jag var idel öra och lyssnade trollbunden på dina otaliga
sagor och legender, som alla blev så verkliga genom ditt passionerade sätt
att berätta. Jag ser ditt ansikte för mig: allvarligt, vaxartat, fullt av
rynkor… De tankfulla mandelformade ögonen, rynkorna kring din mun… Du
betraktade en tyst, blek, bysantinsk ikon och jag talar med dig som om du
fortfarande var i livet. Min älskade Chalima, en
värdig prästinna i min själs dolda kloster! |
Dina läppar ger de gamla legenderna om Romiosini
nytt liv igen liksom berättelser om Stor-Jonien och
om ditt hemland som du älskade så mycket. Du lärde oss att älska det här
vackra, avlägsna hemlandet med sitt eget speciella folk, som såg ut som du... |
Om turkarna talade du sällan. En gång kommer jag ihåg att du tog
i ... |
– Turken, mina barn, är en stympad orm… När du ser honom framför dig ler och
skrattar han men bakom din rygg gräver han din grav! De gamla turkarna brände
oss! |
Efter detta hatade också vi dem, förstår du tant Gianoulli… Du fick oss att leva i din speciella värld
bland dina unika landsmän. De vackra, blygsamma döttrarna, med de rosiga
kinderna, de vita tranbären, som prydde dem med prunkande blommor och pärlor.
|
– Lyssna nu flickor! I vår värld var äran och klokheten brudens
fria hemgift. Av denna anledning är det skrivet: Priset, men inte hedern har
han, och hans lycka finns hos henne! (grekiskt ordspråk –
η τιμή, τιμή
δεν έχει και χαράς
τον που την
έχει). Samtal med männen
förekom inte. Hellre skulle man slita ut ett öga! |
– När ni växer upp mina damer, håll ett öga på de snobbiga
herrarna. De uppvaktar med smicker och fagra löften, men när de plockat
blomman ger de dig på båten. Våra egna väninnor var förblindade som inte blev
varse detta. Deras händer var aldrig stilla. Vad allt höll de inte på med?
Silkebroderi, spetsar, linnevävnader, färgglada mattor, sammet... |
Du beskrev sakerna så underbart vackert, så jag önskade jag
kunnat se dem. Ditt ansikte strålade, tant Giannoli,
precis som om du såg alltihop framför dig. Din tro på Gud var djupt rotad i
dig. Till oss förde du de underbara heliga världarna. Mycket ofta talade vi
om martyrerna som uthärdade livet tack vare sin kärlek till Kristus. |
Du kunde läsa, något som var sällsynt vid denna tid för kvinnor i
din ålder. Damaskus var din mest älskade heliga plats. Varje kväll studerade
du din maskätna bibel! Du talade om hans lära och dina ögon fylldes av
religiös extas. Du, min älskade flykting, visste hur man skulle pynta den
enklaste historia. Men de som fascinerade oss mest, och som fick oss att
hänga vid dina läppar, var dina sagor. Jag kommer ihåg den om draken,
jätteormen, som sprutade eld ur sin mun! |
– Mina barn, se upp för stora källan från vilken staden hämtar
sitt vatten. Den som passerar kan bli tagen och slukad levande av draken. Han
ville ha tre kannor med mjölk att dricka och för att kunna somna. Först då
kan man hämta vatten. Detta är vad S:t Giorgos,
ryttaren, lär ut i sin stora nåd. Han anländer till platsen med sin häst,
klättrar upp på sin lans och klämmer ihop drakens huvud! Så räddades världen!
Och draken försvann… |
Å, tant Giannouli, du vet hur vi alla
hade det! Dina sagor fick oss i alla fall att hålla ihop och de gödde våra
skräckfantasier. |
Ofta när jag gick den smala vägen från vårt hus till Alinda-bukten, hörde jag det rytmiska dunkandet från din
vävstol åtföljt av din nostalgiska sång, som du framförde med darr på
stämbanden! Du arbetade med din hemliga smärta från barnhemmet, utrotning!
När du arbetade med väven, utvecklade du din djupa känsla för forna tider...
Du mumlade aldrig! Du klagade aldrig…. |
– Guds nåd, som vi upplevt, är stor. Du kidnappade mina barn,
vilken en röra, vad skrattar mina ögon åt... Slakt! Floder av blod! Så sjöng
hon! |
Två klänningar var allt du hade i klädväg. En sliten, urblekt
brun till vardagsbruk och en i svart bomull för kyrkobesöken. Som jag minns
det såg jag dig aldrig gå i kvinnoskor. Du brukade släpa dig fram i ett par
utslitna mansskor. Du skötte allt arbete:
matlagningen, arbetet på åkern, med geten, hönsen, kaninerna. Du vilade bara
när du satt i vävstolen. Du älskade att väva!
Det fanns ingen vila för dina plågade ben. Jag kommer ihåg hur stort
intryck det gjorde på mig varje gång jag märkte hur svårt du hade att stödja
din böjda kropp. Denna slitna kropp som bara blev allt mer sliten vartefter
åren gick. Till sist gick du helt dubbelvikt. |
Hur ska jag kunna låta bli att gråta? |
Ditt älskade minne är tätt knutet till mina mest hemliga drömmar!
Min tunga barndom var aldrig bekymmersfri. Den svarta skuggan av det
obevekliga kriget fortsatte att plåga våra sinnen. Smärtan och kampen för vår
överlevnad hade berövat oss förmågan till glädje och skratt. Detta påverkade
givetvis det ömtåliga barndomspsyket. Du var alltid den trofasta
följeslagaren, som fick våra drömmar att leva. |
Du blev inte gift, du var en dotter. Du var tillägnad din familj.
Du var för dem mor och far. Din bror, Fotis, var
inaktiverad, förlamad av sina upplevelser. Under det första världskriget
sände turkarna honom över de oländiga snötäckta bergen. Han blev köldskadad
och svårt sjuk. Därefter var han i resten av sitt liv hänvisad till att släpa
sig fram på kryckor. Men trots detta var Fotis en
stilig man, lång och reslig! Han skulle ha varit en riktig kraftkarl om han
bara hade haft starka ben. Han gick med stor svårighet från hemmet till sitt
lilla skomakeri. Han hade hyrt ett rum invid stranden i Alinda.
Där hade han sin verkstad. Skor var hans yrke och han var en bra hantverkare.
Han arbetade hela tiden tyst, lutad över arbetsbänken. Artig, godmodig mot
alla. Bara dig, kära tant Giannouli, kunde han
befalla, gräla på som om han skyllde sitt elände på dig. Men du protesterade
aldrig! Du tog ditt lidande som en mor! |
Med hur starka känslor minns jag dig inte varje gång vi firar
13-dag jul! Det är ljusets fest och för dig var det den gladaste dagen på
året. Fotis, din kära bror, firade... Varje år gick
vi den dagen hem till er för att lyckönska er. Jag såg med stor förväntan
fram mot att vi skulle få njuta av mina favoritsötsaker, dina fantastiska
pomeranskakor, som du bakat av dina egna frukter! Jag har aldrig sedan dess
smakat så goda, söta aprikoskakor. |
Så gick åren och nu är vi här… Idag ser det förflutna ut som en
nostalgisk dröm… Som att vara insvept i en magisk dimma. Att befinna sig
mellan verklighet och fantasi kan vara komplicerat. När växte jag upp? Tiden
går snabbt. Jag hörde inte dina historier längre. Du kom inte längre hem till
oss. Du avlägsnade dig alltmer från oss, trött på den bittra lilla tösen. Du
var utfrusen av människorna omkring dig. Du tyckte inte om vår värld längre…
Det enda den gett dig var elände och bitterhet. Du kände dig som en främling,
glömd, berövad kärleken. Inne i dig växte bitterheten. Du var inte på humör
att berätta sagor längre… Du slutade till och med att prata! |
Mot slutet blev du litet förvirrad. Dina tankar färdades långväga
till dina lyckligare dagar. Du pratade med din döda mamma och andra älskade
personer i ditt förflutna. Osammanhängande och obegripligt! |
Senare hände något ofattbart med mig. Mitt hjärta stramas, min
själ blöder för ditt fruktansvärda lidande... Du stiger upp mitt i natten och
går ut på vägarna. I gryningen hittades du mitt på vägen i en pöl av blod.
Skyndsamt bärs du hem till ditt lilla hus. Ingen erkände... Ingen såg vad som
hände! |
Så fort jag på morgonen ficka veta vad som skett, sprang jag
fylld av ångest till hennes hus för att se hur hon mådde. Jag kommer aldrig
att glömma den hemska synen. Vad hade man gjort med ditt ansikte. Ditt så
vackra ansikte. Var fanns dina stora ögon, din räta näsa, din rynkade mun?
Med skräck såg jag en oformlig massa! Jag slöt ögonen av förfäran! Jag slöt
mina ögon i motvilja, jag
fick svårt att andas och smärtor i bröstet. Vem kan ha varit så
omänsklig att slå dig så och lämna dig att förblöda? Jag grät länge över ditt
öde! Och jag gråter över den hemliga, förlorade kärleken. |
Sedan dess har du varit förlorad för mig. Jag har aldrig mött dig
igen. Jag hade förlorat dig, min älskade följeslagare, för alltid. Din
närvaro som var mig så kär! Hon togs till sjukhuset i Lakki.
De räddade ditt liv... Kroppen levde fortfarande medan själen for sin väg. Du
flög in i en annan värld. Som du ville ha honom! Kanske i dina drömmars
österland, bland dem du höll kära. Du förstod ingenting, du visste ingenting.
Du slutade långsamt och obemärkt… |
Och nu, min älskade, det är äntligen dags för min själ att lätta
på den tunga bördan: Ett livsavgörande! Jag ville skriva till dig... För allt
du generöst gav mig. Låt mig bekänna min djupa kärlek till evig åminnelse…
Det har gått många år, men minnet av dig har inte förbleknat! När mina tankar
går längtansfullt tillbaka till det förflutna, hittar jag dig där på den
välkända krokiga stigen från ditt enkla hus vid Alinda-stranden.
|
Nu är din anspråkslösa lilla stuga borta! Det täcktes helt av din
vackra lila akacia. Vårt gamla Leros förändras
alltmer. Att leva med längtan efter det förgångna och vilja återvända… Hur
länge till ska jag längta tillbaka till den lilla stigen för att se den lila
akacian som du tyckte så mycket om. Jag blev så ledsen när jag fick höra att
man rivit din stuga. Kanske hennes själ försvann därifrån då också! |
Min oförglömliga tant Giannouli! Du kom
till denna värld och du lämnade den. En av så många lidande själar som
lämnats anonyma och glömda i det stora universum. Men jag glömmer inte dig!
Du kommer att leva i mig så länge jag finns ... Det är sant, tant Giannouli! Jag öppnade mitt hjärta, jag skrev till dig
hur mycket jag älskade dig... Det var ett djupt behov att jag skulle göra
det. En flodvåg av ömhet, en djärv illusion får mig att skicka dig ett brev
till himlen, till paradiset. En sådan längtan! Jag vet att brevet kommer att
nå dig där på andra sidan… |
På återseende… |
Aten i november 1982 |
|
|
|
|
Den halte båtmannen |
|
Agia Marina, den
gamla uråldriga hamnen på Leros, är en öppen vik.
Den börjar från ett litet kap till höger med den pittoreska väderkvarnen och
svänger vänster mot den gamla mjölkvarnen i Brouzi. Platsen är uppkallad efter skyddshelgonet Agia
Marina. Den magnifika kyrkan i sten står i hamnbyns centrum litet innanför
kajen. |
Runt omkring i Agia Marina kan man se många
gamla förnäma neoklassiska byggnader. En del av dem står med sin grund i
havet. Från hamnen och upp mot bergen klättrar öns typiska vita hus uppför
sluttningarna liksom trappstegsvis bland blommande trädgårdar. Högst uppe på
höjden ovanför dominerar Kastrot med sin ärevördiga
värdinna Leros beskyddarinna Kastrots Jungfru
Maria. |
Vi tittar mot
väster och Alinda och glädjer
oss åt solnedgången bakom Parthenis kullar.
Tidigare fanns inga problem, vattnet var grunt. Endast båtar och kaiker förtöjde vid kajen. En öppen hamn är sällan lugn.
De flesta dagarna på året kommer vinden från norr. Det blåser förskräckligt
och vågorna blir stora, skummet yr. Båtar och kaiker
studsar på vågorna. Fiskarna skakar på huvudet, bara förtöjningarna håller så
att båtarna inte börjar driva. När till sist nordanvinden uttröttad drar sig
tillbaka välkomnar vi med glädje västanvinden... Omedelbart förändras
landskapet. Stängda dörrar öppnas och människor rör sig ute på gator och
vägar. Liv och rörelse i affärerna och på torget. På sommarkvällarna är det
full fart på strandtavernorna. Sång, musik, röster, skratt, Guds välsignelse! |
Michalis, den halte
båtmannen, var hamnens man. Du kunde se honom under dygnets alla timmar
ströva utmed stranden med båtshake och stövlar hängande på sina kryckor! En
gång var han en stark ung, glad, livlig, snygg karl. Han var fortfarande bara
ett barn, när han blev kär i den lilla brunetten Despina
i granngården. Hans hjärta började bulta när hon gick bredvid honom. Han
började skaka när hon tittade på honom med sina svarta ögon. Hennes lockiga
hår fladdrade för vinden! Hennes förtjusta ögonkast avslöjade att hon också
älskade honom. Han drömde om ett lyckligt liv tillsammans med henne, men det
mordiska kriget bröt ut och dödade deras glädje. En projektil klippte hans
vänstra ben ovanför knäet och han blev handikappad för livet. Drömmarna gick
i kras. Han gav sitt hjärta, men han skulle aldrig förödmjuka sig och låta
henne leva ett olyckligt liv med en halt man. Bara i sin fantasi kunde han hädanefter viska
kärleksord i hennes öra, omfamna henne och smeka henne ömt under de oändliga
nätterna av ensamhet... |
Han var
tillbakadragen och melankolisk. Hans uttrycksfulla ögon skuggades alltid av
sorg. Men han var alltid snygg och proper men struntade i sig själv. Hans hus nära hamnen var ordentligt och praktiskt. Han
bodde där med sina kattungar. Han var särskilt svag för en, den svartvita
Afro, som alltid jamade. |
– Lilla Afro kom hit kissen min! Katten var ivrig
att bli smekt och strök sig mot hans ben och lät sig villigt smekas. Med
tiden börjde Afro sova litet varstans. Michalis letade efter henne överallt och ropade på henne
med sorg i rösten. |
– Du är otacksam och trolös, utbrast han när hon
återvände. Var du så fräck att du sprang ifrån mig? Försvinn ur min åsyn! |
De blev vänner igen och nästan varje dag åt de färsk
fisk tillsammans, som han fångade åt dem. |
Han hade en
liten båt förtöjd i hamnen. Hur det nu gick till klarade han att ta sig ner i
båten utan hjälp! Han löste upp förtöjningen och med hjälp av en krycka
hakade han fast tampen i fören på båten. Han drog båten intill kajen och med
ett skutt kom han ombord. Han satte sig på sätet mitt i båten, lade kryckorna
vid sidan, lösgjorde årorna och började ro med kraftiga tag! |
Han var född
till sjöman! Havet var hans svaghet. Han fiskade i Krifos,
i Duo Liskaria, i Panages. Vid
bra väder gjorde han också reguljära turer mellan Agia Marina och Alinda. De fattiga hade inte råd med taxi. Så de föredrog
en trevlig båttur till nolltaxa. Ungefär tio minuter tog turen. På den
motsatta stranden väntade Antónis, kaféägaren, på
den provisoriska bryggan framför sitt kafé för att ge en hand till sin vän. |
– Hej António! |
– Hej Michali, släng hit tampen. |
Han fångade den
i luften och gjorde fast den i en järnring. Han hjälpτe
honom att komma i land. De skyndade långsamt. Med Antonis var han vän sedan
många år. Antonis gjorde kaffe till honom och de diskuterade livligt och
sedan spelade de tavli. Båtmannens röst var mild
och lugn. Oväntat lät Antonis nervös på rösten. Ofta delade de lunchen som
kaféägarens fru kom med till kaféet. |
En bit längre
bort längs kustvägen fanns den duktige skomakaren mastro
Fotis, flykting från Mindre Asien och en mycket
skicklig hantverkare. Han är förlamad från midjan och neråt. En tålmodig man…
Han arbetade hela dagen böjd över sin skomakarbänk. En liten skrubb var hans
verkstad. Michalis och Fotis
var båda handikappade män och sanna vänner, som verkligen förstod varandra. |
Vad säger du min
vän Antonis, nu får det räcka med tavli. Det är
dags att göra Fotis sällskap. |
Snart nådde de
fram till skomakarens låga dörröppning genom vilken ljuset lyste upp hans
ansikte. |
– Hej, hur står
det till med dig Michali? Sätt er ner och vila en
stund tillsammans med mig. De pratade och hade det trevligt och skojigt. Fotis fick höra av sin vän allt som hänt på Leros på sista tiden. Båtmannen tittade ivrigt på golvet
bredvid bänken. Han tittade på några läderbitar. Han ville ha dem till
ovanläder på träskorna som han själv tillverkade. |
– Lita på mig,
min vän! Oroa dig inte ... Jag lade undan några bitar till dig. Tror du att
jag inte kom ihåg det? |
Michali log tacksamt. |
– Käre Fotis, du är så snäll mot mig, det ska du veta. Dig har
jag förtroende för. Savvas skobutik, mittemot mig, säger jag bara! Jag skäms
om jag så bara skulle gå och titta på den! |
– Du behöver
inte berätta för mig. Jag struntar i dem ändå. Jag behöver dem inte. |
Underbara
människor! Stora rena själar... I det orättvisa hårda livet kan
medmänsklighet trots allt finnas! |
Båtmannen var
faktiskt också en skicklig träsnidare. Han tyckte mycket om att snida i trä.
Han föredrog fikonträ, det är vitt och lätt att
hantera. Han var glad i att göra båtar, fina konstverk. Kanske
tillfredsställde dessa i någon mån hans ständiga längtan till havet. Många
köpte dem av honom och de inbringade litet pengar. Han gjorde också träskor
och det var till dessa han behövde läderbitarna. Antonis stora flickor hade
han gett var sitt par som de promenerade i med stolthet. Flickorna gillade
klapprandet som träskorna gav ifrån sig när man satte ner fötterna! |
– Michali. Den lilla blev svartsjuk! Hon vill också ha ett
par träskor. |
– Det vet jag,
det vet jag… Säg till flickan att jag ska ta med ett par till henne också om
ett par dagar. |
Vid solnedgången
gick han tillbaka till sin båt för att sätta kurs mot Agia Marina. |
På väg mot
bryggan undrade Antonios om Michali kunde komma och
hämta Evdokia i morgon om det var lugnt väder. Hon
ville komma till Agia Marina för att handla. |
Många gånger
följde också barnen med i båten. Michali tyckte
mycket om dem och tog väl hand om dem.
När de kom ut på djupet och vattnet mörknade blev småttingarna rädda!
Då berättade han sagor för dem så att de skulle få annat att tänka på… |
Åren gick, den
enbente båtmannen blev äldre och allt tröttare! Han kunde inte längre så lätt
ta sig ner i sin båt. Kommunen gav honom då en liten kiosk nära hamnen. Det
var där han slog ihjäl tiden med att tillverka de gamla båtarna. När han blev
trött gick han ut på kajen och fyllde lungorna med havsluften som han tyckte
så mycket om. Han gick runt i hamnen från den ena sidan till den andra medan
timmarna gick och ibland vilade han på sina kryckor. Han hade blivit ett med
hamnen, alla var vana vid honom. Ingen lade märke till hans handikapp! |
En morgon syntes
han inte till. Thanasis, hans granne som hade sitt
kafé bredvid Michalis kiosk, tittade efter honom.
Han sökte med blicken över kajen. Han var ensam och hans ångest blev allt
värre. |
– Kanske har han
gått till Broutsi, snubblat och fallit omkull? Vad
kan ha hänt då? Han kan ju inte ta sig upp så hjälplös som han är! |
Han vände sig
till sin unge hjälppojke. |
– Gianni, spring
bort till Broutsi. Försök att hitta Michali. Vart gick han i morse och vart tog han vägen?
Säg inte att han drunknat! |
Snabbt stack
pojken iväg och återvände lika snabbt med negativt resultat. |
– Jag letade
ända borta vid fyren, chefen, men han syntes inte till och det verkade inte
som han gått in där. |
De sprang till
hans hus. De fann dörren olåst som alltid. Nära väggen på sängen låg vår vän
och sov, han sov den eviga sömnen! Ett litet leende vilade på hans läppar… |
Så lämnade Michali oss, den enbente båtmannen, fridfullt och
smärtfritt. För fulla segel begav han sig ut på den sista resan till de
alltid lugna vattnen. Hans vänner i Agia Marina sörjde honom verkligen djupt!
Alla saknade honom. Det var svårt att vänja sig vid att han inte fanns
längre. Han var älskad av alla på Leros. Han var en
bra människa, stolt och tålmodig. En ödmjuk livsfilosof. |
|
|
|
Peris Smaragda –
mjölkdamen |
Det enda berget på Leros är Klidi. Det breder ut sig utmed havet i nordöst. Det är
egentligen en kulle eftersom dess höjd bara är drygt fyrahundra meter. Jag
har alltid förförts av de drömlika formerna och skepnaderna, molnen som
rullar över berget, över klipporna. Klidis
bergsrygg, som så harmoniskt sträcker ut sig, påminner mig om en nonchalant
utsträckt liggande kvinna med upphöjt bröst och nakna skinkor! Om Picasso
målat en liknande tavla, kunde han kallat den Hermafroditen Afrodite... En
fantasins skapelse. |
Längre ner vid kanten av Klidi finns
rundade kullar övervuxna av vild kastanj, mastix och många andra örter. I de
svala ravinerna tycks den täta oleandern flyta ned mot havet. Denna rosenröda
flod är en fröjd för ögat. |
Under vinterns regn väller vattnet fram och flodfårorna fylls och
blir forsar. De river med sig stenar och grenar och allt som finns i deras
väg. Dessa flodbäddar har skapats under åren och blivit naturliga vägar på
ön. I Alinda, det förtrollande kustområdet vid
foten av berget finns fem sådana vägar: Uppenbarelsevägen (της Φανερομένης), Körsbärsgatan (του Κερουλά), Femvägen (του Πεντάκη), Agion Saranda-vägen
(των Αγιων Σαράντα) och Partenivägen (του Παρθενιού). |
Efterkrigstidens historia ligger öppen för oss nedanför Klidi. Där skymtar bland grönskan de av solen smekta vita
små husen typiska för Leros. Kvinnorna som bodde i
dessa hus, milda människor, var mest herdar som vallade sina djur där
omkring. I ett sådant hus bodde hon med sin man Peris
och deras sex barn, den godhjärtade kvinnan Smaragda
– mjölkdamen. Bakom deras påvra hus låg en liten ladugård täckt med plåtbitar
och grenar. Där bodde deras kreatur. Peris, en
mager lång man, var en tyst och lågmäld människa. Hans hustru var precis
tvärt om, hon höll aldrig munnen. Hon var högljudd, mångordig och slutade
aldrig att skratta med ett kacklande som hördes ända ner till stranden! |
Småväxt, klen och nervig… Tystnad var inget för henne! Hennes
svartmuskiga och rynkiga ansikte stod i bjärt kontrast till hennes bleka
schalett, som aldrig lämnade hennes huvud. Hennes känning var lika smutsig
som hennes jacka som hon bar tätt åtsittande i halsen. De mörka kläderna
gjorde att hon verkade ännu mindre. Hon var vaken redan i gryningen och
ryckte och slet i sin stackars man. |
– Vakna Peris, upp och hoppa… Sover du
fortfarande? Stig upp, skynda dig, kunderna väntar… |
Just uppstigen och yrvaken hällde den stackars mannen en skopa
med vatten över sitt ansikte och traskade snubblande till den primitiva
ladugården. |
– Sätt fart det är snart lunchdags! |
Peris
mjölkade korna en efter en och hällde mjölken i en metallbehållare. Sedan
fyllde de mjölken på ett 20-tal buteljer, slog in flaskorna i rena handdukar
och lastade dem försiktigt i två stora korgar. På åkern intill den stenlagda
gården betade Stavrakas, deras älskade lilla åsna. |
Stavraka kallades en dvärg från Mindre Asien, som hette Stavros! Det var lerosbornas
öknamn på honom. Stavraka är egentligen ett smeknamn som betyder den stora Stavros! Han och hans fru, som var flytingar,
bodde på Leros i ett litet torn nära S:t Lukas. På
ön, under den ottomanska dominansen, fanns det flera sådana byggnader i två
våningar med en trätrappa på insidan. (På turkiska kallad thrapa). Taket var utformat som en slags läktare med
sittplatser och i ett sådant torn bodde Stavros med
sin fru Kiriakoula. Det var hennes riktiga namn,
men man kallade henne Santa Paida (jultomten) för
att hon var mycket lång och mager. Folk kan vara ironiska och hänsynslösa. Stavros var murare, och hon gjorde affärer. |
Mjölkdamens åsna var också liten liksom Stavraka! Peris tog den vid grimman och förde den till ladugården,
fyllde korgarna och fäste dem försiktigt på var sin sida av klövjesadeln. |
– Jag ska ordna det här, mumlade Peris
medan han ordnade till hustrun sittplats på åsneryggen med mjuka tygtrasor
och förde ekipaget till husets stenlagda gård och i ett huj satt Smaragda på plats bland mjölkflaskorna. |
– Se upp, här kommer mjölken, mjölk här var det mjölk, gastade Smaragda, kasta inte sten och gör mig nedslagen. Var så
vänliga att inte slå sönder flaskorna, ska jag berätta för folk vilka som
väntar på mig? Gör dig inte olycklig! |
På två minuter nådde de ner till floden Keroula.
Där tog de till vänster och sedan passerade de tät oleander på ena sidan och
på andra sidan höga cypresser inne i den muromgärdade fruktträdgården och kom
fram till stranden. Framför dem sträckte havet ut mot horisonten mot vilken Kastrots
mörka fasad avtecknade sig. Det var inte gryning längre. Då hade vi redan
fått vår mjölk och Smaragda och Stavraka tog sig
vidare längs den allmänna kustvägen… |
– Stor är din lycka jungfrun min, sjöng hon en sång om
korsfästelsen. |
Bakom henne var ett gyllene staket av tät vass som omfamnade hela
stranden utan att många hus störde dess skönhet. Mitt på vikens strand ligger
Pirgos Beleni. Litet
längre bort lyste Haramides patricierhus vitt.
Folket på ön började röra på sig och vägen fylldes av människor som
transporterade sina varor på mulor eller åsnor och där var daglönare på väg
för att få ett påhugg. |
– Lycka till… Vad nytt? |
Hon hälsade glatt på vem hon än stötte på. På ett förträffligt
sätt for hennes fötter upp och ner, upp och ner, vilket angav en snabb takt
till åsnan som sprang hela vägen. Hon ville sälja sin mjölk innan solen stod
för högt på himlen. Hon passerade Patriarkon, Krithoni och kom ned till stranden vid papa Lefteri och strax befann de sig utanför Kapaniris
yoghurttillverkning, den enda av sitt slag på Leros.
|
– Kampaniri-tanten, kom hit! Du ska
hämta mjölken! |
En trevlig, slank kvinna, yoghurt-mannens fru, lutade sig i
dörröppningen. |
– Välkommen kära Smaragda! Hur många
flaskor har du med dig idag? |
– Åtta, flickan min. Ville du ha mer? Då är du illa ute, men i
morgon ska du få vad du vill ha. |
I dörren dök herr Kampaniris upp, en
lång, slank och vänlig man, känd och älskad över hela ön. Han närmade sig
Stavrakas och tog fyra flaskor ur den ena och fyra ur den andra korgen för
att balansera vikten. |
– Min önskan är att leva ett bra liv. Du vet att min princip och
min stolthet är att alltid vara rättfram och rättvis. |
Litet längre fram mitt emot vattnet i Agia Marina fanns Anousis konditori med de utsöktaste galatobourekakier,
fantastiska baklaver och många andra anatoliska
bakverk. Just framför porten till hans butik stannade mjölkdamen igen. |
– Hallå Anousi, skrek hon med sin hesa,
kärva röst. Jag tog mjölken till dig men min son fick hämta tombuteljerna. |
Anousis,
som var en generös ung man på den tiden, kom som flykting från Mindre Asien
och var väl förtrogen med konditoriyrkets hemligheter från sina gamla
hemtrakter i Anatolien. Han var en person med god smak och mycket skicklig i
sitt hantverk. Han var en artig, pratsam och hederlig man, som Leros-borna inte kunde låta bli att ta till sina hjärtan.
|
– Kom igen min gosse, jag har fullt upp, hur står det till. |
Välkommen fru Smaragda, tack bra ...
får jag sex? Vad säger du? |
– Om himlen räknas... Ge mig tolv franc och ta vad du ska ha. När
jag kommer tillbaka ska du ha mina flaskor diskade och rena! |
Smaragda
hade alltid bråttom och nu fortsatte hon upp mot Platanos.
Hon föredrog den gamla bebådelsegatan. Strax var hon framme vid torget med
den stora platanen i mitten. Där tog hon till vänster mot Kristos och där tog
färden slut precis intill Tsigada Paschas
patricierhus. |
– Kom igen Krouso, hjälp mig med åsnan
här! |
Hοn ropade på grannskapets högtalare, den godhjärtade fru Filakouris. Hennes hus låg ovanför vägen. |
Denna godmodiga, gladlynta och kraftiga kvinna kom ned de få
trappstegen från sitt enkla tjäll och tog mjölken i famnen, lyfte den lätt
som en fjäder och placerade den på terrassen invid grusvägen. |
– Jag är glad att ha min åsna fast jag har tillbringat så många
tröttsamma timmar i sadeln. |
– Jag går efter litet vatten så du kan svalka dig! Snabbt ilade Krouso iväg och strax var hon tillbaka med en vattenkruka
och en mugg. |
– Du kommer med förfriskningar, utropade Smaragda
och andades djupt. Det släckte törsten ända ner i hjärterötterna! |
Vid Tsigadas ytterdörr väntade deras
svarta hembiträde, Theoni, som hade varit hos dem i
många år, ända sedan barndomen, och numera var hon som deras dotter. |
– Hej Theoni, har du väntat? Ta dina två sista stackars ensamma buteljerna. |
Den livliga självsäkra flickan närmar sig åsnan, tar mjölken,
betalar och försvinner. Stavrakas tar igen sig en liten stund under ett
fikonträds grenar. |
– Det är minsann lördag imorgon, Krouso!
Tror du jag har glömt det? Du ska få en skvätt mjölk så du kan koka litet ris
till barnen. |
– Jag skäms varje gång, när du är så godhjärtad, Smaragda… Du är också en fattig kvinna. |
– Tänk inte på det, flickan min. Det är inte alls synd om mig. |
Alla kvinnor i trakten samlades och började samspråka, skämta,
skratta och skrika… ända tills solen stod högt över Kastrot! |
– Ojoj, nu är det snart lunch, jag måste ge mig av! Kom igen nu Krouso, släpp loss åsnan. |
Den godhjärtade kvinnan reste sig och satte sig åter i sadeln. |
– Tack ska ni ha flickor, ha en bra dag och lyckosam dag. I
morgon är en ny dag om Gud vill. |
De tog samma väg tillbaka och samlade in de nu rena tombuteljerna
och nöjda begav de sig hemåt igen. |
Vi kommer tidigt hem i kväll, käre Stavraka. Så snart vi är hemma
ska du få något gott att äta så du piggar på dig. Djuret snörvlade tålmodigt
till svar som om han förstod vad Smaragda sagt. |
– Vad säger du? Vill du ha korn? Bli inte upprörd, du äter det
också… Du får också friskt vatten att svalka dig med. Sedan kan du strecka ut
dig. Vilken lycka! Då slipper jag bekymra mig för dig och kan slå mig till
ro. |
Detta och mycket mer fick hennes åsna höra innan den kom till
stallet. Katina, Smaragdas äldsta dotter, stod
bredvid och såg på. |
– Mamma, är du tillbaka, vill du ha någonting? |
– När du frågar, tösen min, så kan du få hjälpa mig ner från
Stavrakas rygg. |
Katina var alltid villig att hjälpa sin mor och stöttade henne i
detta svåra moment. |
Dagarna gick lugnt och oförmärkt förbi tills en dag då hennes
goda följeslagare, Peris, blev sjuk. En svår
sjukdom fick grepp om honom. Han lämnade jordelivet inte ens 60 år gammal.
Hur skulle hon nu klara allt ensam. Hon sålde kon och släppte lös sina enda
två getter. Hon bodde isolerad i sitt hem med sina minnen och ville inte
besvära sina döttrar med att be om att få komma och bo hos dem. Hon ville
inte vara en belastning för sina barn. Så sakteliga började hon känna sig
uttråkad. Hon saknade rundturerna och den vackra vägen hon upplevde från Stravrakas rygg, inte minst människorna och grannskapet i
Kristos. |
Hur är det mamma, mår du inte bra? Varför talar du inte med mig?
Är du sjuk? frågade oroligt en dag den yngsta av hennes döttrar, Pouloudia. |
Nu ska jag berätta för dig hur det är, min dotter. Jag är ledsen…
När jag förlorade er far och blev ensam instängd mellan fyra vägar kunde jag
inte finna frid. Jag önskade tillbaka mitt gamla liv. Då jag talade med
människorna, delade ut mjölken och var en del av värden. |
– Hör här mamma, vi tycker du verkade vissen och arg! Vi vet att
du inte vill stänga in dig. Vi är överens om att du borde börja om igen… Du får mjölken från våra kor. Våra barn kommer att följa med
för att hjälpa dig. Vad säger du? Hur verkar den här tanken för dig? |
Smaragda
blev begeistrad! Hon omfamnade sin dotter och brast i gråt! |
– Vilken lycka att ha sådana barn… Nästa vecka börjar vi! |
Hon hade fler än tio barnbarn och de skulle följa med henne tre
åt gången. De startade redan i gryningen så att barnen skulle hinna till
skolan. Mjölkbudet tronade stolt ovanpå Stavrakas rygg. Under hela rundan sprang barnen bakefter. |
– Se så lätt det går… Se upp! Prata med kunderna… Hälsa och var
artig mot dem… Är du vänlig säljer vi mer mjölk och vi har monopol! Förmanade
Smaragda sina små medhjälpare. |
De små mjölkbuden sprang runt på gatorna i Agia Marina lastade
med två, tre mjölkbuteljer och levererade dem till kunderna. Kunderna hade
blivit fler… Deras momor skrek ivrigt: |
– Var och en i tur och ordning och glöm inte någon! Är ni alla
här: Tzairis, Grigory,
doktor Strangolienas? |
– Ja, Smargda, vi har alla kommit! |
– Sätt fart nu så vi hinner innan skolan börjar. |
Lättade satte de iväg springande till Alinda.
Det hade börjat dagas och solens första strålar färgade havet och kullarna
gyllengula. Vår mjölkgumma fortsatte den gamla vanliga vägen uppåt och
stannade som alltid mitt emot Kristos kyrka, hennes älskade kvarter.
Kvinnohopen väntade på henne: fru Filakouri, fru Theocharaki, fru Chatzidaki
plus alla andra. Alla de som hon älskade! Hon roade dem alla med sina skämt
och påhittade berättelser som följdes av hennes alldeles speciella skratt. |
Så blev Smaragda trött ... Hennes
älskade åsna Stavrakas också ... Han började halta och snava… |
– Min stackars vän vi blir båda äldre… Vi klarar det inte längre…
Vi får sitta i vår stuga och hålla oss lugna och tysta. Det blir bra för oss,
min Stavraka! |
Hon kysste sin åsna och så var beslutet taget – de skulle sluta!
Efter detta mötte man henne aldrig mer på vägen mellan Agia Marina och Platanos… |
Åren går och livet rullar på… Mjölkgumman Smaragda
glömdes bort! På väggarna i hennes stuga hänger svartvita fotografier på
hennes barnbarn och påminner henne om världen utanför. De pittoreska åsnorna
blir allt mer sällsynta. Deras plats har tagits av mopeder, motorcyklar,
bilar och bussar. Andra människor andra vanor... Vi är de sista nostalgikerna
från denna epok… När alla kände varandra ... Var och en av de mest ödmjuka
till de mest dumma hade sitt unika värde. |
|
|
|
Vräkningen |
Smärtan i hjärteroten för det förlorade barndomshemmet upphörde
aldrig. Varje gång hon gick vägen utmed stranden i Alinda,
tog sorgen tag i henne och blicken drogs åt väster, där den stod, hennes
älskade cypress i hörnet bredvid ingången till trädgården. Fyrtio år hade
gått sedan hon gick på stigen som ledde till det som då var hennes
föräldrahem. Hon tänkte också på… i hennes hjärta kändes en outhärdlig
smärta! Det kändes som det var igår, men det var fyrtio år sedan hela hennes
familj kastades ut med våld. |
Sedan dess har hon tvingats att på avstånd beskåda huset där hon
fötts och växt upp, upplevt den första förälskelsen och där också hennes barn
fötts och växt upp... |
Men idag tvekade hon inte utan bestämde sig! |
– Jag ska skjuta fram mina ställningar en aning... Jag ska gå så
nära att jag ser dörröppningen även om det blir på långt håll. |
Hοn
gick med darrande steg till tant Gianoulas, anatoliskans, hus… Smärta och sorg! Mitt emot låg
ingången till trädgården, portalen med den upp- och nervända solen ovanför
öppningen fanns inte längre! I en vrå vid väggen fanns dock hennes
favoritcypress. Men hon blev förvånad över att det långlivade trädet sträckt
växt så långt söderut! Hon fick tårar i ögonen… En sky av minnen sköljde över
henne! |
– Åh min cypress, hur mycket och hur länge har du inte levat med
oss. Småttingarna Gina, Polymnia och jag kramade
din grova stam. Vi räckte varandra händerna så att vi med våra armar
tillsammans kunde nå runt. Du minns den första tiden av välstånd, äktenskap,
våra föräldrars glädje, deras lyckliga liv. Du hör skriken, skratten, gråten
från barndomsåren… Du upplevde det hemska kriget, blodbadet, terrorn,
förödelsen! Då handlade det om en kamp för att överleva i fattigdom och
elände… Du såg oss växa upp... Låt oss
fortsätta. Seden upplevde du det sorgligaste och svåraste slaget: vi blev
bortjagade, uppdragna med rötterna, från vårt föräldrahem! |
Det är vinter, sjätte december, den ödesdigra dagen, Agios Nikolaos-dagen. Övervakade av två poliser öppnade ett tiotal
arbetare med våld den stora dörren till patricierhuset och rusade in. De
började kasta ut vad som fanns framför dem. Andra bar ner olika saker på den
smala stigen från gården till Alinda-stranden.
Platsen fylldes med oändliga högar av möbler, kläder, madrasser ... Allt som
var vårt! |
Advokaten med sitt stenansikte såg till att allt sköttes enligt
lagen i detta otroliga drama. Han närmade sig beslutsamt Antonis, som stod
helt ensam, tyst som en marmorstod och såg på eländet… Med öppna ögon såg han sitt liv slängas
iväg som om han levde i en mardröm. Advokaten närmade sig beslutsamt Antonis
och visade honom ett papper. |
– Domstolen har fastslagit att detta ställe inte längre tillhör
er! |
Den olyckliga mannen sträckte mekaniskt fram sin hand och tog papperet...
Det var domen på vräkningen! |
Den sjätte december, Agios Nikolas-dagen, firar man beskyddaren
av havets läckerheter. En betydelsefull högtid på vår ö. Evdokia
hade kommit överens med sin grannfru, Vasiliko, att
de tillsammans skulle gå på aftongudstjänsten i Agios Nikolas. En halvtimmes
väg till fots! Den omtänksamma kvinnan hade förberett sig redan tidigt på
morgonen… Hon valde det finaste ur klädskåpet och bredde ut det över en stol.
Hon packade upp sina skor som varit pedantiskt inslagna i en handduk för att
skydda dem mot damm. Hon slätade till den bruna, hemska tunikan från Kalymnos, som hon alltid hade utbredd över sängen så att
det skulle se snyggt ut. Hon hade tvättat och kammat håret hela eftermiddagen
och format flätor till en vacker knut i nacken. |
Det började med bra väder!
Utan moln och regn. |
– Stor är helgonets nåd, skall han åter ge oss regn som alla år,
upp till bevis och ta paraplyet med dig. |
Till vänster intill gångstigen vid havet ligger Vasilikis hus. På tröskeln väntade den några år yngre,
vackra och eleganta Lipsos-Tina. |
– Kära Evdokia, nu ger vi oss iväg! Med
Guds hjälp klarar vi oss undan en regnskur och slipper bli dyblöta. |
Strax hade de tagit sig uppför grusvägen förbi Agii Saranda, de kom fram till det lilla torget och tog av åt
höger mot Partheni. Med Lipsos-Tinas
prat och skämt märkte de knappt att de nått fram till korsvägen de skulle ta
av på, den ojämna smala vägen till kapellet. Lyckligtvis hade de under hela
vägen sina tofflor på sig, så de promenerade snabbt och säkert. På deras
högra sida låg det branta och imponerande berget Markellos,
där de trodde att det spökade. |
– Vi är framme, ropade Evdokia. |
Djupt rakt nedanför dem bredde havet ut sig! Och här är den
natursköna sluttningen, Meraludi, där kapellet
Agios Nikolas ligger ovanför en stängd vik mellan två uddar som skyddar mot
vindar och stormar. Bland de djupgröna johannesbrödsträdarna och de lummiga mastic-buskarna, syntes kapellets grågröna tak, som var
belagt med patelia. |
Kom, ropade de entusiastiskt och började springa nedför backen.
Det var fullt med kyrkobesökare både inne i kyrkan och utanför! Rökelsen,
skenet från stearinljuset, Papa Michalis mjuka
röst, allt skänkte lugn och frid åt församlingen. Tröttheten försvann! Evdokia sjöng bredvid Lefteris
den sjungande fiskaren från Drimonas... Han kallade
henne alltid för psaltaren, den snälle mannen som de kände från förr. Regnet
hade slutat sedan en timme. De två grannarna, som satt i bänkarna, åt brödet
och det söta bakverket, som de delade med de andra festdeltagarna. |
– Ska vi inte börja bege oss tillbaka nu när det inte regnar? |
– Ja, kära Evdokia låt ge oss av. |
De begav sig lyckliga och tacksamma av till fots… |
I fullt samspråk med de andra kvinnorna anlände de till Alinda utan att veta något. Plötsligt när de kom fram
till Belenis torn fick de en obehaglig
överraskning! Framför Vasilikis hus såg de många
kända män och kvinnor som de kände igen! Lipsos-Tina
sprang fram för att ta reda på vad som var å färde! |
– Vad i hela fridens namn, skrek kvinnan. |
Vad är det jag ser? Vad är det för högar där borta? |
Evdokia,
som också hade kommit fram, var mållös inför detta otroliga skådespel. Hon
tog sig om huvudet med båda händerna höll på att kollapsa. Gianouli höll henne om midjan. Den goda grannen väntade
på henne... Hennes ögon var rödaktiga ... Det var första gången de såg henne
sådan! Den tåliga kvinnan hade utstått mycket som flykting. Hon tyckte mycket
om Evdokia… Hon tog mycket illa vid sig av den
ondska hon såg. |
– Håll dig kall och var modig, flickan min… |
Hur kan man uthärda en sådan olycka? Allt som låg utslängt
överallt kände de igen som sina egna saker. Allt de ägde och hade låg
utkastat på vägen från trädgårdsgrinden till havet på en 200 meter lång
strecka. Hon visste ännu inte hur denna plundring börjat eller hur den skulle
sluta. Förvirrad tog kvinnan av sig sina finkläder och slängde dem bredvid
stenmuren och vandrade i underkjolen fram och åter. Hon rotade och letade
blad alla sakerna efter något enklare att ta på sig. Vasilkiki
kom springande och gav henne sin egen morgonrock. |
Plötsligt hördes en förskräckt röst: Skynda er, kom och se! Det
är tre säckar som blöder! |
Det var Mitsos, en glad och livlig
granne. Han löst snabbt den makabra gåtan och tittade i säckarna! |
– Herre min skapare, skrek han med skräck i rösten! De har
slaktat alla hönsen och skurit halsen av dem! Den tredje säcken var full med
döda kaniner. Usch vilka gudlösa människor! |
Evdokia
såg och hörde allt detta som i sömnen… Det snurrade runt i hennes huvud… Gianouli förde henne försiktigt till trappan på sitt hus. |
– Sätt dig min flicka och ta det lugnt… Gud kommer att straffa
dem! |
Vid trädgårdsgrinden stod Antonis hopsjunken och helt förstörd.
När han var bara barnet, tolv år gammal, hade han utvandrat till Egypten.
Efter många års kringflackande och äventyr i Afrika lyckades han etablera sig
i Kairo, där han jobbade och tjänade pengar. Övertalad av sina vänner var han
på väg att lämna Egypten för Amerika, när brevet med det ödesdigra innehållet
anlände från Leros. Hans mor bad honom återvända
till ön eftersom hon var svårt sjuk. Dessutom – fortsatte hon brevet – att
hennes bror Giannis, som ägde en stor gård med tillhörande patricierhus, hade
dött plötsligt och att hon inte på egen hand kunde ta hand om allt detta. När
Antonis återvände till Leros var han 32 år. Han tog
med sig till Leros en plakaki-maskin,
ett bra verktyg, som vägde tre ton! Formarna till plakakierna
var handgjorda med olika vackra mönster… Rena konstverken! Denna konst hade
han lärt sig i Kairo. |
Han gifte sig med Evdokina och bildade
familj… Det var under en mycket bra
period på ön. Italienarna, som då ägde Leros,
byggde en vacker stad, Lakki. Antonis gjorde så
mycket plakaki han förmådde. På några år blev han en av de rikaste på
ön. Men rikedomen, som han förvärvade så snabbt, förändrade inte alls hans
karaktär. Han förblev samme enkla, mänskliga och hjälpsamma person. |
Tyvärr kom kriget! Vår ö drabbades hårt. Överallt ruiner, död,
ödemark, fattigdom, elände! Även om tyskarna beslagtagit patricierhuset och
kört iväg honom lämnade Antonis aldrig sitt hem. Han trodde att han skulle
skydda huset på det sättet. När ondskan var över, var ön ett bombat
landskap. Överallt ruiner, förstörda hus, ödeläggelse! Ingen byggde, ingen
köpte plakaki längre! Det var fattigdom och olycka
för familjen. Sedan dess blev Antonis aldrig densamme… |
När Faruk var kung i Egypten bodde Kristoforos i Alexandria. Han var brorson till Aretzina och första kusin till Antonis. Han föddes i
Alexandria, där växte han upp och gjorde karriär. Han blev välkänd bland
stadens greker. Intelligent och välutbildad som han var lyckades han komma in
vid kung Faruks hov. Med Faruk
kom han mycket bra överens och de blev vänner. Han var kungens mest trofasta
rådgivare. Han levde ett drömliv i lyx och överflöd som i en saga mitt i det
kungliga palatset. Antonis hade hört talas om honom men aldrig sett honom.
När Nassers revolution ägde rum och Faruk
störtades, kände sig Kristoforos ensam, överflödig
och osäker. Då kom han ihåg att det någonstans i Grekland fanns en liten ö, Leros, som hans föräldrar kom ifrån! Så kom han och
bosatte sig i Krithoni, i sina föräldrars gamla
hus. Som brukligt är hälsades han välkommen av alla. De som var avundsjuka på
Antonis eftersom han var en rik affärsman var snabba med sina åsikter. Med
sina bedrägliga ord lyckades de få Kristoforos att
hävda att en del av egendomen borde tillhöra honom. Så började en långvarig
rättstvist mellan de två kusinerna. I femton år pågick denna förskräckliga
historia. Till sist blev Kristoforos trött på att
förlora rättegångar. Han hade redan överskridit vad han hade råd med. En dag
ringde han sin advokat och sa till honom: |
– Jag avslutar rättegången och drar tillbaka mina krav. Kan du
vinna målet i domstol får du egendomen av mig. |
I många år hade den framstående advokaten försökt vinna målet men
utan att lyckas. Men nu lyckades han inom ett år bli huvudägare till den
ovärderliga egendomen. Det sorgliga är att människor som Antonis gynnat
vittnade mot honom. |
Vräkningen avslutades enligt följande: Den andra parten hade
ordnat en tillfällig bostad i Pyrgos Beleni. |
Åren går! Tiden läker sår, lugnar lustar. Kristoforos
beklagade det onda han hade gjort. Han försökte rätta till sitt misstag, men
det var för sent! Beslutet var oåterkalleligt. Han blev sjuk och sjukdomen
plågade honom i flera år. Svag och utmattad kom han in på sjukhuset, där han
försökte begå självmord, men sköterskorna och läkarna hindrade honom. Till
Antonis skickade han ett meddelande att han ville träffa honom. Hans alltid
förlåtande kusin klandrade honom inte! Redan nästa dag besökte han honom. De
träffades på tu man hand. Kristoforos tittade på
Antonis med stor sorg. Han slöt ögonen
av smärta. Två tårar rullade nedför hans torra vaxgula kinder och han talade
med svårighet med en hes röst. |
– Kan du förlåta mig Antonis? Kan du vara så hemskt snäll och
förlåta mig? |
Hans ord drunknade i en snyftning! |
Antonis satte sig nära honom och tog hans hand och kramade den. |
– Jag har förlåtit dig för länge sedan, plåga dig inte med detta,
käre kusin… Vad som än hände! |
Ett litet leende fladdrade på den döende mannens läppar. |
– Det borde inte hamnat i främmande händer... Vi är ett blod,
skam, skam, stammade han utmattad. |
Antonis stannade hos honom hela dagen. Nästa dag dog han med lugn
i själen. Han lämnade tyst, fridfullt. Han ligger begravd på Agii Sarandas kyrkogård i Alinda.
Antonis familj var där för att ta farväl av honom med en sista omfamning.
Advokaten var frånvarande! Han kom inte till begravningen! |
Solen stod i väst, och hon stod fortfarande där med ett tårdränkt
ansikte mittemot det djupgröna trädet. |
– Min älskade cypress! Du kom ut och överraskades av
nordanvinden. Men du ser fortfarande från din höga topp de otaliga träden...
Det stolta valnötsträdet mitt i trädgården, som sträcker ut sina grenar,
täckt med gyllene löv, som omsluter en slät, ljus, vit stam! Du ser de
jättelika eukalyptusträden i bakgrunden, obeväpnade vakter vid den västra
utgången från trädgården. Du ser den gamla brunnen, de två ofantliga
mullbärsträden, den färgglada, gyllene vattencisternen, vår gästvänliga,
varma salong med den inrökta eldstaden, som doftade bränt citronträ… Tänker
du fortfarande på mitt älskade föräldrahem, där det nu bor främlingar och jag
kommer aldrig mer att kunna kliva över dess tröskel ... Rör inte, förstör
inte... Jag kommer att titta på dig från fjärran och minnas mina mest
underbara vackraste år. |
|
|
|
|
Anneta |
blondinen i Agia Marina |
|
Hon var lång, slank och med ett stort blont hår och hade ett
utsökt vackert ansikte med en mun som var som en röd ros av sammet! Ögonen
var himmelsblå med sammetsmjuk blick om strålade av ljus. När vinden fyllde hennes silkestunna klänning underströks
kroppens skulpturala former! Hennes blonda skönhet drog allas blickar till
sig så fort hon visade sig. |
Tjugo tusen italienare fyllde Leros
omkring 1930, när hon som sjuttonåring var i blomman av sin ljuvaste ungdom.
Svåra år! Alla vackra lerosflickor gömdes undan för
de italienska gossarnas ögon. Om någon lerosflicka
oförhappandes skulle stöta på en italiensk gosse kom onda tungor genast i
rörelse. Hon var redan helt bestämd. Ingen skulle ta henne! |
– Det är troligare att himlen faller ner över mig än att jag
någonsin gifter mig med en italienare. Det vore en skam, en skandal för varje
familj. |
Men låt denna dödliga olycka komma fram i ljuset genom den vackra
Annetta. En eftermiddag i september promenerade hon som vanligt i hamnen i
Agia Marina. Hon åtföljdes som alltid av sina bröder, Kostas och Manolis.
Unga vackra, levnadsglada och charmiga män. Den första var lång, blond,
alltid vid gott mod och gladlynt. Den andre var brunhårig och pratsam och
helt annorlunda än sin bror. I hans stora svarta ögon avspeglades sig en djup
melankoli! De båda älskade sin syster. Hon var deras stolthet! |
En höstdag tillkännagav Anneta sin enda
kärlek! En italiensk officer! Så snart den unge mannen fick syn på henne mitt
på det lilla torget blev han som paralyserad och stod där med blicken
fastnaglad vid denna änglalika gestalt. |
Hennes gyllenblonda hår fladdrade för havsbrisen. Luftigt,
glänsande! Den synen tycktes honom vara en uppenbarelse! Anneta
vände sig omedvetet mot honom. Deras ögon möttes och hans brinnande blick
fick henne att smälta! |
– Å min Gud, så snygg han är! Hennes hjärta dunkade i bröstet. De
var älskande efter första ögonkastet. Deras kärlek kom som en blixt från en
klar himmel! |
– Vad är det Anneta? frågade Manolis,
som genast upptäckt hennes reaktion. |
– Ingenting, ingenting, svarade hon. Hon och bröderna promenerade
ut på piren. På vägen tillbaka såg hon honom igen på samma ställe där han
kunde beskåda henne. Lång och snygg och med brunt hår. Hans uttrycksfulla
ögon trängde in i hennes själ. Hon kände sig yr och tog tag i Kostas för att
inte ramla. |
– Se upp, vad gör du? |
– Jag snubblade bara, tur att jag fick tag i dig! |
På hans uniform förstod hon att han var italiensk officer. Hon
greps av panik och blev paralyserad. Hon var tvungen att glömma vad som hänt.
Hon var förbjuden att ens tänka på honom. |
– Jag känner mig trött, jag vill gå hem… Ni kan stanna. |
På vägen höll hon en liten ilsken monolog för sig själv: |
– Hur vågade människan stå där mitt bland allt folket och stirra
utmanande på mig? Jag vill inte att folk ska kunna säga elaka saker om mig…
Och mina bröder? Brydde sig den dummern inte alls
om dem? |
Hur mycket hon än förbannade honom, kunde hon inte för ett
ögonblick glömma den blick han gav henne och inte heller bli av med den
outhärdliga oro som gripit tag i henne. Känslor av glädje, rädsla och sorg
förde en kamp i hennes inre. Liggande i mörkret slöt hon ögonen och tyckte
allt kändes hopplöst. Hon såg honom framför sig i hans glimrande vita uniform
och ett strålande underbart sken omgav honom. Plötsligt mitt i natten hördes
det som i en dröm en ljuv musik som blev starkare. På dragspel och mandolin
spelades en nostalgisk melodi och melodiska mansröster sjöng en italiensk
kärlekssång. Hon for upp i panik! |
– Herre Gud. Vad är detta! Vad ska mina syskon säga? Vad ska alla människor säga. |
Som tur var tonade den vackra mandolinmusiken och de
serenadsjungande rösterna snart sakteliga bort mot Broutzi
till. Anneta lät höra en suck av lättnad. Men djupt
inuti sig kände hon en hemlig glädje. Hon drömde alltid att de sjöng för
henne igen! |
Från den dagen lämnade inte den kärlekskranke officeren henne i
fred. Var hon än gick och var än hon stod var han alltid i hennes blickfång.
Den unga flickan gav honom ilskna ögonkast och hon var på sin vakt. |
– Hur i hela friden ska jag att bli av med honom? Tänkte hon med
ångesten bultande i bröstet. Men på nätterna hade hon fått den ljuva vanan
att somna till serenaderna! Av de andra flickorna, som beundrade den charmiga
italienaren, lärde hon sig att han hette Azelos.
Hon var helt säker på att det var fråga om kärlek mellan dem och att han var
hennes drömmars man! Men denna förbjudna kärlek var en överväldigande börda
för hennes ansträngda själ. |
Det var sommarkväll. Solen hade just försvunnit bakom Markello. En gyllene dimma lade sig sakta över Alinda-bukten. Under hela det året lämnade Anneta sällan sitt hem. Hon var skräckslagen inför tanken
på att träffa honom, kanske skulle hon stöta på honom på gatan. När det hände
sig att hon gick med sin syster till torget såg hon att han tittade på henne
på avstånd och hon fick häftig hjärtklappning. Det var mer än hon stod ut
med! Så snart det började mörkna smög hon sig ut och började gå mot Broutsi. Hon längtade efter att få luft, att andas fritt.
Hon kom ram till fyren vid inloppet till Alinda-bukten.
Hon satte sig på en sten. Lugn… Stillhet… Vid hennes fötter bredde havet ut
sig glänsande, guldrött målet av solnedgången. Hon
försjönk i drömmar. Men det var omöjligt att fly från sina tankar. Där finns
inget annat än HAN. Hans vackra maskulina ansikte, hans smidiga kropp, hans
brinnande blick. Plötsligt, i den fullständiga tystnaden, hördes en svag
vissling! Hon blev överrumplad och hennes hjärta började slå våldsamt. Bakom
henne hördes ljudet av lätta fotsteg. Irriterad vände hon sig om. Strax
intill henne stod HAN! Han såg på henne med tillbedjan i sina tårfyllda ögon.
Hans läppar darrade. Han sträckte trevande ut sin hand och tog hennes… Hon
ryckte till vid beröring. Hon stirrade på honom, mållös, magnetiserad. |
– Anneta, min älskade! Hans röst var
varm och kärleksfull och gick rakt till hennes hjärta. Jag älskar dig, du är
mitt liv… Hur ska jag kunna leva utan dig? Säg något, ge mig hopp. |
– Jag kan inte, viskade den artonåriga flickan. Du måste gå,
snälla… Du gör mig rädd så jag darrar. Ingen får se oss, du måste gå… |
Han förde henne ömt litet längre bort bakom en sten. |
– Du ska inte vara rädd förstår du. Det finns ingen anledning.
Berätta för mig, älskar du mig lite också? |
Omedvetet nickade hon ”Ja”!
Azelos lyste upp och hans ögon sköt blixtar.
Han höll försiktigt hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne på
munnen! All hans kärlek flödade över. Anneta hann
inte reagera… Han stannade där, förtrollad med halvt slutna ögonlock,
darrande. En otrolig lycksalighet överväldigade henne. Det var hennes första erotiska kyss! |
– Min älskade, min älskade, mumlade han medan han gav henne ännu
en passionerad kyss fylld av kärlek. Jag vet att du älskar mig också, du
kommer att bli min fru, vi kommer att vara tillsammans för alltid. |
Hans sista ord var skrämmande! Som att vakna upp från en djup
dvala. |
Kommer jag bli hans fru? Herre Gud, vad har jag gjort? Hur är
detta möjligt? Hur har jag kunnat trassla till allting så här? |
Don störtade plötsligt upp. Hon flydde springande mot hamnen.
Lyckligtvis lade ingen märke till henne! Hennes
mamma och hennes syster pratade med varandra i köket. Hon rörde sig tyst,
gick in i sovrummet, tog en bok och låtsades läsa… Efter en stund hörde hon
att de ropade på henne. |
– Anneta, kom och ät! |
– Nej tack, jag mår inte bra, ropade hon tillbaka. |
Hennes syster tittade förbryllad in och såg hur rödblommigt
hennes ansikte var. |
– Hur är det med dig? Har du feber? |
– Jag har ont i huvudet, Låt mig bara vila. |
Hon slöt ögonen. På hennes läppar brände fortfarande hans
kyssar... Hon var kvar i denna underbara känslan som hon upplevde för första
gången! |
– Min älskade, viskade hon, Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
Men det finns inget hopp för vår kärlek. Hennes ögon fylldes av tårar. Min
familj och mina vänner kommer inte att stötta oss. De kommer att bli sjuka
för det blir omöjligt för dem att träffa en enda människa. Heliga Guds moder,
varför ska jag behöva genomlida detta? |
Hennes hjärta bultade och den späda kroppen skakade av
snyftningar. Hon grät och grät tills hon blev så trött att hon föll i sömn. |
Oavsett hur hon led, oavsett hur rädd hon var så fanns det ingen
återvändo. För att de inte skulle misstänka henne promenerade hon med sina
syskon till hamnen. Men innan det blev mörkt, sprang hon otåligt till sin
gamla plats, en liten skreva dold bland klipporna bakom fyren. Dränkt i
kyssar och kärlek återvände hon hem. |
Hjälp mig jag står inte ut längre, bad hon knäböjande framför Azelos. |
– Jag vill att vi ska vara tillsammans varje dag, varje timme.
Låt oss gå hem till dig så jag får be om din hand! |
– Nej, nej. Hon slet sig lös. |
– Mamma och mina syskon kommer att låsa in mig. Sedan får jag
aldrig se dig mer. |
De två älskandes lycka varade inte så länge. Plötsligt kom det
oväntade. De gamla vännerna italienarna och tyskarna blev bittra fiender,
fast beslutna att förgöra varandra! Azelos måste ge
sig av för att slåss! De skickade honom till fronten. Lerosborna
visste mycket väl vad som nu väntade. Krigets stormar skulle drabba dem. |
Det var deras sista möte... Han väntade på henne flera dagar
sittande på deras hemliga sten. I sin förtvivlan vilade han huvudet i sina
händer med armarna stödda mot knäna. Han hörde att hon närmade sig med lätta
steg och gick henne till mötes med öppna armar. Han slöt henne tätt intill
sig och omkring dem var den totala tystnaden. Havet låg stilla, blankt och
purpurskimrande vid deras fötter som vid deras första möte. Allt omkring dem
var tyst, som om naturen delad de två kontrahenternas smärta, som om den
ville höra de sorgsna orden och suckarna, och förnimma den outhärdliga
separationen! |
Anneta
lutade sig mot hans axel… Hon kände det som om hennes späda kropp höll på att
gå i bitar. Han kysste hennes hår ömt. De stirrade in i varandras ögon…
Annetta led av att se honom så förkrossad. |
– Jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka, Känn dig inte ensam
min älskade… Jag skriver till dig… Sedan ska vi aldrig mer skiljas åt. |
Mörket
spred sig, natten närmade sig svart och skoninglöst.
Deras läppar möttes... En sista bitter kyss! Han såg henne försvinna
springande och snubblande på klipporna. Han föll ihop med ett skrik och
stönade. Solen fann honom sovande ihopsjunken på tång och småsten… |
Anneta
stirrade i taket med tom blick. Det snurrade runt i hennes huvud… Hon sov
tungt och drömde mardrömmar hela natten om den svartaste dagen i hennes liv. |
Efter några dagar började tyska stukas sitt obarmhärtiga bombande
av vår lilla ö. Lokalbefolkningen lämnade i desperation sina hem och rusade
skräckslagna för att rädda sig i källare, i bergen och i grottor. Anneta följde passivt med sin familj. Allt det
fruktansvärda som hände runt omkring henne berörde henne inte alls. Bomberna,
explosionerna, dödandet… Hon isolerade sig allt mer. I sin själs sorg och
ensamhet mindes hon de underbara ögonblicken hon upplevt med sin äskade Azelos! Hennes mamma och syskon var oroliga över hennes
tillstånd. Stum och frånvarande… De trodde det berodde på krigets fasor. Från
oväsendet, förödelsen, skräcken och kaoset, ville de alla fly! Hennes äldre
syster blev mycket orolig av att se henne i detta tillstånd. Hon var den enda
som kände till hennes hemlighet. Hon täckte upp för henne när hon saknades
och kom med ursäkter när hon ofta var försenad. Hon var också olycklig för
att hon inte kunde hjälpa sin lillasyster. |
Det går ett år… Inga brev, inga budskap eller meddelanden eller
något annat livstecken från Azelos. Anneta, den glada flickan som alltid sett så blomstrande
ut hade vissnat! Henne vackra blå ögon
stirrade tomt. Bara det gyllene håret påminde om hennes forna skönhet! Så
småningom återupptog hon sina kvällspromenader till hamnen tillsammans med
sina syskon. Frånvarande, melankolisk, tystlåten. Alla undrade över varför
hon inte blev sitt gamla glada jag igen. Mest undrade hennes familj. Den
känslige bror Manolis försökte flera gånger fråga henne om orsaken till
hennes dysterhet. Men han fick aldrig något svar. Hon tittade bara på honom
med en blick fylld av djup sorg, utan att säga ett ord. Så snart hon hade en
möjlighet på kvällen, sprang hon till den undangömda mötesplatsen, där hon så
många gånger träffat sin älskade. Hon stod där och bara tittade på havet...
Hon längtade efter att ett skepp skulle visa sig, skeppet som skulle komma
med hennes Azelos och kasta honom i hennes armar.
Innan hon överraskades av nattmörkret satte hon händerna för munnen och
ropade med en hes, brusten röst: |
– Azelooo… Azelooo…
Azelooo! |
Hennes skrik ekade bland klipporna och fördes bort av vinden över
vågorna! Efteråt var hon utmattad och grät för hon insåg att hon aldrig
skulle få svar! |
Många män förälskade sig i henne, men hon kände sig bara
förvirrad. Hon ville inte ha någon av dem. Hon skulle vänta på honom, hon
skulle vara trogen ända till slutet. Deras själar kanske kunde mötas i den
andra världen! I åratal sågs hon vandra runt i hamnen. Hennes bror Kostas dog
mycket ung. Det var hjärtat som svek. Hon fortsatte att vara en god kamrat
till sin älskade bror Manolis. En vacker syskonkärlek av det gamla slaget.
Hon var rak och smidig! En dag försvann hon för alltid. Hon for till Makarons
land. Agia Marina
saknade ett unikt skådespel: Annetas
blonda uppenbarelse. |
|
|
|
|
Examensfesten |
Juni 1946. Det hemska kriget hade slutat. De sista tyskarna hade
gett sig iväg. Med tiden hade människorna lugnat sig och fått ro i själen…
Men Leros skulle aldrig mer bli den ö som den varit
förr! Ön skulle aldrig återfinna sin gamla skönhet och förnäma glans… De vita
små husen lyste i solens sken och mitt bland dem låg de neoklassiska stora
herrgårdsliknande villorna. På slutningen nedanför Kastrot
låg nu husen i ruiner som en påminnelse om vad som funnits här under de goda
åren. |
Lerosborna hade blivit färre. Varje hem hade en svartklädd mamma, syster
eller annan kvinna. Det var ett hårt liv med arbetslöshet och fattigdom… Men
barnen förstod inte mycket av detta! De var dåligt klädda, barfota men glada,
när de sorglösa lekte sina enkla lekar. Skolorna hade öppnat för ett år
sedan. Och nu blev det juni. Proven inför skolårets slut närmade sig. I husest ekade lilla Fotinis
kristallklara röst. Hon gick i första klass och övade på den dikt som hennes
lärare, fröken Kleoniki, hade gett henne. |
Kom min lilla fjäril |
Hon läste den lilla versen om och om igen. |
– Håll upp en stund – din röst går oss på nerverna, grymtade
hennes storasyster Gina, låt mig måla i lugn och ro. |
Systern stod framför henne vid köksbordet och målade tusenskönor,
vallmo och violer bland gröna blad med vaxkritor på ett omslagspapper. De såg
verkligen levande ut! Hennes lärare, herr Manousakis,
hade inte gett Gina en dikt att deklamera på examen. Hon var därför litet avundsjuk
på sin syster för hon hade också själv en vacker och hög röst. |
– Lägg av Gina, jag måste repetera… Jag måste kunna den utantill!
Jag får inte staka mig när jag deklamerar den. Då gör jag bort mig! |
– Vad bryr jag mig ifall du stakar dig. Gå ut på gården och skrik
så mycket du vill! |
Den lilla flickan sprang ut i köket till sin mor, som till och
med visade henne hur man deklamerar vackert och förstärker framträdandet med
gester. Hennes far log stolt mot henne. Han kastade en snabb blick på hennes
nakna fötter. |
– Vi måste skaffa henne ett par skor! Hela Leros
kommer ju att se henne… Ska hon deklamera utan skor på examensdagen? |
Han tog henne genast vid handen och de gick tillsammans till
skomakare Fotis’ verkstad. |
– Jag tog henne med till dig, min käre Fotis,
för att du skulle göra ett par sandaler åt henne. Hon har fått i uppgift av
sin lärare att läsa en dikt på examen om några dagar. |
Skomakaren, en flykting från Mindre Asien, var förlamad från
midjan och neråt. Han var flitig vid sin läst och varje dag helt uppslukad av
sitt arbete. Han lyfte blicken och tittade på den lilla flickan med ett svagt
leende. |
– Bravo Fotini! När din lärare ber dig
läsa upp en dikt på examensdagen betyder det att hon tycker att du är en
duktig elev. |
– Naturligtvis! Den främsta i klassen i klassen – det är vår
flicka! Bara 5:or! |
– Det är därför jag ska göra ett par sandaler åt dig som ingen
annan har! |
Skomakaren vände sig om för att rota fram en hård läderbit ur en
hög och den lade han framför barnet. |
– Kom nu Fotini och kliv upp på
läderstycket så jag kan rita av din fot. |
Den lilla flickan satte foten där hon blivit tillsagd. Skomakaren
tog en blyertspenna från sin arbetsbänk och började rita runt foten hur sulan
skulle se ut. |
– Nu är det klart, du kan flytta på dig… Så små fötter du har. Du
är allt en liten skrutt, du! |
När hon tog bort foten såg hon hur hennes fot var avritad på
lädret! Hon log tvivlande! Mäster Fotis tog sedan
ett tunt skinn, som var ljusbrunt. Han tittade vänligt på Fotini
och frågade henne: |
– Tycker damen om den här färgen? Det här skinnet håller sig
snyggt och det är lackat! |
– Utmärkt, svarade fadern. Nå, min tös, vad säger du, gillar du
färgen? |
– Ja, den är mycket fin! |
De gick fram till dörren. |
– Få dem färdiga så fort som möjligt, det är inte så många dagar
att vifta på! |
– Jag ska försöka. Tack min käre Antonis! |
Fotis hader en speciell värdighet. Alltid lugn och mild. Trots
att hans ord var få var hans stil alltid trevlig, godmodig. Antonis
respekterade honom, älskade honom! Men även andra Alinda-bor
tyckte om honom och gav honom sitt stöd. |
Den efterlängtade söndagen, dagen för examen kom! När klockan var
tio hade alla barnen och deras föräldrar kommit till skolan. Den lilla
flickans nervositet var uppenbar. |
– Mamma, jag är rädd att inte klara det, gnällde hon medan modern
kammade henne. Hur ska jag våga stå där inför hela världen och läsa den här
dikten? |
– Jaga inte upp dig flickan min! När det blir dags ska du se att
du inte alls kommer att vara orolig! Du kommer att känna dig modig och du
kommer att läsa dikten mycket vackert. |
– Finge jag också en dikt skulle alla få se att jag klarade det!
Gina var säker på sin sak… Hon var inte bara avundsjuk utan också stolt över
sin yngre syster och gav henne råd. |
– Vifta inte med händerna så mycket! Ja, titta på mig! Hon visade
henne genom att recitera dikten, som hon också hade lärt sig utantill. |
De hade sina bästa klänningar på sig. Deras mamma, Evdokia, hade sytt dem med sina outtröttliga händer och
gjort broderier på dem! Foteini glittrade i sin
gyllen-gula klänning! Klänningen var sydd av siden som kom från fallskärmar,
som hamnat här under kriget. Kjolen var broderad med färgglada blommor och
gröna kvistar. På hennes lockiga, bruna hår arrangerade mamman en rosett som
såg ut som en stor, gyllene fjäril! Fotini fick
inte nog av sina helt nya sandaler, hon dansade runt av glädje! Gina var
klädd i en exakt likadan klänning som Fotini. Söt
som en docka var också lilla Polymnia klädd i
himmelsblått! Hennes mamma gjorde lockar i hennes hår, som blev en gyllene
inramning till hennes rosiga ansikte. Pappan hade tagit de minsta vid händerna
och så hade de begivit sig av. De hade anlänt till Agia Marina i god tid och
några minuter senare var de utanför Nikolaiskolans stora grind. Skolans
imponerande innergård var full av människor.
Elever, föräldrar, släktingar och vänner hade kommit för att beundra
barnen. Den lilla tösen smög försiktigt in sin hand i mammans. |
– Ta det det bara lugnt mitt barn. När
det är dags så titta dig inte omkring. Låtas att du är ensam i aulan. |
– Tror du att de kommer att äta upp dig, lilla kryp? Och vad ska
du göra åt det, retades Gina. |
Ring…ring…ring, så hördes skolklockans signal. Alla gick till den
stora aulan. Antonis och Evdokia satte sig
någonstans i mitten. Gina och Fotini liksom de
andra barnen gick till sina klassrum. En bit framför utgångsdörren i söder
hade en stor plattform placerats. Höjden var ungefär en meter över golvet.
Precis klockan tio reste sig alla upp! Fru Athina,
lång och imponerande, klättrade de få trappstegen upp till plattformen. Bakom henne följde barnen i femte och
sjätte klassen alldeles tysta. Rektorn ordnade deras uppställning. Flickorna
främst och gossarna bakom dem. Tystnad, absolut tystnad. Och vilka stod framför
Athina? Lärare och barn stod uppmärksamma! I sin
högra hand höll Athina en taktpinne som hon ledde
kören med. Hon höjde taktpinnen och med en nick startade hon sången: |
Du som du styr världen |
De rena barnrösterna fyllde aulan! De sjöng melodiskt och
samstämt. Efter flera sånger började framträdandena. Som de första på scenen
kom två små flickor fram. |
– Det är din tur Fotini, viskade fröken
Kleoniki, och förde henne upp på podiet. |
Den lilla skolflickan fortsatte mekaniskt och stannade mitt på
scenen. Aulan var totalt fullsatt! Men hon tittade inte alls på publiken. Hon
hade blicken fäst ovanför utgången på andra sidan. |
Hennes röst var klar och ljudlig! Blygheten gjorde henne ännu mer
sympatisk och de uttrycksfulla rörelserna passade perfekt! Hur kunde en sådan
röst komma från en sådan tunn liten kropp? Ljuvlig och kristallklar ljöd den
mellan aulans väggar! När Fotini var klar fylldes
aulan med väldiga applådåskor. Hennes mamma och pappa fick tårar i ögonen. Antonis
klappade värst! |
– Märkte du vad som hände? Hennes röst har något alldeles extra!
Och jag som var rädd för att hon inte skulle våga öppna munnen så förskrämd
som hon var. |
– Min syster, det är min syster, ropade Gina medan hon hoppade
upp och ner bland sina klasskamrater, som undrade vem den lilla tösen var.
Sedan var det de högre klassernas tur och till sist framförde barnen i femte
och sjätte klass roliga sketcher. Publiken skrattade hejdlöst njöt av de små
skådespelarna, deras duktiga barn! |
Det mest rörande ögonblicket kom på slutet! Avskedet! På podiet
stod bara barnen från sjätte klass, de som skulle lämna skolan för alltid. De
sjöng med tårfyllda ögon en avskedssång: |
Vi som nu ska lämna tackar er alla! |
Många flickor grät och de flesta hade darr på stämman och
knarrande röst. Både lärare och föräldrar hade tårar i ögonen. Till och med
den strama fröken Athinas ögon tårades också de!
Denna vackra högtid avslutades som vanligt med den grekiska nationalsången. |
Antonis och Eudokia, tillsammans med Polymnia, sökte efter de två andra barnen ett tag och
hittade dem snart. Fotini var fortfarande omtumlad
och hörde bravorop överallt. Gina höll henne i handen. Deras pappa skrattade
så snart han såg dem! |
– Vi letade efter dig. Kom hit min kära, du skrämde mig. Han tog
henne i sina armar och lyfte upp henne. |
– Så vackert du läste, min fågelunge! |
Mamma tog henne ifrån honom och höll henne i sina armar. |
– Du såg min glädje! Jag sa ju att det skulle gå bra! Alla var så
nöjda med dig. |
– Jag tyckte också du var bra, erkände Gina. Överkurs faktiskt! |
Litet senare träffade de den välkände minuthandlaren Kambouris. Från en rem runt hans nacke hängde på hans mage
en stor bricka full med godis: praliner, karameller, marmeladbitar,
sockermajs… De talade för sig själva!
Dumt nog fastnade Fotinis blick på detta
härliga godis som var rött och vitt. |
– Den sorten vill jag ha! Kan du köpa till mig, pappa? |
– Ge de här två barnen vad de vill ha! |
– Jag vill ha praliner, ropade Gina. |
– Ge dem litet av allt ihop och ge mig en chokladbit också. |
Antonis gav Evdokia chokadbiten,
som han visste hon tyckte om. |
– Var så god! Kommer du ihåg vår lyckliga ungdom… |
|
|
Epilog |
Svarta nätter, månlösa,
upproriska nätter! |
|
Men jag, min kära vän, jag har dig nära mig. |
|
Som i en dröm hör jag fågelkvittret tona bort! |
|
Och där, som den grå sorgens dimma omsluter mig, |
Genom trädens mörka lövverk kommer |
|
Sparvarna har lidit, hoppat och flaxat, |
Minnen, bilder, dofter, ljud... |
|
Lyckliga och sorglösa år,
och ibland svåra tider, full av fattigdom, elände och tragiska förluster.
Drömmar och önskningar som inte blir uppfyllda. Man väntar år efter år, och
ibland ända till slutet av ett orättvist liv, utan att förlora hoppet. |
Människor, vänner,
bekanta, släktingar, alla med sin egen historia, ibland vackra, men alltid
intressanta. |
Kärleken, som ibland
finner svar och lycka och ibland blir till ett bittert minne. |
Alla dessa historier,
korta berättelser från Artemis ö, Leros, en orörd
och naturskön ö fylld av harmoni... |
|